Jag sörjer

Profile picture for user Exhale

Jag var i en depression, den blev djupare efter att jag lämnat. Nu har det gått 3 år sen jag yttrade orden. Jag vill skiljas. Den lättnaden som spreds i min kropp efter jag sagt orden var ofantlig. Då förstod jag kampen.

Men jag kommer inte vidare. Jag kan inte titta framåt. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill få sörja. Jag vill få älta. Jag vill få vara trasig.

Mycket är bättre. Jag kan se mina barn. Jag ser mig själv i nytt ljus. Och jag går framåt med stöd av nära. Jag sätter gränser. Jag formar mig i mitt nya. Det som utgår från mig. Inte mina föreställningar om hur det ska vara. Men det gör ont. Ibland gör det så jävla ont. För det var slutet för mina drömmar. Dem enda jag haft. Tvåsamhet. Villa. Barn. Grannar. Vänner. Middagar. Familj.

Jag försöker drömma nya. Men det går inte. Det blir övermäktigt då. Jag vill inte rycka upp mig. Vill inte låtsas. Vill inte kämpa. För det har jag redan gjort. Alldeles för länge. Alldeles för väl. Det är vad jag kan. Kämpa. Men att lyssna. Att ta hänsyn till, min kropp, mina känslor, mitt mående. Att inte fly. Det är jag nybörjare på.

Jag är nykter nu. 1 och ett halvt år. Valde medicin istället för alkohol. Satte upp en regel. Följde den. Jag har redan förlorat en stor del av deras barndom. Kan inte missa mer av den. Står inte ut med mig själv då. Så valet var på ett sätt lätt. Nya vägar att handskas med ångesten, depressionen. Ändå en kamp. Ny typ av kamp. Först för varje minut, sen för lite längre stunder. Och nu kan jag ibland glömma. Bara vara.

Försöker sträva mot rutiner. Det har aldrig varit min grej. Min grej är att köra på. Ösa på. Bara göra. Min hjärna är utmattad. Den fungerar inte längre som förr. Den måste göra en sak i taget. Och då går det bättre. Orken tar slut ibland. Det är obehagligt. Då återstår bara att ligga där och låta det snurra.

Hopp. Hopplöshet. Styrka. Förtvivlan. Uppgivenhet. Påklistrat leende. Ni vet. Lite skevt. Inte inifrån. Blä. Det är värst. Avtrubbad nu. Men det är bättre. För alternativet utan medicin fungerar inte. Det här är livslångt. Min psykiska ohälsa är livslång. Acceptans, knepigt. Men försöker. Inte kämpa emot, flyta med. Andas. Glömma andas. Släppa taget. Oroa sig. Inte oroa sig. Kontrollbehovet. Katastroftankarna. Om man tänker ut allt som kan gå fel kanske inget går fel. Djup vana. Se faror i alla hörn. Brist på tillit. Om ingen annan oroar sig blir det än värre, måste bära den ensam då.

Det är så svårt. För det finns ingen att älta med. Alla vill ge lösningar. Goda råd. Peppa upp en. Iaf de flesta. Jag är likadan. Min enda tröst är i motvikten till positivt tänkande. Det som erkänner mörkret. Låter det få finnas.

En dag till. Och så nästa och nästa. Idag brodera. Imorgon kommer barnen. Då finns jag tydligare igen. Med dem finns en mening. Jag kan vara mer mig nu. Visa dem mig själv. Både det tunga och det lättare. För jag hör och jag ser dem. Det är det som håller mig uppe. Jag orkar iaf mer nu. Ibland.

Profile picture for user Sofia

Vad fint att du har hittat hit och tack för att du så modigt och klokt delar med dig av dina känslor och upplevelser av hur det kan vara att gå vidare, dels efter ett eget alkoholbruk och dels efter en skilsmässa, som blev ett steg i rätt riktning för dig. Det låter som att du är i en viktig process där du låter dig själv vara den du är, där du är. Du har tröttnat på att andra vill ge goda råd, snabba lösningar och positivt tänkande, du vill låta alla känslor och upplevelser få finnas och kämpar med att acceptera dem alla, att flyta med och andas. Viktigt! Och ibland tappar du taget och får påminna dig igen om vad du behöver för att må bra. Det låter som att du nu tydligt ser vad som ger ditt liv mening och att du kan uppskatta de positiva effekterna av den stora förändring du har gjort - du är mer närvarande med barnen och kan vara dig själv med dem, du orkar mer nu (i alla fall ibland). Fint att få ta del av! Skriv gärna mer om hur du mår och hur din resa har sett ut, om du vill. Du är förstås fri att använda forumet på det sätt som passar dig bäst. Ibland tar det ett tag innan en ny tråd tar fart och man kan behöva skriva flera gånger.
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen och anhörigstödet

Profile picture for user IronWill

Väldigt bra beskrivning av en depression. Känner igen mig i dina känslor på pricken, nästan vartenda ord. (Förutom att jag inte är anhörig utan nykter alkoholist.)

Ska inte falla i ”ge råd fällan”, men använd kämparandan till att komma ur depressionen. Först när den dragit sugslangarna ur din hjärna och återvänt till vinden så kommer du att kunna ta nästa steg. Den bild av världen du har nu är inte den enda. Så lätt för vänner och släkt att säga ”ryck upp dig” men så enormt svårt att göra. Problemet ligger ju i att man måste tvingas att omvärdera hur man ser på saker. Tvingas att umgås med ”glada”. Tvingas släppa allt det negativa som man håller fast vid med näbbar och klor, det känns ju så bekant, enkelt och kanske till och med tryggt. Jag har haft återkommande depressioner och har lärt mig mer om hur jag själv kan ta mig ur dem. Tyvärr svårt att ibland ens förstå att man hamnat där igen. Ondsekfull sjukdom.

Profile picture for user Exhale

ge råd och kämpa heja rop. För ja, vad mer kan man göra egentligen.

Tack Sofia. Tack Ironwill.

Även om jag vet att ältandet är depressionens klor och att det sårar mig mer i slutänden så fortsätter jag. Problemet är nog att den fortfarande är kvar. Depressionen. Det är inte jag. Det är dens tankar. Repeat.

Det pyser ut små korta nysningar av äkta skratt nu, så obekanta. Detta sprudlande. Oftast i samband med att också tårar fått rinna. Så jag vet att det är på väg. Vägen.

Det har gått några veckor nu sen jag skrev. Och kan nu tydligt se att det ändå är tankar sprungna ur mörkret. Men ja jag saknar honom och jag är arg på situationen. Jag är dessutom inte på fötter, inte ens i närheten. Men det börjar lätta. Den kommer lätta. Även om jag får leva med att svänga. Det är så det är.

Är stolt över beslutet att ta till medicin istället för alkohol. Hur jag mår nu går inte ens att jämföra med då. Så bättre det blir det. Vare sig min depression vill eller inte.

Jag har barn. Två stycken. De börjar också landa i förändringarna. Vi är en ny familjeenhet nu. Vi tre. Min yngsta har nästan glömt att vi bodde tillsammans. Att huset var vårt. Han trivs här där vi är nu. Gjorde mig glad. Men också otroligt ledsen. Han kommer inte minnas. Att vi var fyra från början.

Men vi är bättre versioner av oss själva nu ändå. Både han. Och jag.

Vill ju lära mina barn gränser. Och i tvåsamhet saknade jag mina. Funderar mkt på varför. Jag är som jag är. Så jag kan gå vidare. Med ramar.

En nära vän sa till mig ngt som berörde och fastnade djupt. Andemeningen ungefär såhär: glöm inte att det är du själv som väljer vad du vill vara en del av. Om man smakar på den meningen ordentligt. Vrider och vänder på den. Ja då blir det tydligt. Nej är ett ord du kan använda närsom. Behöver inte bli en konflikt. Behövs bara tydlighet. Mkt styrka ja. Och stöd.

Just nu virvlar jag runt i en härlig sörja av oro och lättnad. Det fladdrar hit och dit. Lite av varje. Livet är ändå lite av varje.

Profile picture for user Exhale

Som svar på av IronWill

Depression, kris och konstant kaos har blivit mitt normaltillstånd. Jag kommer inte längre ihåg hur det är utan. Jag har ingen erfarenhet av det. Kommer kanske aldrig få det fullt ut. Det svåraste är skulden över att när jag är öppen med mitt mörker så dras min omgivning in i det. Jag försökte så länge som möjligt hålla fasaden uppe. Nu är jag naken. Och har inte kraft. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Balansen mellan nuet och de slingriga klibbiga tankarna. Självhatet. Otillräcklighet. Normaltillstånd. I flykt normaltillstånd. Sen i avstängdhet. Total avstängdhet. Då från alla känslor. Det var ett tag behagligt. Inte längre. Inte mer.

