Forum för anhöriga

Av en slump (?) fick jag syn på boken "Århundradets kärlekshistoria" av Märta Tikkanen på biblioteket. Jag hade hört talas om den men aldrig läst den. Är så glad att den kom min väg och jag måste bara tipsa om den för er som inte läst den! Så enormt fin och gripande skidring av ett äktenskap där mannen dricker. Varje sida får en att dra efter andan!

"En tid
gömde jag flaskor
små skvättar
i blomkrukor och askkoppar
och genom fönstret
så fort du vände ryggen till

Hej!
Jag har en alkoholberoende sambo! Hen har missbrukat sedan tonåren med olika preparater men just nu är det bara alkohol!

Hen har lovat att sluta med denna jävla alkohol ex antal gånger, hen ha supit bort semestrar, födelsedagar, helger ja ni vet. Jag har kanske druckit ca 10 burkar cider/öl sedan vi träffades för jag vill inte stödja problemet så jag kan mer en gärna avstå! Och det vet personen!

Ikväll var det droppen! Jag måste bara få skriva av mig, jag orkar inte mera nu. Jag är själv sjuk med mycket värk och har kämpat i några år med mig själv och min så kallade sambo som har alkohol problem. För 2 veckor sedan hade vi ett bra samtal å han skulle bättra sig , jag gav han ett ultimatum minska ner drickande el så separerar vi! Han valde oss. Så kom kvällen ikväll , han drack massor när jag var borta, kom hem å sa till han ja om 30 min så sover du å mycket riktigt 21.00 sover han. Är så arg, besviken, ledsen !!

Jag har sagt att jag är villig att gå på samtal.
Hans svar var.....
Får jag sova på saken ( när han skrev de va han ute efter jobbet och vart va ja tror full )

Jag ångrar lite att jag erbjudit det pga hans svar, och var han befann sig.

Nu är jag rädd att han säger.....
Ja men inte nu. Känns som jag inte vet va jag ska göra då

Nu har det konstaterats att min man har skrumplever och en bukspottkörtel som inte alls fungerar och allt beror på alkoholen.
Någon som har haft en anhörig med skrumplever ?

Är mamma till två barn, en liten som jag fortfarande är föräldraledig med och ett skolbarn. Min sambo är alkoholist.

I våras kom det fram att han ljugit om i princip allt, han ”bytte jobb” - till ett jobb som inte fanns. Han drack dagligen. Tillslut brast allt och han hamnade på bas och la sedan in sig själv då han mådde psykiskt dåligt.
Han gick på antabus hela sommaren och började gruppterapi i början av hösten. Han fick ett nytt jobb och allt har verkligen varit bra.
I början av veckan kom han hem full.

Hej,

Brukar era anhöriga försvinna ut ur era liv i perioder då dom inte svarar varken i telefon eller på sms.

Det enda som hjälper mig är att höra att jag inte är ensam. Att mina känslor är inte påhittade eller konstiga. Jag hade en bra barndom, vad jag minns. Dock har jag svaga minnen av att när mamma väl varit ute så hängde hon över toalettlocket och spydde. Min låtsaspappa skojade alltid bort det så jag förstod inte problemet då.

Hej!