Forum för anhöriga

Min pappa dricker alldeles för mycket alkohol och det har blivit värre sedan farfar gick bort förra året. Han har gjort det hela mitt liv. När jag var yngre så tänkte jag aldrig på det men från att jag fyllde 14år så har jag tänkt på det väldigt mycket och varje helg även fast jag inte är hemma. Idag är jag 18år och vet inte hur jag ska konfrontera honom med det. Min storasyster som är 4år äldre har sagt till honom förut men de har aldrig haft en speciellt nära relation som han och jag har haft, så han lyssnar inte.

Min särbo har druckit i perioder under hela vår tid tillsammans, dryga 7år. Jag har gjort slut flera gånger under den tiden - men kommit tillbaka, eftersom han är en jättefin man som jag tycker mycket om, bara han är nykter. Under lång tid fick han mig att lova att inte blanda in hans tre (vuxna) barn, men så en dag stod jag inte ut längre. Messade hans mellandotter, och då vi senare talades vid, visade det sig att det här problemet har varat i kanske 20 år, och både barnen och min särbos f.d. fru har varit engagerade i att försöka hjälpa honom.

Hej hej

Jag är gift med en alkoholist sedan två år gått ganska bra efter behandlingshem/ man orkar inte kolla liksom det är ju hans sjukdom / men fick två återfall under ett år men efter att varit nykter nu i åtta månader kommer hans bror på besök med lite whisky börjat hata honom/ nu orkar jag inte ens ta upp det/ får han sparken pga missbruk då finns ingen återvändo/hoppet finns ändå/han är så fin när han är nykter så klar blick tex/ gör man rätt att blunda ibland/har visat honom vad skåpet ska stå/ orkar inte vara polis/ han måste åtgärda detta eller /blir man någonsin fri från begäret?

Min man har problem med alkohol, vi är ense om det. Hans problem har aldrig märkts när vi druckit hemma (typ ngt glas till maten). Det har yttrat sig så att ibland när han går ut med vänner blir han totalt apfull. Tre lobar på tio år och ett större antal gånger som han kommit hem (oklart hur) knappt kontaktbar. Nu efter sista lobben har jag fått nog och han med. Inget mer alkohol ute. Nu problemet: jag tycker totalstopp ett par månader. Han förstår inte varför och tycker att vi har ju aldrig haft problem hemma.

Efter en lång period med problem relaterade till pojkvännens alkoholvanor har jag nu satt ner foten och sagt att jag inte vill fortsätta vara tillsammans om han inte tar tag i sina problem och slutar dricka. Jag har försökt hinta om det här innan men har aldrig riktigt vågat säga något rakt ut då han mått väldigt dåligt och 'behövt' alkoholen för att orka. Samtalet slutade i tårar från bådas sida och han sa att han verkligen inte kan tänka sig ett liv utan mig. Han säger nu att han verkligen vill sluta och att han ska ta tag i och lösa detta med detsamma.

Hej.

Jag vet inte hur jag ska börja inlägget då jag aldrig tidigare har pratat om det som jag nu ska skriva om. Jag hoppas att det finns någon där ute som kan ge mig tips och råd hur jag ska hantera detta. Om inte annat är det skönt att ventilera tankarna lite.

Hej.

Trodde det skulle bli lugnt när sambon börjat jobba. Hittills har han druckit tisdag och onsdag. Han normaliserar det hela tiden och han varnar mig för att ens antyda något angående hans alkoholintag. Ska jag låtsas som ingenting? Har försökt göra det men det känns onaturligt för mig. När han inte dricker så är han så lättretlig, orkar inga vardagssysslor mer än att arbeta. När han har druckit blir han fånig, korkad och fastnar gärna i oändliga diskussioner där jag måste hålla med honom. Just nu är det inte bra ngn gång eftersom det känns mkt konstigt att inte låtsas om "flodhästen".

Jag har minnen från min barndom att min mamma tar till alkohol när hon möts av motgångar, ibland drack hon öppet i samband med bråk och ibland hittade man vinglas i bokhyllor. Idag är jag vuxen och bor på annan ort men min syster har under senaste halvåret misstänkt att hon dricker vin i smyg vilket vår pappa även misstänker.