Forum för anhöriga

Hej! Jag har en dotter som är 29 år och alkoholist. Hon har varit på behandlingshem sedan feb och varit nykter sedan dess. Före det hade vi daglig kontakt, minst en gång om dagen. Hon hade inget umgänge. Men en dotter som hon hade varannan vecka. På slutet fick hon inte ha sin dotter och det gjorde att hon gick med på behandlingshem, 40 mil från sin hemstad.
Jag och hennes far var på en medberoende kurs i mars då vi även hade med hennes dotter så de fick umgås.

Här sitter jag och vet varken ut eller in. Var går gränsen? När har man ett problem med alloholen?

Min man tycker jag är gnällig och tjatar på honom när han är ute och roar sig. Men problemet är att han inte vet var gränsen går. Han kan aldrig ta bara en öl, han är nästan alltid kvar tills man stänger stället och kommer hem väldigt berusad och hela dagen efter blir förstörd. Nu har vi en bebis också och det är alltid jag som får sitta här med hen hela söndagarna när han sover ruset av sig.

Hej! Nu är jag tillbaka på forumet efter 4? år. Då var det en stor hjälp för mig, en ögonöppnare och ett sätt att samla mina tankar.
Jag och min sambo hade en vända till helvetet och tillbaka, han som alkoholist och jag som medberoende.Vi började om igen. Ett år utan alkohol och sedan 1 flaska på fredagen som sen sakta blev mer och mer. Så länge han mådde bra fungerade det. Sen blev det mer och mer som en flykt, ja ni vet säkert resten. Det går fort och jag var inte riktigt beredd.

Jag är gift sen 25 år tillbaka och vi har två barn som är 20 år. Under alla år tillsammans har min man förmågan att överförfriska sig och blir dryg och verbalt otrevlig mot mig. Har hamnat i fyllecell några gånger när inte jag varit med. Det blir jag som är den som alltid gnäller och kommer med förmaningar mot honom. Vid alla händelser är han alltid ångerfull över sina misstag. Han lovar att det aldrig mer ska hända men det gör det ju naturligtvis. Jag inser att jag alltid kommer med tomma hot som jag inte fixar att verkställa- dumt nog av mig. I helgen som va känns som det var droppen...

Hej. Jag är en 26-årig tjej som levt i ett samboförhållande i fyra år.
Min sambo är äldre än mig och han dricker sig full nästan varje dag i veckan.
Jag själv är numera helt nykter, efter att tidigare ha haft en (enligt mig) osund relation till alkohol. Min nykterhet är jag glad över och jag mår bättre i mig själv sedan jag slutat dricka.
Men varje dag blir jag mer och mer knäckt av min sambos gränslösa beteenden, jag har under våra år tillsammans förlorat mig själv helt och jag vet inte hur jag ska klara detta.

När ger jag upp? När har jag väntat klart? Räcker inte 15 år? Varför finns det hopp kvar, att det faktiskt skall bli bra till sist.

Detta är min första tråd. Jag har äntligen tagit mig modet att skriva något här. Jag hittade hit för ett antal år sedan. Har läst, försökt förstå. Insett att min historia inte på något sätt är unik. Den är skrämmande lik andras.

Min sambo är alkoholist och jag är vilsen. Det gör ont att inse, det känns som att jag har misslyckats.

Hej!
Min partner sedan 2 år tillbaka håller på att supa ihjäl sig.
Jag skrev här för 4 dagar sedan och beskrev situationen.
Hans drickande eskalerar, nu dricker han ca 4 liter vin per dygn. Hemma. Ensam.
Under åren vi har känt varandra så har jag försökt med allt för att hjälpa honom. Vi har varit i kontakt med sjukvården, socialtjänsten, öppenvårdsmottagning, men han VILL inte. Han är en underbar person utan alkohol. Hade jobb, familj och vänner. Nu har han inget av det. De vuxna barnen hör aldrig av sig.
Inte hans syskon heller.

Min partner dricker periodvis enorma mängder alkohol. Den senaste tiden så har perioderna gått in i varandra, det blir ingen vit period emellan.
Under dessa perioder dricker han minst 3 liter per dygn och är inte så noga med maten.
Han blir nedstämd och misstänksam mot mig.
Han är helt emot att ta emot hjälp utifrån. I början försökte jag att finnas till hands under perioderna, men efter 2 års tid och absolut ingen bättring så känner jag att jag inte orkar mycket mer.
Vi har det bra tillsammans när han inte dricker, men det var länge sedan nu.

Jag undrar om man skulle kunna delta i Alananon. Jag har lämnat min make för alkoholen, men efter det upplever ångest å mår dåligt. Bor i en liten stad å är själv klar med utbildning till behandlingspedagog. Alltså ska jag arbeta sim detta i framtiden. Men har därför inte lust att gå på alanon i min hemstad. Hur får man göra åka till en annan stad å delta eller? Nån som vet?

har ett dilemma som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till....Han har bestämt sig för att försöka sluta dricka/droga ett tag men det har inte gått så bra...nu har han självmant börjat ta antabus och ska på sitt första NA möte på måndag, jag är otroligt stolt över honom och glad för han skull och fortsätter stötta honom så som jag har lovat ... nu till dilemmat.. jag är emot alla droger av alla slag, alkohol, cannabies kokain osv...