Forum för anhöriga

Har idag skrivit ett brev efter månader av velande.. min mamma för det idag o jag är så nervös.

Min exman är nere på botten. Jag har distanserat mig från det men känner att jag ändå vill erbjuda hjälp om han vill ta den, men vad kan man egentligen göra? Någon som varit inne i samma situation och kan ge råd?

Just nu gäller det den akuta fasen där han fortfarande dricker, dagarna i ända. Idag var han kontaktbar och jag funderar på att åka hem till honom på lunchen men funderar på om jag egentligen kanske ska avstå. Han kommer ju ändå inte minnas nåt av det sen..

Det bästa vore om man kunde få in honom på avgiftning men det verkar som om han är för "frisk" för det.

Detta kan bli min sista inlägg på detta forum. När ska man ge upp med att hjälpa en alkolist som har psykisk sjukdom i bakgrunden?

Barnens pappa är stupfull kl 09 på sonens 15 årsdag. Delad vårdnad varannan vecka. Nu är jag så arg att jag nästan går i tusen bitar!!!!!!

Ligger i sängen, äter sen frukost o myser med "tv". Kollar Robins från igår. Jill Johnson gäst i studion. Robin börjar med att berätta om ett starkt och "coolt" minne han har av tidigare möte med henne, att hon och bandet innan spelning tar varsin shot. Han bjuder henne därför på detta och det skålas, dricks och skrattas... Tänker att jag för några år sedan säkert reagerat annorlunda än vad jag gör idag. Tyckt att det varit en kul grej bara. Idag väcker det massor med tankar/känslor, inte positiva... Är det ett sätt av "avdramatisera" (Jills) drickande?

Jag är orolig för min förra man som håller på att supa ihjäl sig!
Så länge som jag har kännt honom så har han druckit och det rör sig om femton år.
Han ringde mig i kväll och var påverkad och bad om hjälp med något som jag inte riktigt förstod vad det var. Nu efter samtalet förstod jag helst plötsligt att han behöver hjälp och jag måste göra något innan det långsamma självmordet är ett faktum, men vad ska jag göra?
Jag skriver här och fråga er.
Han bor i en annan kommun och jag känner den dåligt.

Skrev senast i Januari såg jag nu...dey va ett tag sen...men ändå nästan 1 är av mitt liv sedan...1 ÅR av MITT liv och inget har hänt...det kommer i perioder...drickandet är borta (vad jag vet o ser) det är spelandet på alla dessa j**** casinon online...hatar dom! Hatar all jävla reklam från dom, de som sitter o tjänar miljoner på att andras familjer faller sönder!!! Att det är lagligt är för mig helt ofattbart, "ingen alkohol till folk under 20 minnsan men skuldsätt er för guds skull o ha lite kul efter skolan/jobb det e helt ok" är det så man resonerar i riksdagen kan man ju undra!!!

Känner ni känslan ibland av att ni inte duger att vara med. Att man alltid kommer på andra 3 plats. Hur ser era liv ut när era parners väljer alkoholen framför en själv.

Hejsan blev precis medlem på forumet. Min kille både dricker och röker på. Han har även ångest.

Vi har varit ihop i snart 2 år. Jag har försökt få honom att träffa någon att prata med kring sitt mående och även försökt få honom att sluta dricka och röka.
Han har slutat men börjat igen... inte helt otippat.
Detta har pågått under em längre tid och det krossar mitt hjärta att se honom må dåligt men ändå inte ta tag i sina problem.
När han väl tagit sig till läkaren får han ångestdämpande men när han fått de så fortsätter han dricka och röka...

Det blir inte bättre och jag håller på att utplåna mig själv. Jag känner mig som ett intet när jag är hemma för hon är ständigt full. Varje minut av eftermiddagarna, kvällarna och nätterna är jag reducerad och begränsad i hur jag kan agera, vara, säga och göra. Jag har egentligen gett upp försöken att hjälpa och komma med omsorg. Jag har börjat packa ihop vår gemensamma bostad och bygga nytt i fantasin. Det gör ont och är samtidigt spännande och så otroligt befriande när jag tänker på ett liv på egen hand utan att behöva hantera någons som är full, olycklig och miserabel.