Profile picture for user Nordäng67

För att du delar med dig av ditt liv och dina kloka tankar! Kämpar också med ältande tankar om det förgångna! Tar till mig de ord din vän hade sagt till dig! Man väljer själv! Både vad man vill tänka på och vilka man släpper in i sitt liv! Jag försöker fylla på mitt liv med sånt jag tycker om och umgås med människor man mår bra av! Kanske kan man till slut känna att dåliga saker som hänt är färdigältat! Önskar dig massor med styrka! Kram

Profile picture for user Exhale

det är inte alltid så lätt. Men det är en väg. Jag har gjort en lång resa. Min första kontakt med beroendeproblematik var i 16 års åldern. En nära vän. En vänskap jag blev tvungen att avsluta för att jag inte hade tillräcklig kunskap om mig själv. Jag saknar henne fortfarande.
När jag var 20 gick jag in i min första djupare depression. Då träffade jag Honom. Han som skulle bli min man. Jag visste. Redan efter 3 månader visste jag. Men jag blundade och trodde det var något som jag kunde vara med att förändra. Och just det satte alla möjliga käppar för mig sen. För att jag inte visste vem jag var och kunde stå upp för mig och mina behov i förhållande till andra.
Sen för några år sen började resan med insikten. Det är såhär det är. Den jag lever med har en beroendesjukdom och jag är sjuk i medberoende och i ett beroende av relationer och alkohol. Jag valde efter en lång period av självrannsakan mig själv och att vara ensam med min egen kamp. För jag kunde till slut inte skilja på mig själv och honom. Allt var en sörja. En ilsken utmattad sörja. Som gjorde alla inblandade illa. Bitter. Förnärmad. Oälskad. Inte sedd. Inte medräknad. Men hur skulle någon kunna se mig när jag inte såg mig själv. Svaret nu. Idag. Det går inte.

Profile picture for user Exhale

jag har hängt här i många år nu utan att skriva. För jag mår dåligt när jag öppnar upp. Jag får ångest av det jag skriver. Men jag har ångest oavsett så.

Igår bröt jag ihop. För första gången tror jag sen separationen. Vi pratade om vårt barn och han log. Ni vet det där leendet. Det som värmer varje centimeter i ens kropp. Det som man längtar efter att få. Så innerligt.

Tårarna kom. Och med dem den bottenlösa smärtan över att det inte är vi längre. Kommer inte bli vi. För våra barn behöver dem där leendena och tillsammans kan vi inte ge dem. Men det gör ont. Väldigt jävla ont.

Jag fick så sällan se dem leendena till slut. Skratten dog ut. Det var då jag visste att det var över. Gick ett par år till sen men. Jag minns stunden när jag insåg att det tystnat.

Leendet jag inte saknar är det onyktra. Det skeva, påträngande, falska. Man är inte sig själv när man är onykter. Att leva tillsammans onyktra är att leva ensamma.

Hur vet man att den andra dricker? Hur mkt är för mkt? Frågor jag brottades med i många år. Nu vet jag att de inte är viktiga. Det är ensamheten som är det viktiga. För som jag längtade efter honom. Och han var nästan aldrig där. Kanske låter hårt. Men så känns det för mig.

Profile picture for user gros19

Som svar på av Exhale

Uppskattar människor som vågar vara i mörkret. Det är nog den vägen du behöver gå. Något jag läst om tröst som många vill förmedla och som du inte verkar må bättre av. Människor säger
Tänk det kunde varit värre vilket förmedlar skuld eller
Vi måste minnas det som varit bra förmedlar hopplöshet.
Det blir bättre. Saker förändras men vi vet inte hur.
Det verkar som du behöver bli lyssnad på och bekräftad och det är vi inte så bra på. Lycka till du är modig. Hur det går det har jag ingen aning om.

Profile picture for user Djävulsdansen

Är som att leva ensam... Dina ord och din sorg griper tag i mig! Jag kan känna den fysiska smärtan när man inser att det är över och förbi.. Kan känna ångesten som uppstår när skratten tystnar. Jag vill bara säga att jag tycker du är både stark och modig! Att försöka göra gott för dig själv och dina barn
Att lämna trots att man älskar
Att ge upp kampen
Kampen mot alkoholen som tycks vara en orubblig motståndare
Jag önskar jag hade ditt mod!
Hoppas du snart blir hel och kan känna glädje igen ??
Stor kram

Profile picture for user Djävulsdansen

Kunde tyvärr inte dela länken. Synd..
Handlade om hur stark och modig man är när man lämnar någon man fortfarande älskar ❤️ Du kan hitta texten i min tråd om du vill

Profile picture for user Exhale

Som svar på av Djävulsdansen

Tack Softjessi ❤. Jag känner igen mig i dig.

Jag vet inte riktigt. Men om jag ska kunna gå vidare så måste jag erkänna för mig själv hur det verkligen känns. Det kommer fortsätta kännas men inte lika starkt. Tidens gåva sägs det.

Jag har kommit långt med mig själv dem här åren. Och det jag gjorde mot mig själv då, kommer jag aldrig göra igen. Så mycket vet jag iaf. Jag har tagit på mig offerkoftan, beskyllt honom för mitt eget missbruk. Beklagat mig. Tyckt synd om mig själv. Hatat mig själv. Hatat alkoholen. Hatat honom. Förhandlat. Satt ultimatum. Men i slutänden handlade det om mig.

Jag behöver kraft för att ta hand om mig. Jag brukade nämligen strunta i det. Det måste vara min prioritet. För jag fungerar ju inte annars. Och med honom kunde jag släppa taget om det ansvaret. Det håller inte.

Dessutom ser vi med olika ögon på berusning, flykt och livet. Det som håller oss isär. Jag vill inte fly längre. Det är tungt och jag orkar inte bära smärtan särskilt länge. Men nu erkänner jag den. Även om den löses upp i självförakt. Lättare att det är fel på mig för jag är något jag kan kontrollera och förändra. Det var min enda tröst så länge. Visade sig att det var inte så enkelt. Nu hoppas jag alla sidor får finnas med. Ingen sannare än den andra. Mitt liv består av dem alla.

Profile picture for user SkåneTösen

Du kanske inte känner dig stark men det tycker jag du är. Har också psykisk ohälsa, har varit så hela livet. Har gått igenom flera djupa depressioner. Vet hur det sliter ner en. Hur tungt allting blir. Att du har haft det så svårt men ändå lyckats med att ta dig ur en destruktiv relation OCH slutat dricka är ta mig fan helt fantastiskt!
Du har all anledning att vara stolt!
Du beskriver hur det känns så bra, känner igen mig jättemycket. Och du är inne på helt rätt spår, du måste satsa alla krafter du kan samla på dig själv. Smärta är en del av livet, den kommer ingen människa undan man får göra vad man kan för att minimera den så gott det går.
Det är så lätt hänt när man mår dåligt att man bara ser sina fel och fokuserar på det man inte gör istället för att se vad man faktiskt gör och lyckas med.

Du skriver att du inte kommer vidare men jag tycker det låter som att du tagit stora kliv åt rätt håll. Jättestora.
Du har slutat fly. Du har blivit en bättre mamma. Du sätter gränser.
Och det krävs mycket mod att våga vara naken. Försök att lägga fokus på allt bra du åstadkommit. Inte står du stilla. Det tar tid att läka. Klart det gör ont. Jag har själv aldrig haft någon längre relation och har inga barn men tycker det inte är så konstigt att du känner sorg över det som varit.
Kämpa på vännen.

Profile picture for user Exhale

För de fina orden Skånetösen ❤. Du har rätt jag känner mig inte stark. Mest ledsen. Naken skrämmer mig. Och jag vet inte hur jag ska tackla dagarna. Men framåt går dem. Och mina ögon är smärtsamt öppna. Så nu kan de inte blunda mer. Det betyder nya funderingar. Val. Att välja vad jag vill ska ta plats. Var jag ska vara och hur jag ska deltaga. En bit i taget.

Profile picture for user Exhale

försöker hitta någonting att sätta ankar i. Note to self. Ge dem inte mer bränsle.

Acceptans...tans...tans...tanz. Dansa mig fri. Fri. Fri.

Inte denna dag. Inte denna stund.

Profile picture for user Livet83

Att du har tagit dig ur ditt alkoholmissbruk är fantastiskt starkt gjort!! Ur dina barns synvinkel så är det den finaste gåva du har gett dem, du har valt dem framför alkoholen❤️ Låt det stärka dig ❤️ Min mamma har valt alkoholen framför mig, mina syskon och sina fyra barnbarn i över 25 år så jag vet hur betydelsefullt detta är för dina barn ❤️ Kram

Profile picture for user Exhale

Senaste tidens händelser påverkar mig. Tystnad som brutits. Röster som säger ifrån. Ansvarsfrågan.

Mina barn är större nu. Nästa fas. Medvetenhet om berusning. Vad den beror på, hur den uppstår. Så nu är det dags för samtalen. Vad är alkohol? Vad gör den med kroppen? Varför berusar man sig?

