Forum för anhöriga

Har skrivit här sedan i julas om mitt kaos med min exman som de senaste åren druckit rejält. För några månader sedan "flydde" han Sverige och resultat blev ännu värre.

Nu har han fått hjälp i det land han befinner sig i. En fantastisk människa såg hur illa det var och tillsammans med en terapeut hjälper de honom på fötter igen.

Så nu tränar han i stort sett varje dag, går på terapi och är nykter. Han har varit nykter i cirka en månad nu.

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Känns som att jag kvävs av sorg ibland, som just nu.
Hon var inte bara min mamma, även min bästa vän.

Och så kom den där jävla spriten med i bilden och hon dog. Inte fysiskt men psykiskt.

Kluven...japp det är jag det. När man varit med några svängar där drickandet, ätandet, nikotinanvändandet, shoppandet bara accelererar tills det brister och ångesten kommer krypande....viljan att förändras uttrycks....tårar.....övertygande. När hoppet lixom inte sträcker sej så lågt utan en våg av skepsis sköljer över en.....vad gör man då? Är det rätt att stanna och tro, stötta, peppa? Eller är det bara dumhet? Känner mej skamfylld av denna mörka hemlighet. Börjar dock berätta för de närmsta men inte mer än så. Skäms så oerhört att jag dör!

Hej på er !

Fri från medberoende?
Jag är helt ny här och vet inte riktigt hur det fungerar men jag känner att jag behöver lite stöd och lyssna på människor som är/varit i liknande situation som jag varit/är i. Är uppvuxen med en pappa som är alkoholist och en mamma som är medberoende.
Har omedvetet alltid valt män som har någon form av missbruksproblem.
Jag är 44 år och har nyligen separerat från min sambo som jag varit tillsammans med i 14 år och som jag har två barn med.

Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom.

Hej,

Har varit tillsammans med min sambo i 1 år och under senare tid förstått att han har alkoholproblem. Har tagit upp detta med honom, han erkänner och håller med och uppskattar samt förstår min oro. Han säger att han vill bli bättre, han ville inte bli som sin far etc.

Förstår efter gårdagen att min sambo aldrig kommer att acceptera att han har alkoholproblem. Jag slutade tidigare för att gå hem och sova några timmar efter att ha legat vaken natten innan pga oro för min sjuka pappa. När jag vaknade upp var min sambo plötsligt berusad (Han är ju sjukskriven efter op fortfarande) Jag sa inget alls. Han ropar att han nu vet att jag kommer att bli arg så han vill vara ifred och inte ens se mig ikväll....

Har vi funnit ett sätt som "funkar". Vi pratar flera gånger om dagen, ja, nästan hela tiden, så som jag (och han) vill ha det. Fortsätter lära känna varann (han öppnar sig på ett annat sätt nu) men vi bor inte ihop och vi ses sällan, och nästa gång vi gör det blir det bara promenad eller fika, inget sova över... Jag vet att han dricker dagligen sedan över två månader och jag har insett min maktlöshet inför detta. Jag mår bra, hur han mår är hans angelägenhet.
Önskar alla en fin helg!

Först vill jag tacka för all hjälp som jag har fått.

För 8 veckor sedan fick han akut åka in för avgiftning.
Han fick vara där i fem dagar o sedan blev han hemskickad till helgen.
Nu har han inte druckit på snart 2:månader. Förutom en stark öl som jag missade när jag gick egenom lägenheten.

Just nu har vi bara en kompis relation. Jag hoppas att det kan bli som vanligt igen mellan oss. Men han klarar inte av o vara ihop med någon nykter.
Får se vad som händer. ...
Jag hoppas att vi ska kunna lösa allt lite längre fram.