Forum för anhöriga

Hej alla. Känner mig förtvivlad för att min pappa dricker på ålderdomshemmet. Han drack inte förr men för ca 20 år sedan fick min mamma alzheimer och de bodde kvar hemma ända tills för 2 år sedan. Han mådde ju säkert dåligt i situationen och började dricka. En period var han helt under isen och de slutade bägge att äta och rasade i vikt. Han bytte inte ens om till kläder eller rakade sig om dagarna. Vi 2 barn var förtvivlade och provade att våra föräldrar flyttade närmare min bror som bor ca 8 mil bort. Jag bor 30 mil bort. Men pappa var mycket missnöjd och de flyttade sen hem igen.

Efter en hjärtoperation i februari har min man fått Oxynorm, Alvedon på recept, insomningstabletter, depressionstabletter och alla dom har ofta svalt tillsammans med en starköl.
Han har inte haft någon aptit alls, inte motionerat, bara legat till sena eftermiddagen.
Nu är han inlagd på sjukhus, får blodtransfusion, kan inte gå, ska göra gastroskopi i morgon för att se om han har någon inre blödning.

Han har ju förstört sin kropp !!

Hej!
Jag känner igen mig i mycket som skrivs här och hade det tufft under flera år. Min man blev elak när han drack och jag blev allt mer känslokall, eller försökte i alla fall vara det. Vi har tre barn. Vi skilde oss för ca 10 år sedan. Efter ett par år slutade han dricka helt och nåt år senare blev vi tillsammans igen.
Han har inte tagit ett enda återfall på ca 7 år.

Min man klarar av att sköta sitt arbete. Men han dricker i stort sett varje helg. Fredag, lördag och söndag. Kan ha druckit tidigt på morgonen. Så han är påverkad när jag vaknar.
Det har pågått länge. Jag själv är inte riktigt objektiv längre.

Hej. Jag mår dåligt över att jag har tagit avstånd från min alkoholiserade pappa. Nu är jag över 40 år och har stått ut med hans drickande under alla år. Har tänkt att han är ju min pappa och han älskar mig. Jag har alltid varit tydlig med att jag inte vill träffa honom när han är full för jag hatar den han är då. Oftast har det slutat med besvikelse och nu när jag reflekterar över alla år så är det nog bara en handfull gånger vi har träffats som han har varit spiknykter. Han förstår inte problemet utan tycker att jag överdriver och att jag är så arg.

Nu har det gått ett år sen jag skrev sist. Ett helt år av sorg och förtvivlan. Ännu ett år med en missbrukare, lögnare, psykisk misshandlare. Minns inte ens vad jag skrev sist men jag har iallafall inte kommit längre. Det värsta är nog att allt är en hemlighet. Ingen vet för jag sa att jag lämnat. Men det gjorde jag inte. Istället lever jag i det här helt ensam. Har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Och jag fattar inte hur jag kunde hamna här...

Hur gör jag för att få min make att flytta ut från huset? Någon som har erfarenhet av det, vi är gift men han köpte huset med sin förra sambo -91jag flyttade in -96 vi gifte oss-98 fick barn -99,-01. Nu är de stora och jag känner att jag inte orkar med hans konsumtion av alkohol längre den var för mycket redan när vi var sambos och jag var på väg att fly -03 men av olika skäl så blev det inte så då.

Droppen fick bägaren att svämma över efter år av psykiska elakheter och tråkningar vartefter alkoholen rann ner. Slutade med polisingripande och orosanmälningar för barnen. JAG har bestämt mig och vill inte leva ihop med denna person längre, men nu plötligt börjar ångern komma krypande hos han som druckit alldeles för mycket senaste åren. Vi bor inte under samma tak just nu, men nu ringer han och lovar att söka och ta emot hjälp. Försöka åka iväg och få behandling, men jag vill släppa taget helt nu...... Får då långa samtal från släkten att inte sparka på den som redan ligger.

Älskar dig men kan inte va kvar!
Älskar dig men den kärleken tar!
Beslutar med hjärnan vad jag måste göra!
Hjärtat stretar emot och för en förtvivlad kamp! Det är inbördeskrig i min egen kropp och själ! Jag talar till mig själv och försöker trösta och lugna:
Du klarar det här! Stanna i känslan av sorg en stund, det är inte farligt! Du lever och fortsätter göra så! Det går över!

Den 17 november, efter en månad inom försvaret kom han hem och gjorde slut. Jag hade varit så dum att jag hade kunnat kämpa längre, men när han ändå hade bestämt sig och jag kände att "nu har jag min chans", ja då stängde jag av och svalde gråten framför honom och visade mig stark. Jag grät bara så fort han inte fanns i närheten.. bröt ihop totalt.. Det kändes svårt den första veckan, men nu när det här gått en månad känner jag mig lättad.