Hur ger jag dem goda förutsättningar för att göra egna val? Sätta gränser kring vad man tolererar av andra människors beteenden. Jag visar väg med ett nyktert exempel. Jag är öppen med min ohälsa. Men så har vi där normaliseringsprocessen som pågår i barnens andra hem. Där dataspel och folköl går hand i hand. Han lider av förnekad beroendesjukdom. Jag behöver alkohol är förklaringen. Ingen odräglig fylla när barnen är vakna. Det vet jag med all säkerhet. Men ändå. En ständigt nörvarande berusning kvällstid. Där procenten absolut räknas och borträknas. Nästan som vatten. En rättighet som vuxen. Att vara berusad. Och då jag som ibland behöver lugnande, en annan typ av berusning. Får acceptera. Detta är vad jag behöver just nu. Betyder inte att det är för alltid. De hjälper mig vara en närvarande trygg förälder, även om det stormar inuti. Känner mig så sämst. Men ändå. Viktigast av allt. Närvaro och uppmärksamma dem och deras behov. Vara deras mamma. Alltid. Ja det dryper av självförakt i mig. Men får ändå försöka se det som det är just nu.

Min nykterhet inte en kamp. Jag är så äcklad av mig själv i berusning. Det ger mig absolut ingenting positivt. Förstärker bara ångest på alla sätt. Jag behöver inte berusning för att stå ut med livet. Jag behöver livet.

Men frågan är då. Jag står bredvid och ser på. Vilket är mitt ansvar? Jag kan inte påverka hans val. Men jag vet. Hur förhåller jag mig till det inför mina barn. Han är ju beroende och därmed per definition lider han av en sjukdom som han ändå bara till viss del har makt över. Den största makten har ju ändå beroendet. Iallafall just nu.

Nu är alltså vardag synonymt med alkohol. Såklart mina barn sen ändå kan göra egna val. Men normaliseringen smärtar mig. Pappa dricker öl när han spelar. Vad ska jag säga? Ingenting? För att skydda honom? För att göra det bekvämt och normalt för mina barn att vuxna beter sig så för att ha ett gott liv. Det snurrar och jag vet inte. Om man tyst tittar på. Är inte det värre. Än att faktiskt vara den som har en sjukdom.

Jag blundar och det känns ju så fel. Men skulle jag säga något skulle jag bara få ursäkter kastade i ansiktet.

Eller kan man vara brutalt ärlig. Är det detta du vill att dina barn ska växa upp med som normalitet?

Jag vet inte. Jag får fortsätta fundera. Var går min gräns?

Nu river ångesten i mig. Jag vill inte vara såhär öppen. Men jag brottas med det här.

Dagen har gått. Jag inser att jag arg. Låter mig förgöras av denna oro. Oro för något jag inte kan påverka.

Profile picture for user Exhale

Nu så äntligen. Bara för några minuter sen. Sjönk det in. Vad jag faktiskt kan göra. Oavsett mina känslor som kommer fortsätta pendla.

Jag kan fokusera på att mina barn har alternativ för vad de vänder sig till när livet är svårt. Hur de lättar på trycket? Hur de kan vila? Hur de kan hitta aktiviteter de tycker om.

Jag kan göra massor av det. Jag kan inte göra någonting åt det andra. Utan förvärrar bara situationen för oss alla då. Säger jag något går det att avfärda som min galenskap och överdrivenhet.

Men jag kan lägga fokuset ännu mer på vad jag vill att barnen ska ta med sig in i tonåren. Om hur man handskas med känslorna och livet. Särskilt de svåra. Men skratten är ju inte många nu och det plågar mig. Men måste fortsätta. En dag kanske det lossnar.

Profile picture for user Exhale

i ögonen. Och säga. Ja jag visste. Och jag gjorde det här och det här och det här. Såhär fungerar sjukdomen. Ge dem tips att läsa. Jag kan göra någonting. Nu ska jag vila i det här idag. Känner mig lite fri.

Profile picture for user Exhale

angående ensamhet. Många dricker för att kunna vara sociala. Dämpa den ångest som kommer sig av att umgås. Men innebär inte det att man förstärker den där utanförskapskänslan. Det är endast under en kort stund, i den där salongsberusningen som man på riktigt kan känna sig connectad. Det är ett flyktigt ögonblick. Innan man går in i dimman. Samtalen flyter ut.

Saknar man inte mötet. De här två senaste åren är mina första nyktra sen jag var 15. Jag har aldrig någonsin ifrågasatt helgberusningen. Den självklarhet med vilken livet gör att man förtjänat en redig paus. Att leva för fredagkvällen och lördagkvällen då man får en stund utan att leva. Så märkliga vi är ändå. Vi människor.

Profile picture for user Exhale

Min egen nykterhet börjar vackla lite nu i solen. Tystlåtna små förhandlingar. Än så länge i bakhuvudet. Trots att jag står fast. Här är det allt som gäller. Orkar inte hålla på med regler. Orkar absolut inte hantera en bakfylla. För det kommer skicka mig rakt tillbaka till hur det brukade vara innan medicineringen. Jag tror inte jag fixar det. Men jag måste nog ändå dra ut den i ljuset, det där lilla pockandet. Löftet om en liten bubbligare känsla. Tanken slog mig idag. Jag skulle vilja sluta med medicinen. Jag vill få spritta. Men nej. Det är inte värt. Jag kan leva utan spritta, men inte med bråddjupet. Främst att hantera denna vecka är saknaden. Barnen är med sin pappa. Och jag, jag ska låtsas att livet rullar på och har mening. Kaffet smakar gott och jag ska påskpyssla. Fast det blöder, pulserar från mitt hjärta. Bleka läppar. Såg GoT iallafall. En stunds fokus. Måndag en dag att se framemot.

Profile picture for user Exhale

Jag ska skriva om den här stunden. För den ska räknas. Den ska behållas i hjärtat. Vi skrattade igår. Alla tre. Tillsammans. Jag och barnen. Så vi fick ont i magen. Tårar i ögonvråna. Det var länge sen.

Profile picture for user Nordäng67

Se den som en fantastisk belöning för att du har kämpat hårt med dig själv och med ert liv. Såna upplevelser är som små skatter i en skattkista som man kan plocka fram ibland när det är jobbigt. Tänka på dom, minnas känslan och uppleva dom på nytt! Kram

Profile picture for user Exhale

Tack Nordäng ❤. Ja jag ska försöka. Så ofta jag kan ska jag minnas. Jobba på tilltron.

Jag fick ett rejält återfall i medberoende igår. Frustrationen och också ilskan. Säkert grundad i oro. Det skakade om mig rejält. Det går på en milisekund. Så kastas jag rakt ut i avgrunden. Ni vet säkert vilken känsla jag menar.

Jag vill förändra den här reaktionen. Men det tycks ta tid. Har en ny strategi där mina stackars vänner får ta emot min ilska och frustration. Så jag inte ska sända den till honom. Det ger mig skuldkänslor. Men jag vet att detta är mina känslor och bara för att jag talar om dem blir de inte deras. Men tycker ändå att jag snackar skit. Känner mig paranoid. Fast jag vet. Jag vet att jag har fog för min oro.

Men det är inte min sak längre. Jag sa dock ifrån och försökte förklara vad som händer i mig och att jag jobbar med det. För lite pyste trots allt ändå ut på honom. Den är så svår den där skiljelinjen, mellan en gräns och att lägga sig i. Vilja skydda. Jag har så hårda principer ibland också. Både för mig själv och andra. Särskilt när jag inte förstår. Men vet inte om jag skadar eller stjälper med dessa. Det är vl det som är utmaningen. Att balansera livet.

Idag ska jag ut och gå. Jag har börjat styrketräna litegrann. Små korta övningar. Det där med att vila även när man känner sig pigg. Har en bättre sorts dag. Så svårt. För jag vill slå på turbo vid minsta nys på en sån.

Men jag är deprimerad och har en utmattning. Finns inget som heter turbo längre. Måste skriva det. Så är det. Får inte glömma.

Profile picture for user Exhale

Jag har pmds utöver alltihop. Idag är en dålig dag. Då slår medberoendet till extra hårt. För det är något konkret jag kan binda upp min egen oro på. Det vet jag. Men den insikten hjälper inte. Inte fullt ut.

Jag skulle vilja ha en peersupporter. En för medberoendet. Och en för min psykiska ohälsa. Någon man kan höra av sig till när det blir akut. Och käkarna spänns. När man biter ihop. Börjar fäktas mot surrande bisvärmen i huvudet.

Jag har gått en gång på möte. Men jag tror inte det är min form. Jag tycker inte om att prata i stora sociala sammanhang. Och jag behöver hjälp precis i den akuta situationen. Där jag får för mig att jag måste agera.

