Forum för anhöriga

Under många år av min uppvuxna har jag alltid tyckt det var obehagligt när min pappa drack och var påverkad. Mamma skyddade alltid pappas beteende när han kom och från jobb och var vrång. Antingen var han trött eller hungrig. Senare i livet när min bror började festa tog min pappa min brors öl i smyg. Min bror sa direkt att det var pappa som hade tagit det men både jag och mamma skyddade honom. Vi ville nog inte tro det var sant. Sen eskalerade allt.

Hej första gången för mig här o de är tufft. Har levt med en man i snart 6 mån en underbar man kärleksfull omtänksam allt man kan begära. Men han är alkolist. Varför såg ja inte tecken i början, när han började morgonen med nån öl, hade alltid öl hemma varför hittade ja jämt ursäkter för?? Så många varför. Han berättade senare att han hade ett problem och de har varit så under många år av hans liv. Han va aldrig elak när han drack öl bara dryg. Han berätta att han inte kan dricka sprit för då spårar han ur. Och de hände nu för ett tag sen.

Ibland har jag undrat om vad det innebär att ha alkohol problem? Min man smygdricker inte. Men i vissa sammanhang klarar han inte av att sätta stopp för intaget. När jag påpekar att han har ett alkoholproblem håller han inte riktigt med utan han skyller på orsakerna till att han väljer att dricka. Ofta känner han sig otillräcklig i olika sammanhang eller har svårt att stå upp för sig. Han kommer från familjeförhållanden som gett honom superkänsel för vad som förväntas av honom, vilket han då försöker möta. Ex hetsdricka vid ”manliga” tillställningar.

Har nu lämnat mannen som jag älskar mest i hela världen pga av alkoholen. Kan inte ta mer lögner o svek längre! Kan inte säga att det var ett lätt beslut och tänker hela tiden på om jag gjort rätt.

Är jag helt ute och cyklar med mina misstankar? Jag har barn med en kvinna , vi har haft ett stormigt förhållande här länge nu, vet sen tidigare att hon gått på AA som är ju bara bra om man haft det problem.

Jag har växt upp i en familj där pappa har druckit så länge jag kan minnas. Ju äldre jag och min brorsa blev, ju mer självständiga vid blev, desto mer drack han. Perioderna blev tätare och tätare och likaså grälen mellan mamma och pappa. Mamma hotade med skilsmässa typ en gång i halvåret men lämnade aldrig trots att t.o.m. vi barn bönade och bad... mamma orkade inte längre 2003, då bodde jag och brorsan fortfarande hemma men vi var 17-18 år. Men efter ett halvår tog hon tillbaks honom och skilde sig igen 2012, för gott tack och lov.

Känner mig ensam. Vännerna flyr när man lever med en missbrukare. Jag tycker inte jag är en sämre människa som förtjänar att dömas för att jag älskar min man...

För ca 1 år sen skrev jag sist & då var jag verkligen bestämd för att lämna. Men han hann före med att få mig att stanna, fast det är ju egentligen enbart mitt eget val. Han begärde ju skilsmässa som jag nog skrev då, jag skrev under men inte han. Veckor gick & han var inte särskilt snäll & han hade även en sexchatt sida där han ägnade mycket av sin tid. Men då det var en sida som han fick betala för varje meddelande & att det förhalades när det blev tal om att träffas så fick han mig dit han kanske ville ifrån början, det får jag nog aldrig veta heller.

Jag bor inte längre med mina föräldrar men däremot bir min lillebror hos dem och han har berättat att deras drickande stegrats på sistone.
De dricker kvällstid och blir så pass berusade att de ramlar omkull. Sist jag träffade min mor hade hon ett blåmärke som täckte halva ansiktet. Detta pga att hon ramlat och slagit ansiktet i golvet.
Vi syskon har försökt tala med dem om deras drickande men de vägrar lyssna.
Min lillebror vågar inte flytta hemifrån eftersom han är rädd att de ska skada sig allvarligt och ingen finns där för att hjälpa.

Känner att jag behöver lite råd. Min svärmor har problem med alkoholen och har flertalet gånger hamnat på sjukhuset pga detta, även varit på behandlingshem men det har bara hjälpt ett tag. Nu har jag och sambon en son på 1 år och i sommar kommer nästa och vi vill ju att hon ska finnas där för barnen. Hon har aldrig druckit i sonens närhet men jag känner nu att jag vill sätta en gräns för allas skull men är rädd för att hon ska ta det fel och än en gång försöka ta livet av sig. Hur lägger man fram det att man inte vill att hon ska träffa barnbarnet på ett tag på ett bra sätt?