Forum för anhöriga

Försöket bryta upp från min sambo. Går inte som jag vill. Jag dricker inte men han är gravt alkoholist. Har sagt dags att flytta eftersom han inte vill ha antabus eller hjälp ska fixa det själv. Max 2 dagar så är han med en ölburk i handen hinner inte ta av sig skorna änns. Är så trött och rädd att han ska supa ihjäl sig. Den dagen är inte långt borta säger han själv om jag tvingar honom att flytta. Vad ska man göra när orken är borta????

Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.

Skildes för 5 år sedan från barnens pappa eftersom jag var tvungen att rädda barnen och mig själv, men vi har försökt att ha en bra kontakt för att underlätta för barnen. Barnen har bott hos mig och tidigare träffat sin pappa varannan helg men efter att hans missbruk ökat så träffar de honom i princip aldrig mer.

Hej o shit jag tog steget att bli medlem för att få skriva av mig ihop om att få ta del av era erfarenheter o rådgivning! Jag har läst här ett tag nu o känner precis som så många andra igen mig i både det ena o det andra!!

Vart börjar jag...svårt att göra en lång kärlekshistoria, kort och oromantisk...

Vi träffades för 12 år sen, 20/22 år gamla, blev störtkära, sambos, föräldrar, husägare allt inom 3 år! Hela tiden (som jag nu kan se i efterhand) lyckliga men med viss oro från hans sida, svartsjuka, kontrollbehov osv osv.

Jag har varit och läst här i flera år under min mans värsta perioderna för att försöka få ordning på mina tankar. Otroligt att det är så många i samma sits, så sorgligt. Men jag lever med en svår dilemma så måste skriva av mig, försöka komma fram till hur jag ska göra. Är gift i 39 år med en fd drog missbrukare som började med alkolhol för ca 10 år sen, smygande i början, men nu super tungt i perioder. Han använde ingenting under våra barns uppväxt, de är nu vuxna o vi har många barnbarn.

Hej!

Jag är helt ny här och vill ha lite råd om hur jag kan hjälpa min man på bästa sätt.

Min man har alltid haft en nära relation till alkoholen sen vi började ses för 10 år sedan. Det underklättade inte att han jobbade inne pubmiljö där det "förväntades" att han drack (enligt honom)

Hej!

Jag har läst många av era inlägg under ett par kvällar och vill så gärna bidra på något sätt.

Jag lämnade min man för 12 år sedan efter ca 28 års äktenskap. Han var alkoholist men ville inte inse det. Oj, vad jag känner igen mig i era beskrivningar av maktlöshet, sorg, rädsla och ilska.

Det finns naturligtvis massor att berätta men jag vill hellre dela med mig några tips på jättebra böcker som jag läste då för ca10 år sedan.

Tommy Hellsten: Flodhästen i vardagsrummet samt Med människan.

Craig Nakken: Jaget och Missbrukaren.

Jag skriver mest för att jag känner mig lessen . Jag är ihop med en alkolist. Eller är jag det? När han är nykter så är vi ihop. Men när han är full så är vi inte det. Han skickar otrevliga sms när han är full. Nu ska har han börjat med antabus och har aspinens besvär . Så nu ska vi inte träffas för att han mår dåligt och inte orkar med människor. Men han skic ka otrevliga sms till mig. När han är nykter säger han att jag inte ska bry mig om dom sms han skickar . Men det är svårt. Framför sin släkt och vänner så är vi ihop. Men sen kan han skicka att vi fan inte är ett par.

Nu har jag tagit första steget ut ur medberoendet. Min man har tidigare lovat att han aldrig mer ska dricka, men det har han i och för sig lovat många gånger "sucka". -Men nu har hans beroende ökat och han är mer okänslig för vad vi andra i familjen säger och känner och förhållandet är mer än destruktiv.

Någon som känner igen alkoholistens beteende att tycka synd om sig själv, tro att han har olika sjukdomar, gråta och säga att han snart är död.

Förra gången min man var så då hade han prostatacancer och den diagnosen gjorde han själv.
Nu har han inre blödningar och ska gå till vårdcentralen och be att dom tar alla prover som finns.
Så nu ligger han och känner sig ynklig.
Igår åt han frukost 15:30 tiden.
Middag åt vi tillsammans med en granne och vid 20:30 vinglade han till sängen.
Pinsamt, att vår gäst var kvar.
Jag skäms !!