Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Den generella linjen verkar vara att det inte går att leva lyckligt tillsammans med någon som har problem med alkohol. Är det någon som har en glad historia att dela med sig av? Någon som kommit ut på andra sidan och där det idag faktiskt fungerar?
Vet inte var jag ska börja. Flyttade ihop med min sambo för 2,5 år sedan. Hans alkoholproblem såg jag inget av förrän vi hade bott ihop ett tag. Men det tog lång tid innan jag verkligen insåg att han var alkoholist och hade problem.
Jag har en son på 8 år som bor heltid hos oss och han har två söner på 14 resp 17 år som bor hos oss varannan vecka.
Min sambo har slutat att dricka säkert 100 ggr nu och varje gång lovar han att han ska bättra sig så många besvikelser har det blivit.
Det var länge sen jag skrev så lite kortfattat för dom som minns mig och er nya.
Efter ett 25 årigt förhållande lämnade jag min man pga hans drickande.
Vi började med att testa på särbolivet men det funkade inte heller.
Vi umgicks när han inte drack och det klarade jag till slut inte av.
Efter det tog helt slut började ett annat helvete.
Han började supa ännu mer och flera dagar i sträck. Ibland var det bättre och funkade ok.
Blev otroligt glad idag när sonen berättade att han inte tagit sin antidepressiva och omeprazol på två dgr nu och hade inte ont i sin mage ändå.Han har haft konstant magont sedan 6-år tillbaka när helvetet började.
Idag bor vi själva sonen och jag sedan skilsmässan för ca 2 1/2 år sedan.
Skolan går bara bättre och bättre och han har fått sitt efterlängtade körkort nyligen.
Han har slutat umgåtts med kompisar som endast skapade trubbel och umgås bara med vänner han kan lita på.
Hej, min äldste son är 24 och började i tonåren med cannabis och numera missbrukar han tabletter och ibland även kokain och annat jag inte känner till. Han är på den "nivån" att han är sjukskriven men har lyckats klara behålla sin lägenhet där han bor själv. Han kan ha någon vecka då och då när han verkar helt "ren" och man kan känna igen sin son. Nu skulle jag behöva råd från någon som förstår mitt dilemma... Jag har ytterligare en son, 20 år.
Hej!
och nästan dog. Som tur var så var han hemma liksom jag. Hade han fått anfallet ute i snön, på cykeln eller på tunnelbanan så hade han nog inte överlevt. Jag ringde 112 direkt och det var mina värsta minuter i livet. Först låg han i kramp i ca 6 minuter och sen i liknande dödsryckningar ända tills ambulansen kom vilket tog 30-40 minuter. MARDRÖM!! Det här blev ett uppvaknande för honom kan jag säga. Nu har han ju dessutom vattentätt alibi för att kunna säga till folk att han inte kan/vill dricka mer. Idag var han på sitt första AA-möte på ett och ett halvt år.
Hej.
Det var länge sen jag skrev i min långa tråd "var finns hjälpen" som började 2014. Allt kändes hemskt och overkligt och jag letade förtvivlat efter hopp och hjälp medan mannens missbruk blev värre och värre.
Hösten 2015 nådde vi vägs ände och jag övervägde på allvar att flytta ifrån honom.
Jag skriver här för jag känner mej så maktlös varit ihop med en man snart i elva år/förstod för 1.5 år sedan att jag är gift med en alkoholist/ han gick på ett behandlingshem förra året/ men har druckit fyra g på ett år nu har han börjat om på återfallsgrupp varit nykter tre mån nu. Finns det hopp eller är det kört. ?? Mina egna värderingar ställda på sin spets/ingen dricker alkohol hemma hos oss nolltolerans enklast så/men det är drygt även om det inte är mitt problem. Should a stay or Schould i go?
