Forum för anhöriga

Min man dricker inte längre. Så pussar jag honom och känner en MYCKET KONSTIG DOFT. Och vad gör jag då? Frågar? Frågar inte? Är det lönt att fråga när jag fått bevis för tidigare att han hur lätt som helst kan ljuga?
Men är det inte väldigt konstigt att inte fråga? Som att vi lever varsitt liv. "Nej men kröka på du, jag bryr mig inte."
Just nu känns det som att vilket jag än gör, så blir det fel.
Hittills har jag inte sagt något.
Men det är väl också helt sjukt.

Hej, jag är ny här och vet inte vart jag ska vända mig. Jag har egentligen inte ork
att klara upp min brors liv, men han verkar inte kunna se någon utväg.

Min bror är gift med en kvinna som sedan flera år har alkoholproblem men vägrar
erkänna det. De har barn som bor hemma men den yngsta är 18 år så socialen sa
att de inte kan göra något så länge frun inte vill ha hjälp.

Jag tycker att min bror och barnen behöver flytta men han har skulder och endast
timanställning så han lär inte få ett kontrakt hos en ny hyresvärd.

Har skrivit här sedan i julas om mitt kaos med min exman som de senaste åren druckit rejält. För några månader sedan "flydde" han Sverige och resultat blev ännu värre.

Nu har han fått hjälp i det land han befinner sig i. En fantastisk människa såg hur illa det var och tillsammans med en terapeut hjälper de honom på fötter igen.

Så nu tränar han i stort sett varje dag, går på terapi och är nykter. Han har varit nykter i cirka en månad nu.

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Känns som att jag kvävs av sorg ibland, som just nu.
Hon var inte bara min mamma, även min bästa vän.

Och så kom den där jävla spriten med i bilden och hon dog. Inte fysiskt men psykiskt.

Kluven...japp det är jag det. När man varit med några svängar där drickandet, ätandet, nikotinanvändandet, shoppandet bara accelererar tills det brister och ångesten kommer krypande....viljan att förändras uttrycks....tårar.....övertygande. När hoppet lixom inte sträcker sej så lågt utan en våg av skepsis sköljer över en.....vad gör man då? Är det rätt att stanna och tro, stötta, peppa? Eller är det bara dumhet? Känner mej skamfylld av denna mörka hemlighet. Börjar dock berätta för de närmsta men inte mer än så. Skäms så oerhört att jag dör!

Hej på er !

Fri från medberoende?
Jag är helt ny här och vet inte riktigt hur det fungerar men jag känner att jag behöver lite stöd och lyssna på människor som är/varit i liknande situation som jag varit/är i. Är uppvuxen med en pappa som är alkoholist och en mamma som är medberoende.
Har omedvetet alltid valt män som har någon form av missbruksproblem.
Jag är 44 år och har nyligen separerat från min sambo som jag varit tillsammans med i 14 år och som jag har två barn med.

Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom.

Hej,

Har varit tillsammans med min sambo i 1 år och under senare tid förstått att han har alkoholproblem. Har tagit upp detta med honom, han erkänner och håller med och uppskattar samt förstår min oro. Han säger att han vill bli bättre, han ville inte bli som sin far etc.

Förstår efter gårdagen att min sambo aldrig kommer att acceptera att han har alkoholproblem. Jag slutade tidigare för att gå hem och sova några timmar efter att ha legat vaken natten innan pga oro för min sjuka pappa. När jag vaknade upp var min sambo plötsligt berusad (Han är ju sjukskriven efter op fortfarande) Jag sa inget alls. Han ropar att han nu vet att jag kommer att bli arg så han vill vara ifred och inte ens se mig ikväll....