Jag känner mig maktlös för jag vet att jag är den enda som vet. Att ingen annan vill se. Orkar se. Bryr sig. Kanske det är men jag tror faktiskt inte det. För man lägger sig inte gärna i. Man säger inte gärna de hårda orden. Det här är inte okej.

Jag försöker vända på steken för att godkänna mina egna tankar och se dem som tillåtna. Hur skulle han känna om jag till exempel var hög med våra barn? Om jag sjukskrev mig från jobbet för att jag var hängig efter en hård helg? Jo han skulle bli orolig. Det är jag övertygad om. Därför är det ok. Att jag blir orolig. Det är pappan till mina barn. Jag vill att han ska må bra. Så att våra barn kan ha det lugnt och tryggt.

Fullt normala känslor. Vad göra? Just nu ingenting. Vila i två dagar. Sen är barnen med mig igen.

Senaste GoT. Vilket avsnitt. Ojojoj. Aldrig suttit så på helspänn så länge. Försöker ladda för att se en gång till. Kunna se det jag missade första gången.

Idag är jag speedad så det blir leka ? allt för att inte spinna iväg.

Profile picture for user Nordäng67

att resonera med dig själv runt dina tankar och känslor! Det är något jag har fått jobba stenhårt med för att klara av! Beundrar dig! Tycker också dina tankar och känslor är helt normala! Den man har barn ihop med påverkar ju ens barn och ens barn är ju det käraste man har! Kram och hoppas du får en Valborg med frid och vila!

Profile picture for user Exhale

Nordäng67. Jag får också kämpa som attans. Jag har kämpat med det i många många år. Läst här. Försökt förstå. Glad att jag vågar skriva här fast det kostar på. För då kan jag gå tillbaka och läsa. Påminna mig.

Tack för att du bekräftar normalitet. För i mig känns det som allt annat. Kanske därför jag måste skriva ner så. För när det stormar förvandlas jag till en björnhona som bara vill vråla rakt ut. Men det är inte pga honom. Den ligger på mig. Den ångesten är min.

Häromdagen var första gången jag la mig ner på golvet och lät det skölja över mig. Det där kliande rivet klöset. Jag kunde stoppa mig själv hyfsat. Det ger mig lite mer självförtroende tillbaka iaf.

Hoppas du får en fin valborg Nordäng67 ❤ kram

Jag ska spendera den här ensam. Utan krav. Med kakor och snus. Känns som frihet. Att jag inte behöver orka fira.

Profile picture for user Exhale

depressionen börjar lätta nu. Det har tagit lika lång tid upp som ner i princip. Cirka 5 år allt som allt ungefär. Med en separation och livskris mitt i. Jag trodde inte jag skulle kunna må såhär när det var som sämst. Jag har pmdd så det svänger rejält. Men det här. Det här är uthärdligt. En bit kvar innan hjärnan och kroppen läker. Den kommer inte bli densamma. Men är okej med det. Den behövde lära sig. Så vad nu ställde jag frågan till mig själv. Svaret. Våga vila. Så svårt. Våga läka. Våga andas. Våga vara. Och mina barn. Dem först. Dem har saknat mig så länge. Nu ska de få allt jag har. I första hand. För de är stora och lämnar snart boet. Inte rädd för att tappa mig. Jag håller på och finner. Pysslar. Vilar. Lägger en dag till nästa. Kan fila fötterna och ta hand om mig utan att hånskratta inombords åt det löjliga och befängda i det. Klarar av att ta mig ut på promenaden. Typ iallafall. Äter och sover. Hela nätter. Fattar ni. Hela nätter. Det har jag inte gjort sen tonåren. Ta hand om er.

Nykterheten står stadigt. Även från lugnande nu. Det finns till hands men behövs inte längre lika ofta. ?

Profile picture for user Exhale

Jag är rädd. Börjar få ork till mer. Gör mer. Kämpar mindre. Depressionen nu klassad som medelsvår. Känns som jag överdriver. Tror jag är sämre än jag är. Kan mer. Att det finns en källa där inne som jag bara kan börja ösa ur igen. Ostoppligt med energi. Men det är inte så. Jag ska inte längre låtsas att det är bättre än det är. Smacka på ett leende och storma ut i livet. Med allt vad det innebär. Små försiktiga steg istället. Väl valda.

Så mycket att omvärdera. Ta reda på. Utvärdera. Jag har tagit psykologkontakt. Förbundit mig till en promenad och 5 minuters meditation. Lagom. Görbart, nästan varje dag. Röstat och åkt till mardrömmen i form av ett shoppingcenter. Lyckades vända det till en positiv upplevelse. Ändå inte nöjd. Magen mullrar av oro. Otillräcklighet. Varför kan det inte synas utanpå. Rädd för att det ska börja krävas mer av mig än jag har. Och att jag ska hamna tillbaka i ett förtvivlat ohanterbart kaos igen. Tillåta sig ta små steg är den svåraste striden. Återhämtningen har iallafall börjat. Jag är stadigt stabilare sen januari. Skönt att jag skrivit här ändå. För då kan jag se att det inte var längesen jag satt djupare fast.

Jag återföll i längtan efter livet jag hade. Jag kallade det mitt liv.

Fast det var ju faktiskt inte det. Det var ett kärlekslöst liv. Med en strid för att få kärlek på ett sätt som inte fanns möjlighet till. Någon som tog hand om mig. Fast jag inte ens gjorde det själv. Så jag tar hand om mina barn..ger dem kärlek. Så som jag vill ha den. De ger mig kärlek tillbaka.

Puttrar på in i den förhoppningsvis första vilsamma sommaren sen jag var barn. Var inte vilsamt då heller iofs. Då jag ständigt brottas med det mesta. Har köpt jordgubbar till balkongen. Sommarens mål. Egenplockade jordgubbar till frukosten. Inget större än så. Ingen flykt inplanerad. Bara vara. Kanske blir det vilsamt. Kanske inte. Jag har varit på botten. Inget kan liksom längre bli värre än det i den aspekten.

Lite sol. Lite regn. Lite skog. Veckan ligger framför. Och virka en topp till. Kanske göra ett par örhängen.

Å va skönt att få vila. Nej det är inte skönt. Jag vill göra. Vara med. Orka.

Sen. Senare.

Profile picture for user Exhale

jag behöver rita om min inre karta. Och det är ingen liten uppgift. Jag har stampat så hårt på mina gränser. De har varit utplånade. Inte konstigt jag mått dåligt så länge. Känner mig otrygg. Hur ska jag bygga upp dem igen?

En sak som jag tampas med är min oflexibilitet. Ska jag stå upp för den eller försöka utöka den? Att stå upp för den kostar ju energi som kanske ändå i slutänden hamnar i ogjort ärende. Eftersom den enda jag kan förändra är mig själv. Jag har psykologstöd nu iallafall. Veckouppgifter att fokusera på. Meditation och promenader. Och jag är äntligen i skick att hantera kraven som de innebär. Det går framåt hela tiden. Även om det skaver och gnager.

Profile picture for user Exhale

resulterade i att jag blev sjuk. Så imorgon blev det glo i taket. Men jag fick göra något med mina barn, på mina villkor. Och det kan jag bära med mig. Att blicka bakåt gör också att jag kan se vad jag har nu. Som jag inte hade då. Mitt depressiva grubblande är inte bra. Men det konstruktiva bearbetandet är. Fortsätter kunna se friheten i att vara ensam. Till skillnaden från rädslan för att vara själv. Vilken skillnad från bråddjupet. Jag som var så fruktansvärt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle orka.

Profile picture for user Exhale

Frihet att vara jag. Mig själv. Utan tyst dömande. Eller uttalat dömande. Fylla livet med vad jag vill.

Mkt tankar på framtida relationer just nu. Min egen nykterhet enkel pga är ensam. Börjar dagdrömma om en sund relation. Men hur då? Jag kan inte leva med en nykter alkoholist och inte heller en njutningsdrickare. För jag har inte tiden att lägga på det. Jag kommer då börja tulla på min egen nykterhet. Ja men jag kan också. Bara ett glas. Men det kan jag inte. För det kommer bre ut sig. Bli syftet i sig igen. Finns det människor som inte dricker därute?

Profile picture for user Exhale

startade morgonen med att läsa här. För gårdagen var tuff. Orosmonstret kom och slukade mig och jag fick fäktas hej vilt med alla medel tillgängliga. Ingen lugnande dock. De tar jag till vid ångest.

Nu vaknar jag till tacksamhet över kopp kaffe och ingen baksmälla. Ingen långhelg för mig. Ingen oro över någon annans långhelg. Ingen ångest över någon annans ovilja att göra något trevligt. För jag mår inte bra idag. ( Insikt igår i samtal: jag ler när det är som sämst, tar till humorn, fnissar. Trodde det var ett tecken på återhämtning. Och på sätt och vis ja. Men ändå inte. Det är ett tecken på att jag mår riktigt dåligt. För dåligt.) Men idag ska jag vara nykter med mina barn. Hämmad av mitt mående men inget annat. Jag har planerat en mindre aktivitet med en vän. Som kan styra båten när jag kliver av. När jag stänger ner. Rullgardin för. Sen har jag helgen ensam. Vila. Vila. Vila. Lite sol. Promenad. Förpliktigat mig till att försöka klara av en dag på mitt "önske"schema. Träna meditation.

