Är jag inte stöd nog?

Min särbo är alkoholist. Vi har pratat om det en hel del och det är alltid lika infekterat. Han blir arg på mig och tycker att han har rätt att dricka - han blir ju inte våldsam eller elak. Han reser mycket och jag har sagt att jag inte vill att han ringer mig när han är onykter. Det är tröttsamt att lyssna på hans sluddrande. Det fick honom att bli arg, han vill kunna ringa när han längtar efter mig. Ofta pressar han mig så att jag får skuldkänslor.
I morse ringde han och berättade att han var rejält bakis. Jag vände taggarna utåt direkt. Han säger att han önskar att jag fanns där och kunde krama honom - jag tänker bara på att han stinker fylla och tänder av. Han hade hamnat på krogen med två kompisar, trots att han har hårt arbete framför sig i veckan. Jag har ingen lust att prata med honom och samtalet avslutas. Efter en korts stund kommer ett sms: "Trist att jag inte kan ringa och ynka mig. Att jag kanske borde pränta och spela scout. Hmm..."
Jag har inte svarat. Har ingen lust att be om ursäkt. Vore han sjuk på riktigt skulle jag självklart bry mig, nu är jag bara trött på att han alltid dricker för mycket.
Jag älskar honom och vi har det bra tillsammans. Men jag oroar mig för hans hälsa. Han har druckit för mycket i 25 år - han erkänner att han har alkoholproblem, även om han inte tar ordet alkoholist i sin mun. Sluta dricka vill han inte. Däremot säger han att han dricker mindre sen han träffade mig. Men när jag inte är med ... Han dricker varje dag, mer eller mindre.

Profile picture for user Nordäng67

Har också en särbo som är alkoholist! Avskyr när han ringer och sluddrar, går ju inte att föra ett vettigt samtal. Varför ska jag slösa min tid på det? Dessutom kan han ringa och väcka mig, har ingen koll på tiden när han dricker! Tycker inte du reagerar konstigt alls, i så fall är vi två :-) En sak du skrev som jag reflekterade över: du älskar honom och ni har det bra. Är det när han är nykter som ni har det bra? Så är det för mig, världens bästa liv när min särbo är nykter! Blir som att va ihop med två personer. Har du också den känslan? Jag gjorde slut i maj på grund av hans drickande men har så svårt att släppa just för att han är så bra nykter! Han inser sitt problem men gör inget åt det! Frustrerande! Stå på dig, varför ska du slösa tid på att lyssna på hans fyllesnack och ömka hans bakfylla. Jag vägrar numera! Precis som du säger: taggarna reser sig så fort man lyfter luren och förstår läget! Gör som jag ljudlös mobil på natten och är han full när han ringer avslutar jag blixtfort!

Profile picture for user Skorpan15

Som svar på av Nordäng67

Ja, självklart har vi det bra när han är nykter. Eller om han kan hålla sig till några öl eller ett par glas vin. Så fort vi hamnar i ett sällskap tappar han kontrollen över drickandet - och då är jag på min vakt. Det har gjort att jag tappat lusten att gå på fest med honom. Jag har försökt undvika fyllesamtalen, men han ger mig dåligt samvete. Försöker tänka att det är hans liv, men det är svårt när jag inser att det även påverkar drömmarna om ett gemensamt liv. Han vill att vi flyttar ihop - jag har sagt att jag inte vill bo med en alkoholist. Kom inte med ultimatum, säger han. Han vill ha morötter.

