Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Visst är det svårt, att veta om man vågar ge en chans till- eller inte..?
Men jag har bestämt mig- jag Måste ge en sista chans. En tydlig sista chans.
För annars kommer jag alltid undra, om vi kunnat ha en framtid ihop..
Han har så många sidor som jag älskar, är helt tokig i..
Har varit sambo med min livs kärlek men lämnade honom pga av A. När han inte drack så var han rätt trevlig i jämförelse när han drack, tyst och trött och ville inte ha direkta samtal. När han drack så blev han så fruktansvärt elak, klagade på hur jag såg ut, gnällde och skrek på mina, nu vuxna barn, försökte på nåt sätt sänka mig så långt ner som möjligt. Han Ökade 40 kg i vikt och blev slapp och lealös i nyktert tillstånd. Separerade i vid ett elakt och vidrigt påhopp om mitt utseende tillsammans med ett hånflin.
För snart en månad sedan så kom min mamma hem efter fem veckor på behandling och allting verkade bra. Hon hamnade på behandling efter att jag gjort en orosanmälan hos socialen (som i sin tur inte riktigt kunde hjälpa henne och till slut fick hon bekosta sin behandling själv).
Hej jag är ny här och är så glad att jag hitta hit. Jag är en 32år tjej som är gift med en 68 år. Snälla inte dömma mig nu.Vi har 2 barn tillsammans och har bott ihop i 13 år.
Måndag förmiddag. Sambon på jobbet, barnen i skolan. Själv har jag sovmorgon och massor av tid att grubbla. Helgen har varit som den brukar. Första ölen öppnas nästan i samma ögonblick han kliver in genom dörren efter avslutad arbetsvecka. Jag vet att det är en starköl som finns i garaget men den är upphälld i glas och på bänken i köket står en öppnad "folköl". Lurar inte mig längre. Så fortsätter kvällen och även lördagen. Håller sig till öl och ett sådant tempo att han liksom bara blir lite gladare och pratsam, vilket verkar uppskattas av barnen.
Hej första gången jag skriver här.
Min man har verkligen svikit mej. Jag är arg ledsen och besviken. Känner mej så lurad. I 2 års tid har han smyg supit, han har druckit ca 2 bag in box och en flaska vin i veckan. Jag har anat hela denna tid att något har varit fel, frågat honom tusen gånger vad som är fel. Men nej då inget är fel. Vilken frustration!
Hej
Ett nytt forum för mig detta, känner mig ofta ensam i mitt medberoende. Det tas inte på allvar av kollegor och av familjemedlemmar. Söker efter andra som förstår hur det verkligen är.
Jag har varit särbo med min periodare i 5 år. Han fick ett rejält återfall runt jul som resulterade i att han låg hemma själv och drack. Efter detta är han helt avstäng och är inte intresserad sv att träffa mig längre han orkar inte förklara inte ens be om ursäkt. Han säger att han måste sluta nu och tänka på sig själv. Han stänger alltså ute mig totalt. Men han fortsätter ringa mig flera gånger om dagen och pratar om väder och vind men inget om oss och hur vi ska göra med vårt förhållande.
Hej,
Är helt ny i detta forum. Jag separerade från min dotters pappa för 3 år sedan och det på grund av hans alkoholvanor och hans psykiska ohälsa. Jag valde att flytta 60 mil bort, tillbaka till min barndoms by. Min dotter har under dessa 3 år besökt sin pappa 4 gånger per år. Det första året följde jag med och bodde där med henne. Sedan kände jag mig tryggare med situationen och jag åkte hem igen och hon stannade där själv i en vecka per gång. Detta var under förutsättning att hennes syskon också var där och att hennes pappa inte drack, det som gällde var noll tolerans.