Ta hand om er idag.

Obs. Ett litet ettrigt medberoendeskav surrar i bakgrunden. För jag vet vad helgen kommer medföra. Men. Det är bara mitt eget beroende som vill ha uppmärksamhet. Låt det skava på bäst det vill. Gör ingen nytta alls dem tankarna. Inget jag kan eller ska styra över. Tillåter mig en aningens gnutta ledsenhet. Inget mer. Let it go.

Profile picture for user Skrållan

Samma här, en jobbig kväll i går. Känner mig så ensam, när jag är med andra kommer ju inte dom tankarna. Slipper en full man som är sur och arg. Då vi bor isär, och gjort så över en månad nu. Sorgen gör sig ändå påmind. Men jag kanske måste stanna i det och låta det ”värka” färdigt.
Huset känns så stort, fast det är litet. Tomten så enorm, fast den är lagom.
Hoppas du får en bra dag också Exhale.

Profile picture for user Exhale

ensamheten är tung. Jag är inne på år ensam. Lättare blir det, men klen tröst är det där i början. Finns så många tröstande saker att säga. Men det hjälper inte ett dugg. Saknaden skiter i det.

Låt det göra ont. När du orkar. Och när du inte orkar då flyr du en stund. Så har jag försökt tänka. Hjälpte fan inte mkt. Enda som hjälpt är tiden i sig.

Så mycket som känts fel. Så mycket skav. Det blir nytt skav sen. Annan sorts. Och man landar för eller senare.

Fina stunder kommer. Fick en fin dag idag. Mår inte bra men dagen hade sitt. I jämförelse med igår var det en dröm.

Ta hand om sig Skrållan.

Profile picture for user Exhale

på det där med hur det vidare livet ska se ut. Jag har hela tiden tänkt att jag måste ta mig tillbaka till det. Precis som det såg ut förr. Fast ensam.

Men va fan. Det måste jag ju inte. Jag kan ju välja. Vissa saker jag tyckte var roliga förr, kommer ju inte ge mig samma tillfredsställelse som förut. So what?! Jag kan ju göra andra saker. Finns så mycket att fylla tiden med.

Profile picture for user Spinoza

Även om det är både sorgligt och lite läskigt så är det ju väldigt spännande med den värld som öppnar sig när man skiftar fokus till sig själv och lämnar ett dysfunktionellt förhållande.
Jag känner mig lite som jag gjorde i 20-årsåldern när världen låg öppen och jag hade alla möjligheter. Nu är jag ju 35 år äldre och har inte samma fysik och inte heller oändligt med tid. Men jag har min erfarenhet och min självkännedom på ett helt annat sätt än då och det finns fortfarande massor jag kan göra med resten av mitt liv.

Profile picture for user Exhale

att lämna sina barn en helg för att få möjlighet att supa ner sig ordentligt.

Den ger mig ont i magen. Mår illa. Mina inävlor vrider sig i ångest. Benso idag. Anything för att hålla mitt huvud över vattenytan. Och sen värst av allt. Medhållet. Fy fan. No more sympati och empati.

Spinoza ja visst finns där ett äventyr. Och jag njuter, ibland när jag kan se dem, av alla möjligheter. Det är svårt att programmera om sitt sinne dock. Min kropp är så fysiskt tydlig.

Men en fin helg till oss. Med fokus på oss.

Samtal i veckan. Veckouppgift. Hålla fokus på min egen hälsa och mina behov även när jag är med mina barn. De ger mig kraft att orka. Men jag förhandlar också bort det jag behöver för mig. Ger mig själv ursäkter för att låta bli att ta hand om mig. Det går så lätt. Att strunta i det. För jag har ju legitima skäl då. Barnen först. Men. Ja dem först och JAG.

Profile picture for user Exhale

vill inte hamna i den här sitsen igen. Men förstår inte vad jag ska göra. Barnen skulle vara med sin pappa i helgen. Då de varit hos mig i veckan. Då väljer han att resa bort och hans föräldrar är barnvakt. Inte första gången. Min dotter blir ledsen för hon vill såklart vara hos mig. Hon vet att jag är hemma. Hur ska hon kunna förstå. Hur jag mår. Varför jag behöver vilan. Det gör hon inte. Eftersom det inte syns utanpå. Jag har försökt förklara men han vägrar lyssna. Han förstår inte alls att hans val blir jag som överger. Jag står inte ut med det här igen. Det har hänt för många gånger. Det gnager sönder mig inuti. Jag behöver vilan för min hälsa och för att kunna finnas för barnen. Men det här skickar mig rakt ner igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Försökt förklara på alla sätt men jag vet att han inte lyssnar. Han glömmer. Jaha, det har jag aldrig hört. Han håller själv inte reda på hur ofta detta sker. Eftersom för honom är det inte ett problem. Och en bra lösning. Men det är inte det för mig. Och det är inte det för våra barn. Behövde få det ur mig. Håller på att gå upp i atomer av ångest här. Jag håller ihop för allt vad jag har när barnen är här. Jag kommer orka mer. Men hur.

Profile picture for user Exhale

det fanns en knapp jag kunde trycka på så startar livet igen. Vara nyfiken..vilja upptäcka. Vilja vara. Leva. Vet att det lättar igen om några dagar. Men just idag är det minut för minut igen. Valet står mellan att sova mig igenom. Eller resa mig upp och fejka mig igenom en kväll. Det går oavsett. Men idag gör det ont.

Profile picture for user Exhale

sa jag det för första gången högt till någon. Jag är ett vuxet barn. Det känns märkligt. Jag sa det till en annan medlem i min familj. Ett stort steg.

Fram till nu har det bara handlat om prioriteringar. Får hoppas det håller sig så. För jag älskar dem så. Och nu är de på väg in i de gyllene åren.

Jag läker sakta bit för bit. Och jag vet inte vad jag ska göra med de nya glasögonen. Men det jag förstod där nere på den djupaste botten. Det förändrar dig för alltid. Ska jag leva med någon i framtiden så blir det med en människa som gjort den resan. Drömde inatt om en kärlek till en man som förstod mitt språk. Höll i handen. Var förälskad. Vill sova igen ?.

Profile picture for user Exhale

aningens sommarsug som liksom surrar. Inne i den lite lugnare perioden med lättare sinneslag. Var en tung period innan. Men lyckades fatta några bra beslut för mig själv ändå. Känns som att jag är lite på väg iallafall. Oroar mig lite över alkoholen. Om jag släpper kontrollen kommer jag lura i mig att jag kan igen. Jag har ingen som kommer ifrågasätta tyvärr. Även om jag sagt rakt ut. Jag ska inte dricka mer. Och jag kommer inte göra det. Men ändå. En liten oro. Mer en tanke om vad skönt det vore. Att släppa lite på taget. Koppla bort. Ur. Ifrån.

Och som jag lärt mig vila. Den största gåvan. Hade den som barn. Långa lata dagar med böcker som sällskap. Nu med musik och tv-serier. Försöker pyssla lite men idag suger vardagsrutinerna och omsorg om barnen allt jag har. Kanske finns där utrymme imorgon.

Profile picture for user Exhale

att undersöka mitt eget isberg. Så ofantligt lite jag vet om det. På väg mot rätt fokus iallafall. Leta svaren under mina triggers.

Profile picture for user Exhale

hela tiden. Nör jag ska skrapa under ytan. Men hittar lite här och där. Små små stycken.

Att hålla fokus på mig. Ovant. Och inte leta hos den andre. Där jag hela tiden landar till slut ändå.

Går framåt dock. Den stora frågan är ju. Varför gör jag såhär mot mig själv.

Profile picture for user Exhale

men sen fann jag Byron Katie, genom Navid Modiri.

Och ja.

Jag vet inte om det är så viktigt längre.

För första gången känner jag hopp. Jag har alltid hävdat att den enda man kan förändra är sig själv. Men ändå har där funnits en tagg. Om jag bara kunde hindra andra (läs honom) från att såra mig igen. Men det är ju omöjligt eftersom det är jag som orsakar såren.

På väg. Äntligen på väg.

Profile picture for user Skrållan

Så skönt att få känna hopp. Önskar dig flera sådana dagar. Det är svårt att sätta fokus på sig själv. Men det går. Undan för undan.

Profile picture for user Spinoza

Byron Katie är fantastisk och tack för att du påminde mig om henne. Jag har tittat en del förr och nu känns det ju högaktuellt!

