Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Känner ni känslan ibland av att ni inte duger att vara med. Att man alltid kommer på andra 3 plats. Hur ser era liv ut när era parners väljer alkoholen framför en själv.
Hejsan blev precis medlem på forumet. Min kille både dricker och röker på. Han har även ångest.
Vi har varit ihop i snart 2 år. Jag har försökt få honom att träffa någon att prata med kring sitt mående och även försökt få honom att sluta dricka och röka.
Han har slutat men börjat igen... inte helt otippat.
Detta har pågått under em längre tid och det krossar mitt hjärta att se honom må dåligt men ändå inte ta tag i sina problem.
När han väl tagit sig till läkaren får han ångestdämpande men när han fått de så fortsätter han dricka och röka...
Det blir inte bättre och jag håller på att utplåna mig själv. Jag känner mig som ett intet när jag är hemma för hon är ständigt full. Varje minut av eftermiddagarna, kvällarna och nätterna är jag reducerad och begränsad i hur jag kan agera, vara, säga och göra. Jag har egentligen gett upp försöken att hjälpa och komma med omsorg. Jag har börjat packa ihop vår gemensamma bostad och bygga nytt i fantasin. Det gör ont och är samtidigt spännande och så otroligt befriande när jag tänker på ett liv på egen hand utan att behöva hantera någons som är full, olycklig och miserabel.
Min särbo är alkoholist. Vi har pratat om det en hel del och det är alltid lika infekterat. Han blir arg på mig och tycker att han har rätt att dricka - han blir ju inte våldsam eller elak. Han reser mycket och jag har sagt att jag inte vill att han ringer mig när han är onykter. Det är tröttsamt att lyssna på hans sluddrande. Det fick honom att bli arg, han vill kunna ringa när han längtar efter mig. Ofta pressar han mig så att jag får skuldkänslor.
Ska man tro på vad dom skriver per sms ? När dom är fulla
Känner mig kroniskt trött.
Han har börjat supa igen och väljer bort mig. Hur gör ni för att orka?
Känner mig nere på botten.
Känner mig både ledssen och gnällig.
Hej
För 7 år sedan,
Jag var 22 år gammal och längtade efter kärlek.
Jag fick ett nytt jobb och kände mig lycklig , jag var självständig , fri och hade min underbara dotter som då var 2 år gammal. Men jag sökte kärlek.
Kärleken fann jag, på mitt nya jobb, i min chef ( älskadeM).
Jag föll pladask, mina känslor för M gick inte att beskriva , det kändes som om jag vandrade på rosa moln.
Han var från dag ett min exakta dröm, sån kärlek hade jag aldrig upplevt någonsin.
Hej alla!
Jag är ny här, detta blir mitt första inlägg. Det är första gången jag provar att interagera med andra anhöriga.
Jag kommer använda detta som en dagbok men även ett sätt att ventilera och få hjälp, för jag kommer gå under om jag inte lyckas bryta mig fri.
Jag kände igen mig i många av er andra forumiters berättelser, och kände verkligen en samhörighet, att jag kanske har en chans att få råd av andra i samma situation.
Ny här men inte ny gällande alkoholism. Genomgått det med min far hela livet. Har idag lämnat min sambo som har problem med alkoholen. Älskar honom av hela mitt hjärta men kan inte leva med lögnerna eller beteendeförändringarna. Som någon skrev i ett annat inlägg så har han redan fått 1000 chanser och någonstans blev det verkligt att ja alkoholen är viktigare än allt annat. Han trodde nog inte att detta skulle hända och det har varit mycket tårar och mycket prat denna helg under nyktra förhållanden.
