Forum för anhöriga

Hej.

Trodde det skulle bli lugnt när sambon börjat jobba. Hittills har han druckit tisdag och onsdag. Han normaliserar det hela tiden och han varnar mig för att ens antyda något angående hans alkoholintag. Ska jag låtsas som ingenting? Har försökt göra det men det känns onaturligt för mig. När han inte dricker så är han så lättretlig, orkar inga vardagssysslor mer än att arbeta. När han har druckit blir han fånig, korkad och fastnar gärna i oändliga diskussioner där jag måste hålla med honom. Just nu är det inte bra ngn gång eftersom det känns mkt konstigt att inte låtsas om "flodhästen".

Jag har minnen från min barndom att min mamma tar till alkohol när hon möts av motgångar, ibland drack hon öppet i samband med bråk och ibland hittade man vinglas i bokhyllor. Idag är jag vuxen och bor på annan ort men min syster har under senaste halvåret misstänkt att hon dricker vin i smyg vilket vår pappa även misstänker.

Min sambo har äntligen beslutat sig för att söka hjälp för sitt missbruk. Jag har ett barn sedan innan som han inte är pappa till.
Nu läste jag en annan tråd där en person vänt sig till beroendemottagningen och de anmälde då automatiskt till soc eftersom hen var förälder. Kommer samma hända oss?

Jag har inte varit här och skrivit på ett par veckor. Min särbo åkte in på avgiftning i en vecka början av februari. Han har hållt sig sedan dess och började jobba för 2 veckor sedan. Igår kväll ringde han mig sent på kvällen och var jätte otrevlig mot mig som hań brukade när han var full. Jag frågade om han hade druckit. Kanske fel av mig att göra det men jag var tvungen att fråga. Sen började det komma en massa elaka sms . det är samma mönster som när han drack.
Det känns som att jag gjorde fel när jag frågade honom. Jag har kanske förstört allting.

Hej.. jag och min fru har 2 barn ihop.. och nu till problemet..
hon har börjat dricka varje dag nästan måndagar tisdagar ja hela veckorna.. öl 7,5 vin 3-6 liter i månaden...

Jag har läst på det här forumet i alla fall i ett år nu. Kanske är det först nu som jag känner att jag är redo att skriva själv. Det här är min historia, den är lång- ibland utförlig och ibland kortfattad, svårt att få ner i skrift allt som hänt och vart jag är idag men gör ett försök- vet inte om någon heller orkar läsa:

Jag har nu flyttat och kommit iordning och kan landa i allt som hänt. Jag är faktiskt stolt över mig själv fast jag vet är nu det jobbiga kommer, att bearbeta allt som hänt och klara av ensamheten och möta mina egna känslor att jag har vågat släppa taget om min livs kärlek men jag och barnen hade inte huvudrollen i hans liv längre det har bara alkoholen. Men jag är arg över att han inte respekterade min sista vilja innan jag flyttade. Jag bad honom om 2 saker. Vilket han heligt lovade !

Hur går det för dig? Tänker på dig och hoppas det inte är alltför illa.
Jag träffade honom en liten stund igår, på neutral mark. Han var ganska ok, dvs inte ren, för då vet jag hur han ser ut och beter sig...

Jag har varit medlem här i cirka 2 minuter nu, för jag känner att jag inte har någonstans att vända mig längre.