Profile picture for user Exhale

min egen nykterhet idag. Längesen så intensiva förhandlingar pågick. Över 2 år sober nu.

Note to self. Inget kommer gratis.

Profile picture for user Skrållan

Du är stark Exhale. Se tillbaka på allt du klarat. Du klarar detta också. Försök att vara snäll mot dig och gör något som gör dig glad.
Sänder dig en styrkekram?

Profile picture for user Exhale

Slapp undan klorna denna gång. Men ökad vaksamhet. Måste nog skaffa mig ett stödssystem av vakande ögon. Så jag inte trillar dit igen.

Tack Skrållan ? och jag gjorde något snällt för mig själv istället. En kort resa med en vän väntar. Äkta självkärlek. I got this.

Profile picture for user Exhale

den tunga perioden nu. Och hela min kropp längtar efter återgång till tryggheten i status quo. Det gäller både min självdestruktivitet och mina medberoenden i relationer. Får kämpa hårt för att inte lägga mig i för att dämpa egen ångest. Jag vill ha vila. Jag vill ha sommar.

Men det är bättre. Det är bättre än någonsin förr. Glöm inte det. Glöm inte.

Profile picture for user Exhale

sjuk två av dagarna. Men ändå klart den lugnaste på, ja, så sorgligt. Men väldigt länge.

Var inte vaksam så föll tillbaka i lite gamla hjulspår med ett försök att börja dejta. Aldrig gjort. Så krävdes mkt mod. Men om det var ett bra eller dåligt beslut vette sjutsingen. Men man kan faktiskt backa bandet.

Det betyder iallafall. Att det börjar bli bättre. Jag börjar vilja testa på livet igen.

Och att fällorna är många.

Profile picture for user Azalea

Så härligt att du vågar prova vingarna lite igen. Det kommer att finnas lite luftgropar ibland men det fixar du.
Kram

Profile picture for user Exhale

Sakta sakta under sommaren. Fortfarande utmattning kvar. Klart det oroar mig. Tillbaka till arbete under hösten. Men orkar inte må fysiskt dåligt. Så det blir myrsteg.

Jag har börjat dejta igen ?. Med medvetenhet om mitt medberoende i bakhuvudet. Valde aktivt bort det välbekanta och trygga. För att ge mig ut i nya okända marker. Med människor som vet mörker. Men har det under kontroll.

Heja mig. Så jävla stark just nu. Inte rädd för jag vet. Jag har klarat botten förr. Kommer den igen. Jag har det. Jag KLARAR DET.

Kram till er alla kämpar ❤

Profile picture for user Azalea

Så bra att du vågar på att prova vingarna.
Lita på dig själv och dina instinkter så kommer du få en spännande höst.
Du vet och du kan?

Profile picture for user Exhale

Efter sommaren. Jag har flytt till dejting. Lite för att orka ta fart igen. Blev lite för mkt. Men nu ska jag ta tag i balansen igen. Visade sig att jag är rädd för att inleda ny tvåsamhetsrelation. Märkligt ?‍♀️. Not.

Men jag mår fortfarande bättre. Jag är på g.

Då dök nästa medberoende utmaning upp. En familjemedlem har insjuknat svårt i sin drog, shopping. Där finns stress och hormoner som grundorsak. Anhörig har gått in och styrt upp för att minska konsekvenserna. Då det finns barn inblandade.

Men hur gör vi nu. Vi måste ta små försiktiga steg mot att erkänna beroende och att söka behandling. Det är en väldigt lätttillgängliga drog. Då den även går att tillfredsställa i mataffären.

Profile picture for user Skrållan

Det är inte lätt Exhale. Ibland känner man att man kommit en bra bit på väg. Men sedan händer andra saker som får en att sjunka. Men jag tror att du, jag och många av oss här blir starkare för varje sak som händer. Med små steg, går vi framåt. En styrkekram till dig?

Profile picture for user gros19

Som svar på av Exhale

Så bra du uttrycker det att det är ensamheten som är der viktiga. Har också dina funderingar. Var går gränsen, när dricker min son i det här fallet för mycket. Är det ett problem eller inte eller gör jag det till ett problem, men det är ju längtan efter personen man älskar som är bekymret. Min son är inte närvarande och jag kan inte umgås med någon som inte finns. Så känns det för mig.

Profile picture for user Exhale

Skrållan ❤ kram

gros19 ensamheten. Ja den där längtan. Så outhärdlig ibland. Och ja den efter sitt barn. Den är ännu starkare. Men. Det går att minska lidandet. Byron Katie. Läs begrunda lyssna på henne. Så kan du minska ditt eget. Frigöra energi.

Jag trillade nästan dit på vinet. Skäms lite. Inte tvivlat eller suktat på länge. Jag var ute och dansade. Visste att det vara att leka med suget. Men jag ville. Och det var vad jag behövde. Dans väcker mig inuti.

Men de immiga glasen. Ja dem lockade. Dessutom mådde jag lika dåligt som att det vore en baksmälla dagen efter. Då tänkte jag. Kunde lika gärna ha druckit lite om ändå ska må såhär.

Luriga luriga rusluret. Jag är aningens självdestruktiv. Och flyr i relationer lite hit som dit. Men jag har varit så duktig ett tag. Kanske är det okej. Jag försöker hålla noga vakt på mina mönster. Självomsorg. Så jädrans knepigt. Omsorg. Så jädrans lätt.

Men krigar vidare. Denna vecka lite lugnare.

Sida vid sida vi står härinne iaf. Jag är friskare. Så mkt friskare. Än när jag började läsa här för fem år sen. Jag är rakare. Jag har kommit framåt. Jag är på väg. Så det så.

Profile picture for user Exhale

Men tusan vad svårt det är. Så lättsamt jag kliver på dem. Så enkelt att behaga. Så svårt att inte göra.

Gjorde det igen. Letade ursäkter. Kan inte ngt douchigt, bara vara douchigt? Oavsett bakomliggande orsak. Jo det kan det faktiskt. Inte mer med det. Behöver inte värderas. Behöver inte ens analyseras. Kanske bara konstateras.

Profile picture for user Lilli

Jag känner mig så dum på något vis. Naiv .
Jag träffade en man , en fin sådan. Men de kröp fram att han var alkoholist. Han varnade mig och sa att han ville inte göra någon illa med sina problem. Han vill dra sig ur våran relation men jag hängde kvar för glatta livet. Jag älskade ju honom. Och trodde jag kunde hjälpa honom. Vår relation har varit en berg och dalbana och jag har varit så självcentrerad på vad jag ville att jag glömde bort vad det verkliga problemet var. Att han var en alkoholist. Och medans jag varit i min egna kärleksdimma har han slitit så hårt med att försöka på allt att fungera. Jag har inte en enda gång stannat upp och tänkt. Va fan håller jag på med? Nu har vi nått punkten där han insett att han behövde ta tag i detta på riktigt. Och kastat ut mig ur relationen. Jag är ett hinder i vägen emot hans nykterhet men han vill att vi håller kontakten, är det en bra idé ? Gör jag mig själv illa som kommer hoppas på att allt blir bra igen ? Eller gör jag honom illa för att han känner sig pressad? Ni som har relationer med nyktra alkoholister eller du som haft problem. Hur ser ni på relationer under ett tillfrisknande?

Profile picture for user Ullabulla

Om du samtidigt jobbar med dig själv.
I den mån du kan hinner och vill.
Det är viktigt att släppa den som dricker fri att göra sin egen resa mot ett nyktert liv.
Ofta tar det enorm kraft och energi.
Kanske han inte har energin att ge dig vad du behöver i en relation och han inser det.

Kolla gärna in andra trådar och de insikter vi anhöriga ofta behöver möta.

Vi bör ofta fokusera mer på oss själva och vad som gör oss lyckliga.
Den resan kan vara lång eller kort och sen kan du kanske vara beredd att möta den förhoppningsvis nyktra partner som din kärlek verkar vilja bli.

Nu generaliserar jag lite.
Du kanske är fix och färdig och är redo redan nu.
Men ofta blir det ens livsuppgift att hålla den som försöker bli nykter nykter.
Istället för att förstå att det kan nog den personen själv välja.
Så var det i alla fall för mig.

Men tala ut om saken.
Om kärleken är tillräckligt stark från båda håll så kanske ni klarar att släppa greppet lite under en tidsperiod?

Profile picture for user Exhale

Tror knappt själv på det än. Håller fortfarande garden uppe. Men det har gått tre veckor. Och jag tror jag fallit för någon som inte behöver min omsorg på det sättet. Någon som inte alls triggar mitt medberoende. Någon som jag på riktigt kan luta mig mot. Någon som jag från första stund var mig själv inför.

Jag föll på 0.02 sekunder. Jag kände igen känslan. Men det är inte passionerat och uppslukande. Det är mer lugnt och tryggt. Vad betyder det? Att jag gått framåt. Att jag vågar välja något utan drama. Att jag är mer redo än jag tror. Och nykterheten känns trygg och okomplicerad med honom.

