Forum för anhöriga

Hej!
Jag är ny medlem här och har läst flera av era inlägg. Mycket känns igen tyvärr.
Jag har varit gift med min man i 25 år, vi har två vuxna barn.

Jag har alltid vetat om att min man tycker om att dricka på fester och middagar, många gånger tyvärr alltför mycket. Han blir aldrig otrevlig eller våldsam, men tjatig eller så sitter han och somnar. Han har alltid klarat av att sköta sitt jobb och vänner och familj har förstås sett att han ibland dricker för mycket när vi ses men det har inte varit ett problem.

Hej! Nyss brast det för mig. Jag är Helt ny som medlem, men har läst några inlägg tidigare. Ts brukar få kloka svar.

Vill dela med mig av mina anteckningar från makens senaste två månader av helgfylleri. Klipper och klistrar utan att rättstava eller snygga till...
Skulle uppskatta era tankar kring detta...

"Valborgshelgen. Full. Slog sönder köksskåp och låda, spridde ut gamla sopor på köksgolvet, kissade på dem och golvet. Bajsade på köksstolen och golvet. Han Tycker det är skrattretande att jag grät när j ag såg detta äckliga kaos. Hånade mig.

Jag förstår inte det här med att sätta gränser, vara tydlig var min gräns går. Hur gör jag rent konkret?? Jag kommer inte att lämna min man för det skulle innebära att våra små barn är hos honom varannan vecka och det vill jag inte pga hans alkoholism. Jag skulle omöjligt få ensam vårdnad och jag vill dessutom att barnen ska få ha sin pappa.

Hur börjar man? Min man är grav alkoholist sedan flera år tillbaka men lyckas ha heltidsarbete. Vi pratar om det, han vill intellektuellt sluta men klarar inte av att ändra sitt beteende. Vi är nu på långsemester och jag ser hur allt blir värre. Hur får man vändning? Jag är rädd att han blir riktigt sjuk om han slutar dricka.

Känslan som infinner sej då man inser att man inte bara är grundlurad men även också lagt en ohygglig massa tid på någon som struntar fullkomligt i det mesta förutom att försvara och vara dryg och avstängd i sina känslor...den är inte en behaglig upplevelse. Lögner, svek och smusslande kan få vilken "normal" människa att känna maktlöshet, frustration och total uppgivenhet. Man blir ömsom jättearg då man vet att det är en dåres försvarstal, ledsen för att det ska vara så svårt att nå fram om än man mycket väl vet varför.

Hej på er. Har skrivit här i 2.5 år och jag måste starta en ny tråd. Jsg var sammanboende å har en dotter ihop med min alkoholist. Han var mitt livs kärlek. Nu hör till saken efter ultimatum från mej. Så följde han sitt beslut att lämna för att få dricka. Men det förändrade också honom på ett vis. Han uppvaktar mej och det känns inte äkta på ett ärligt sätt. Jsg står här med mina känslor..allt var bra förutom alkoholen. Och djävulsdansen det innebär. Är en stabil människa men detta har gjort att jag är oerhört osäker på mej djälv också. Det är en månadsvis har varit separerade.

Nu finns det bara en väg kvar och det är uppåt säger dom. Eller det är ju bara att sluta..... Sluta med vad?
Ha ångest eller må dåligt? Att inte kunna få somna på kvällarna pga allt grubblande och alla tvångstankar?
Jag vet inte vad jag "BARA" kan sluta med så enkelt som många säger att det är. Människor som ofta aldrig har haft djupare problem kan inte säga åt en ångestfylld person med sömnproblem att det är ju "BARA" att sluta....
För mig är det för djupt. Jag har börjat dricka vin för att få sova en timme till....bara EN timme till.

Hej
Jag känner att det är dags för mig att göra en uppdatering då det är ett tag sedan som jag skrev här.
Jag var frestad att leta upp en av mina gamla trådar på denna sajt, men jag väljer att låta dem vara begravda. Dom river bara upp en massa minnen.

Hej alla,
Vill först bara säga att detta inlägg inte inkluderar ett missbruk utav alkohol, utan andra substanser. Vet inte vart jag ska vända mig så hoppas att det är okej att jag skriver här.

Hej! Jag har en dotter som är 29 år och alkoholist. Hon har varit på behandlingshem sedan feb och varit nykter sedan dess. Före det hade vi daglig kontakt, minst en gång om dagen. Hon hade inget umgänge. Men en dotter som hon hade varannan vecka. På slutet fick hon inte ha sin dotter och det gjorde att hon gick med på behandlingshem, 40 mil från sin hemstad.
Jag och hennes far var på en medberoende kurs i mars då vi även hade med hennes dotter så de fick umgås.