Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Min man är någon som i samhället kallas för fungerande alkoholist. Han dricker inget på dagen men på kvällen måste han ha, det han måste ha. Oftast öl, allt mellan 4 men även upp till 7 stycken per kväll, varje kväll.
Han vaknar på morgonen och kör till jobbet som vanligt och så är det dag ut och dag in.
Jag sa äntligen ifrån till min mamma att söker du inte hjälp så vill jag inte ha med dig att göra.
Hon har nu gått till sin läkare o fått antabusen säger hon men ingen direkt uppföljning. Får ju lita på henne iallafall när jag fick en bild på det men jag vet inte, något säger mig att det inte är för alltid.
Vi har inte träffats på 2 månader då min dotter fyllde 2 år och jag har ingen lust alls att träffa henne för något sätter stopp inom mig!
Jag är gravid i vecka14 nu men har inte berättat det för jag orkar inte riktigt berätta saker för henne..
Jag syftar med rubriken till den där liknelsen med grodan i vattnet som säkert många hört talas om på det här forumet för anhöriga!?
För att ni ska förstå hur jag har hamnat här hos er som skribent bör jag kanske först säga att jag har följt det här forumet lite sporadiskt genom åren. Jag har (under annat nick) skrivit om mig själv på de sidorna som är till för drinkare vid några tillfällen, ety jag är inte den som har (hade) ett helt oproblematiskt förhållande till alkohol själv.
För att göra en ganska lång historia väldigt kort:
...förstöra en annan tråd. Sisyfos, du skriver bra och jag håller med dig i dina tankar, men VARFÖR är vi orättvisa mot DGB? För att han har problem med sitt drickande? Då ska han behandlas med silkesvantar? Var är balansen då? Ska den "sjuka" ha fri rätt att uttrycka hårda och fördömande ord utan att bli emotsagd, vi anhöriga ska bara svälja och förstå...? Det köper jag inte.
Finns det någon tråd om tablettmissbruk? Har en mamma som antagligen missbrukat Treo Comp sedan 70-talet.
Lever nära en periodare, ingen mjuk "halvmesyrperiodare" utan en "hardcoreperiodare" minst en vecka, dygnet runt...
Total misär, dricker sig bortom all sans och förnuft,tappar alla funktioner, ligger och dricker...benen fungerar inte...
Upplever det som att det blir oftare och oftare. Efter en sådan period blir det en återställningsperiod med allt vad det innebär i att ta hand om skador som uppstått till att försöka få någon ordning i kaoset - men oftast så hinner inte återställningsperioden avslutas innan nästa dryckesperiod börjar igen.
Jag har haft anhöriga med alkoholproblem i min absoluta närahet nästan hela mitt liv. Senast min far som gick bort för tre år sedan, min Exman drack också enorma mängder och blev elak och lastade mig för sitt drickande. Nu bor jag med en ny man sedan ett år tillbaka och vi har det förhållandevis bra och har skapat oss ett bra liv och gör saker som vi tycker om att göra. Vi är båda medelålders och har inga barn hemmaboende. Jag förklarar hans eventuella drickande med att problemet ligger hos mig , att jag letar efter beteendet med tanke på allt skit sen innan. Men min fråga, ..
Det är 8 månader sen jag tog steget att inte längre leva med en alkoholist. Det har inte varit lätt ! - känslorna har åkt berg- och dalbana blandat av smärta och sorg samt saknaden av kärleken.Ensamheten har ibland varit övermäktig. Men idag har jag äntligen en känsla av att lägga vissa saker bakom mig och en känsla av styrka att kunna gå vidare utan att känna något annat än en själ full av energi, förhoppning och glädje. Ibland ger livet och ibland tar livet energi. Rider på den positiva vågen en stund. Det enda jag ångrar är en sak, att jag stannade så länge som jag gjorde.
Vad ska jag göra? Min mamma dog för ett år sedan och min pappa sörjer djupt. Han föll snabbt ner i alkohol efter hennes död och han har avgiftats vid ett par tillfällen. Han har hela tiden sagt att han inte vill leva. Han saknar henne något fruktansvärt. Efter sista avgiftningen, då han själv bad om hjälp, så tog det ett dygn efter sista behandlingen så var han igång igen. Jag blev så ledsen. Varför? Uppenbarligen så vill han inte sluta dricka för sin egen del utan han försöker för min och mina syskons skull. Nu vill vi vara lite tuffa denna gång och säga nej till honom.
Hej!
Jag är ny här på forumet. Hoppas kunna få hjälp med att förstå. Lite bakgrund:
Jag har levt med min man i 27 år, och dom första 22 avlöpte helt smärtfritt, i alla fall när det kom till alkohol!