Kanske är frågan du bör ställa. Kan jag vara mig själv fullt ut med honom? Om svaret är nej. Är det värt din tid?

Mitt medberoende är dock aktivt. Blev en familjekris och shit vilken rush jag fick av att kliva in i den och rodda. Känner mig kompetent och klok. Snudd på lycklig. När får säga kloka saker. Skrattar gott åt min självupptagenhet. Men samtidigt. Vill säga det jag kan iallafall. Annars får ingen ro. Men nej. Jag är inte helt frisk än. Oombedd om hjälp är jag också. Ett steg fram ett bak.

Rätt häftig tid just nu ändå. Tänker på er. Det finns lättare tider. Trodde det aldrig och så fick jag uppleva det ändå.

Först var jag bitter för att inte fick vara ifred och vara förälskad ostörd. Hahaha. Men världen snurrar ju inte kring mig och tur är väl det.

Profile picture for user Exhale

exakt där du är nu Blade Runner, för 3 år sedan. Jag föll ner i totalt mörker. Och trodde aldrig den här dagen skulle komma. Eller att jag skulle ta mig till den platsen. Jag har stridit som fan.

Men nu är den här. Jag drömmer framtidsdrömmar igen.

Det är ingen lätt resa. Men när du kan tänk. Jag kommer dit jag med. Tänk det om så bara för en kort stund.

Profile picture for user Exhale

Idag att det behövs inte. Jag behöver inte säga något. För jag kommer inte vackla. För jag har valt. Och jag har ingen som helst tvekan. Därför kommer jag inte kunna avvika från banan. Utan en undran från honom.

Så ny erfarenhet. Att vara med någon som är nyfiken på mig. Som visar mig omsorg. Att våga ta emot den utan motprestation. En utmaning.

Vi tar vår relation framåt i lugnt takt. Med lagom bekräftelse. Utan vidlyftna kärleksord. Mer med handlingar. Det gör mig trygg. Jag känner mig landad, med fötterna på jorden med honom. Närvarande.

Jag kan tänka klart. Jag pratar rakt. Jag väljer med omsorg om mig. Utan att fundera så mycket. Jag har funderat mycket under så många år. Nu vill jag leva funderingarna. Göra och handla funderingarna. Inte fundera. Vara.

Jag ler igen.

Profile picture for user Exhale

Att öppna locket. Känna på det lite. Vet inte. Är det ens viktigt. Jag har kommit överens med det för längesen. Egentligen.

Men vill inte ha en den där filten. Våta tunga dämpandet längre. Ni vet vilken jag menar.

Mina föräldrar kommer aldrig välja barnbarnen framför vinet. På en helg. Så är det. De väljer dem i andra sammanhang. Dem finns där. Men snart närmar vi oss pensionen. Då är det fritt fram. Förlorar jag dem ännu mer då. Vet inte. Den tiden. Den sorgen. Lättare sagt än gjort.

Vad är sorgen. Jo att dem kunde valt annorlunda. Men okej. Det är deras val. Deras förlust. Dem sörjer inte. Så varför ska jag.

Dags att se. Bara se. Så är det. Kärlek finns. Det är allt. Och vår nykterhet. Den som vi har. Jag och mina syskon. Den visar vägen för ett annat liv för våra barn.

Ingen av oss har valt alkohol framför våra barn. Förutom jag då, de första åren av deras liv, inte längre, aldrig mer. Ingen av oss har normaliserat. Kanske alkoholen kan få ge vika för annat i kommande generationer.

En jul. Utan nubbe. Utan alkoholinducerat glam och stoj. I nykter uppslupenhet. Min första jul utan alkohol och utan depression i nyförälskelse. Ganska maffigt ändå. Längtar.

Profile picture for user Exhale

Lugn liksom. Varken särskilt rolig eller särskilt tråkig. Framförallt inte jobbig. Inte sådär på knivspetsen heller.

Funderar över nyårsafton. Säkert för dem flesta av oss den tyngsta av helgdagarna. Var det för mig iaf. Den som liksom hör ihop med champagnen och whiskeyn, ölen och vinet. Tätt tätt sammansvärjda, omslingrandes.

Tänkte imorse. Utan alkohol är det inte samma feststämning. Man tror sig behöva alkoholen för att njuta av kalaset. För det är för dem flesta av oss, rätt jobbigt att vara på kalas. Alla pratar i mun osv osv osv.

Den nya personen i mitt liv. Han är inte särskilt förtjust i uppstyrda festdagar. Det passar mig perfekt. Ingen press alls idag. Bara häng med mina syskon och våra respektive, samt en drös med barn. Alla nyktra. Allt sansat på den fronten.

Men möjligen stress, lite surhet, lite pmds, lite syskonbråk. En härlig sörja. Ska njuta av dagen.

Precis som jag gjorde av den mer måttliga julen. Allt blir måttligare av nykterhet. Inget behov av att ha tokkul för att glömma vardagstristess. Jag uppskattar tristessen. För jag är frisk. Friskare. På väg.

Välkommen 2020. Jag längtar efter dig.

Vill skicka en varm kram till Alla Er som är här. Det blir något nytt till slut. Något du formar. Något du styr över. Våga ge dig själv det du behöver. ❤

Profile picture for user Exhale

Är väl där jag börjar befinna mig nu. I livet efter det omedelbara kaoset. Trodde aldrig det skulle kunna kännas såhär att leva. Jag är inte lycklig särskilt ofta, strävar inte efter det heller, men jag är i lugn och ro. I eftertanke inte ältande. Jag tar dem små stegen ansvarsfullt gentemot mig själv. Livet utan är mycket enklare än jag kunde föreställa mig. Jag har ansvar för mig själv, mina barn och mina nära relationer.

När jag var där på botten och allt handlade om att sova och att äta. Så kändes det inte som att det skulle kunna bli såhär.

Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden.

När vi sätter dem där första gränserna för vad vi vill vara med om, för vad vi vill hantera. Då kommer dem andra som en följd. Om vi låter dem. Om vi vågar. Den friheten. Den är värd. Den är värdefull.

Du är. Jag är. Vi är.

Ensamhet. Den är inte farlig. Den är jobbig. Men den är inte statisk. För sen sträcker vi ut våra händer igen.

Profile picture for user Exhale

i denna besynnerliga tid vi har nu. Jag hanterar den tålmodigt. Jag har varit i det mörkaste mörkret. Därför är det på något sätt inte så skrämmande. Dessutom är mitt liv detsamma som det varit under många år. Bara med ännu mindre press på att umgås. För mig passar det väl.

Sånt lugn i min själ. Så vad gör jag nu. Visar sig att jag mår bäst när kraven är på minimum. Och så ser inte livet ut.

Nu ska jag ta dem första staplande stegen mot arbetslivet igen. Jag är så rädd. Men jag är inte fast i mitt inre kaos längre. Så får ha tillförsikt.

Relationen står stadig och den bygger broar mot nya vägar. Så lustigt för jag drömmer helt nya drömmar nu. Trodde aldrig det skulle bli så. Att nya mål skulle komma och ersätta dem gamla. Såsom Spinoza skrev till mig. Jag känner mig som 20 igen. Fast visare, med erfarenhet . Rätt häftigt.

Profile picture for user Exhale

Känner mig vilsen i det nya. Den första kampen mot en ny vardag över. Det börjar rulla på. Då är det som att den vaknat igen. Ilskan. Mot alkoholen. Mot mitt självbedrägeri. Mot allt som saknades. Mot allt i mig jag tummade på. I dessa dagar, särskilt mot gamla sunkiga könsroller.

Lite förvirrad på min egen resa mot ett mer genuint varande i mig.

Känner mig vilsen. Känner mig historielös. Det börjar kännas som en bleknad film. Relationen, den jag trodde jag skulle stanna i. Saknar naivitet jag hade. Saknar inte naitiviteten jag hade.

Tar ett djupt andetag. Även detta går över. Men just nu. Just nu i denna stund. Är jag så jävla arg. Och har ingen att vråla ut mitt avgrundsvrål på.

Profile picture for user Nordäng67

Här har du en till som hamnade i en sådan fas som du är nu. Samma för mig, när allt börjar rulla på i vardagen och man tycker att man har hittat balansen...då kommer allt över en som ett bakslag igen. Känner mig också vilsen i det nya. Lägg till ensam för min del. Mådde skit under årets början. Jag var bara kvar i skitmåendet, red ut stormen eller vad man ska kalla det. Nu är det bättre. Tror man kommer in i olika faser när man går på en ny väg och lever på ett annat sätt. Och vi får inte glömma att vi har mycket att bearbeta. Låt ilskan koka, gå ut i skogen och skrik. Du tar dig igenom detta. Kram

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Exhale

Exhale: dessa ord "Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden." träffade som ett slag mig. Tack för orden, jag kommer att använda dem, jag hoppas att du inte misstycker. Precis det ska jag lägga till i min monolog!