Profile picture for user etanoldrift

En alkoholist är ofta en mästare i manipulation.. De är experter på att hitta folks känslo-knappar/soft spots!
Och vi som medberoende får naturligtvis dåligt samvete..
Inse, att det han håller på med är känslomässig utpressning! Ingenting annat..
Han själv och ingen annan än HAN, har fullt ansvar för hur han mår, om han väljer att dricka och om han väljer att konsekvensen av det är att du tar avstånd!
Det är ofta väldigt mycket "tyck-synd-om" hos alkoholisten som inte vill se att deras val att dricka får oönskade konsekvenser. Ja de är egoister och vill att andra dansar efter deras pipa.. Och de är ofta beredda att göra precis vad som helst för att få dricka som de vill, även om det innebär att de förstör sina förhållanden i grunden)
Själv har jag numera väldigt tydliga gränser! Jag svarar inte i telefonen vid tidpunkter när jag vet att alkoholisten i andra änden har druckit! Jag har sagt ifrån, när han varit nykter, att han inte får ringa mig på fyllan! (jag tilhör dem som har telefonen avstängd på natten) Och ljudlöst på mobilen är ett bra tips!
Ja, i början var det väldigt "ovant" att säga nej! Men jag intalade mig själv, att det inte var "fel" bara annorlunda.. och med träning så har också mina gränser blivit mycket tydligare..
På sätt och vis så är det ju som att uppfostra småbarn.. de testar ju gränserna och ger man efter så är det kört!
Jag vet också, att mina krav inte är konstiga eller ouppnåerliga på något sätt. Det handlar om min egen "plattform". Jag kan inte hindra att han dricker, när eller hur mycket.. Men jag kan i möjligaste mån hindra att det påverkar mig!
Ja, man får göra ett val! Antingen att acceptera alkoholisten fullt ut, eller säga tack och adjö!
Personligen så rekommenderar jag det senare. I alla fall tills alkoholisten bevisar att de på fullt allvar vill ändra sig och ta emot hjälp.. (jag tror inte heller att man som alkoholist kan lära sig att "dricka socialt", utan att någon gång trilla dit igen..)
I ditt fall finns det ju inget som tyder på att han vill ta ansvar för sitt drickande och tro mig, den "nyktre mannen" kommer du att få träffa alltmer sällan .. Och till slut kommer du att förstå att du sväljer allt konstigare lögner och bortförklaringar om hans behov av att dricka alkohol..
Allt från stress (måste koppla av/varva ner) Vill inte "sticka ut" bland kompisar som dricker (märkligt att ALLA kompisar tycks dricka), måste vara "social" vid jobbfester/middagar (kan alltså inte tacka nej till första glaset och efter det är det ju kört) Har "ågren" som givetvis måste "medicineras" med alkohol.. osv.. Och givetvis är du en "glädjedödare" om du istället föreslår ett läkarbesök!
Han är ju klart rädd för att du ska komma med ett ultimatum, så varför inte servera det och tala om att det faktiskt ÄR en konsekvens av att du vill må bra! Han måste ta ansvar för sitt eget mående, det måste han göra själv!
Vill du inte det, så ta en funderare över hur du vill att ditt liv ska se ut om ett år..två år eller 10 år? Kan du acceptera fullt ut (utan att gnälla!) livet med en alkoholist som INTE vill sluta dricka?

Profile picture for user Nordäng67

om man väljer att stanna kvar kan man inte planera framtiden som i ett vanligt förhållande! Min särbo vill göra väldigt mycket: flytta ihop, gifta sig och annat! Eh nä tack i nuläget! Gör inget av det med en alkoholist som dricker! Man kan ju inte tänka längre än till nästa helg och knappt det! Var inte rädd att markera dina gränser, ha inte dåligt samvete, skuldbelägg inte dig själv och framför allt tvivla aldrig på dig själv och det du känner!

Profile picture for user Skorpan15

... för ditt välformulerade svar. Ja, det handlar om att sätta egna gränser. Jag jobbar på det. Och visst skrämmer det mig att tänka hur framtiden kan komma att se ut.

Profile picture for user Dionysa

Visst finns det väl olika sorters "alkoholister" / missbrukare? Man kan ha "hamnat" där av många olika skäl, men så klart, när man väl är där så är händelseförloppet rätt lika, dvs man har tappat kontrollen, man styrs av den alkoholkidnappade hjärnan. Nu talar jag både som anhörig och fd! missbrukare. Jag brukade, när jag drack, känna mig skuldtyngd emellanåt, och fråga maken om hur han upplevde mig och hela situationen. Han svarade då oftast att han tyckte jag blev rätt snäll och nästan lite rolig... Sant, – och jag fattade ofta när det var dags att gå till sängs och sova bort skiten.
Nu är det hans tur att vara den som dricker för mycket, men aldrig! frågar han, eller verkar bry sig om, hur jag har det. Tvärtom; ju mer jag synbart lider, desto mer öser han på. Som en sadist.
Antagligen är orsaken till hans drickande annorlunda än den var för mig. Och sättet att hantera det.
Finns anledning att fundera vidare på det här...

Profile picture for user Nordäng67

Du tar upp nåt väldigt intressant som jag har funderat på mycket! Varför blir en del som dricker rena psykopater (som min särbo) och en del bara goa och glada? Fattar det inte! Visst problem i livet blir det för alla alkoholister oavsett! Men jag hade nog haft lättare att hantera min särbos problem om han hade haft lite bättre spritsinne! Får för mig att dom som blir elaka har saker/händelser i det förgångna som de inte har bearbetat och rett ut! Eller så beror det på hur länge de har missbrukat! Hemskt hur spriten ställer till det för både den som super och anhöriga runt omkring!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Min ex-sambo var aldrig elak. Han raglade, sluddrade, var ynklig och patetisk, och somnade. Och det var outhärdligt det också, men det finns grader i helvetet. Varför den ena blir si eller så förstår jag inte alls. Är det känslor de lagt band på som släpps fram kanske?

Profile picture for user Nordäng67

känslor de lagt band på! Man har ju den lilla "fördomen" att från barn och fulla får man höra sanningen! Pratade med en kvinna på AA som själv varit alkoholist och hon påstod att det stämmer möjligen när det gäller oss "normaldrickare"! Men inte när det gäller missbrukare. Hon sa att man är ute efter att såra och få andra att må lika dåligt som de själva gör! Trots sitt röriga inre utvecklas en fenomenal förmåga att pejla in andras svaga punkter och ömma tår. Detta använder alkoholisten. Det som är hemskt är att enligt henne pågår detta pejlingsarbete när alkoholisten är nykter. Så det där med nykter och snäll, full och elak kanske inte stämmer. Utan mer full och elak, nykter och manipulativ!