Profile picture for user Exhale

Nordäng ❤ skönt att höra. Var inte beredd på bakslaget riktigt. Kram

MalmMia

Klart du ska. Igenkänning är allt. Det är så galet läkande. Kram ❤

Jag ska acceptera min ilska. Och jag ska skrika ut den nästa gång den väcks. Lite kändes den som en snuttefilt för mig. I min oro för allt det nya. Och jag kämpar på med att trampa vidare. Vidare mot nytt.

Profile picture for user Exhale

Gamla sår som öppnas i det nya. Ödmjukhet inför hur djupa dem är. Övergivenhetskänslor. Hade glömt hur ont de gör. Hur knivskarpa de är.

Överrumplades imorse. Tårarna strömmar.

Varit på resa och är trött. Då kommer dem. Gamla hjärnspöken sipprar ut.

Och så rädsla. Han är aktiv. Ingen större mängd och på lämpliga dagar, tillfällen. Men tänk om. Tänk om jag missbedömt.

Han har substansen på prio 8 ungefär. Det är möjligt att leva med. Men. Tänk. Om.

Bara en väg ut dock. Framåt sakta. Mot nästa dag. Skulle vilat idag. Men ska nog distrahera mig istället. Jag kan denna smärtan. Jag har känt den förr. Den behöver inte lära mig ngt. Den är som skuggor. Jag har redan lärt mig.

Profile picture for user Nordäng67

Hjärnspökena som sipprar ut...Har du tittat dom i ögonen nån gång? Vad är dom egentligen och vad står dom för? Har också hjärnspöken och har börjat titta på dom ordentligt när dom kryper fram, synar dom i sömmarna. En vacker dag kanske dom aldrig kryper tillbaka in i mitt huvud utan typ går upp i rök. Det är målet i alla fall. Du skriver "tänk om jag missbedömt". Vad är du rädd att du missbedömt... egentligen? För egen del har det varit så att jag trott att jag missbedömt men i själva verket har det varit så att jag hoppats på att det inte ska vara som jag tror. Hoppats så mycket att det blir en typ av sanning och förväntning. Som sen leder till känslor av att jag missbedömt. Men egentligen visste man från början. Många kramar

Profile picture for user Exhale

alkohol i sina liv som aktiva. Oavsett mängd. För det är en ansträngning att leva med för mig.

Även med någon som har alkohol som låg prio. Låg prio betyder ändå alkohol i vardag. Ska jag ha den anspänningen eller inte. Det är knepigt.

Kanske är det rädsla. Måste fundera vidare. Som jag ser det tänker jag långt fram. Ända till pension. Då man är fri att göra vad man vill varje dag. Vad väljer man då. Seglar det upp i priolistan då. Har jag gett massor år av mitt liv till någon som jag sen måste lämna då. Än så länge har jag val. Än så länge har jag murar.

Tack Nordäng. Jag behöver fundera helt enkelt.

Profile picture for user Exhale

den perioden i månaden. Då allt ska vridas och vändas på. Vet inte om detta hör hemma här i eller i Det vidare livet. För första gången i mitt liv har jag ett nyktert sexliv. Det tog mig ända tills 40 års åldern. Lite ledsamt är det allt. Det är som att vara i början av livet igen. Vilket det på många sätt också är. Jag är nykter. Jag lider inte längre lika mycket av min pmdd. Och jag arbetar för sunda relationer i mitt liv.

Men jag är nybörjare på att vara sund mot mig själv. Och det rullar på. Men så kommer dem där stunderna av vilsenhet. Och eftersom jag tror på igenkänning så skriver jag här. Även om det känns läskigt.

Jag har fortfarande svårt att koppla ihop kropp med min hjärna. Det går långsamt att bygga nya banor. Det går långsamt att våga fokusera på mig. Jag är trygg så länge jag kan ge och bidra. Så är det på alla plan i mitt liv. Men jag känner mig otrygg så fort jag måste ta emot.

Men jag kan inte ha nära relationer utan båda delarna. Jag kan inte ha nära relationer utan att ibland våga bli omhändertagen, både känslomässigt och kroppsligt. Jag vet bara inte hur jag ska våga. Hur jag ska stå ut med känslan av osäkerhet. Men jag jobbar på det.

Profile picture for user Exhale

Så jädrans vaksam man måste vara. Har det bra just nu. Kommit igång med studier och det fungerar faktiskt väldigt väl. Nyförälskelsen med plugget över och kämpandet börjat. Men det är befriande att ha mål och fokus.

Kroppen mår bra. Iallafall bättre än ngnsin tidigare. Det var rätt illa kan jag konstatera.

Jag balanserar. Söker inte flow. Vilar och väntar in. Det är mitt nya sätt.

Jag trivs bra som särbo. Det är det bästa av två världar. Litar inte riktigt på att jag kan manövrera mer än så. Brist på självförtroende eller god självmedvetenhet? Jag väljer det senare. Jag styr båten i vilket fall som helst. Behöver inte utmana bortom mina gränser för att känna mig stark. Jag får vila i det här. För det är bra. Knepigt och lätt om vart annat.

Jag har rätt att vila. För jag har inte bråttom. Och jag finns inte för att ge mer än ngn bett mig om, för att förutspå, förekomma, underlätta, styra eller mästra. Jag finns för att ge till mig. Ge DET JAG HAR ÖVER till mina barn, min familj, min särbo och mina vänner.

Men fy fan. Det är inte lätt. Det är vad jag fokuserar på idag. Det är inte lätt. Och det är OK.

Profile picture for user Exhale

En sak som tidigt kom upp med min särbo var en önskan om att relationen ska vara en guldkant i livet. Den tanken dök upp i mig idag igen.

Hur kan man göra en relation till en guldkant? Till viss del är en relation ett ständigt pågående arbete. Något man förtjänar och underhåller, något som innefattar både krav och ansvar. Men att vara en guldkant för varandra. Det är något utöver jag älskar dig där jag tidigare funnit att det finns någon slags rättmätighet för att bara vara. Bara för att det finns kärlek.

Jag kan välja vad mer tydligt ett sätt att agera på om jag tänker så. Främjar det här sättet eller den här handlingen mer guldkant i tillvaron för honom och mig. Eller gör det saker svårare. Att vara särbo är en märklig upplevelse. När man levt i sammanboende tvåsamhet mellan i 16 år. Det här med närheten och känna varandra på djupet kommer inte lika snabbt. Men man får längta och man får frihet till sitt eget.

Vet inte riktigt vart jag ville komma. Men iallafall.

Profile picture for user Ullabulla

Kommer råd.
Jag var särbo i 3.5 år i min nuvarande relation innan vi flyttade ihop.
Om du som jag i grunden är en medberoendetyp så behövde iaf jag all den tiden för att hitta tillbaka till jaget inom mig.
Jag ville ta en massa genvägar och slippa att göra jobbet.

Men jag gjorde det och nu har vi varit sambo i snart två år.

Profile picture for user gros19

Som svar på av Exhale

Det svåraste är skulden över att du drar in andra i ditt mörker skriver du. Det är inte din sak att ta ansvar för det, var och en får ta ansvar för sitt mörker och man är fri att välja vem man vill umgås med.

För min egen del har jag inga problem med andras mörker, utan problemet är människor som försöker hålla en fasad av glättighet. Då känner jag att något inte stämmer och jag upplever nog mer då att jag dras in i deras mörker som dom själv förnekar.

Profile picture for user Exhale

gros19 hmmm...det du skrev hamnade rakt in och tumlade runt. Ibland när en relation rör sig mer på ytan så börjar jag rota och peta och hålla på. För känner mig otrygg. Vad döljer sig därinne liksom? Har den här personen jag möter koll på dem delarna osv.

Gjorde det häromdagen mot särbon. Började prata om mina känslor inför att barnen börjar bli stora. Hur jag vill prioritera dem även nu när jag ska byta arbete. Som en nudge till honom att inte glömma att hans tid är begränsad också. De är yngre, slösa inte.

Utan att våga säga det rakt ut. Jag har massor av samtal jag behöver ha. Men ännu inte vågat. Eftersom jag helst kör kringelkrokar och föreläser om mitt istället för att ha genuina djupa utbyten av upplevelser.

Men ska samla mod. För det är vad jag vill göra. Ha genuina samtal om livet. Och utvecklas tillsammans med. Problemet med män är att jag ofta upplever att de inte gått tillräckligt långt ner på djupet och är otrygga där nere.

Profile picture for user Exhale

är supertriggade. Drabbades av övergivenhetskänslor och kan inte stoppa in dem i lådan de hör hemma. Helt förtvivlad.

Inte råd med den terapi jag skulle behöva för att reda i sånt här. Vet att det är gamla sår som triggats men det gör ju inte mindre ont för det.