Forum för anhöriga

Hej, Jag är sambo med en som flyttat ganska långt från sin familj.

I sin barndom var han lugn fram tills 17 års ålder där han började ta droger såsom kokain, och dricka rejält.
Han lugnade ner sig runt 22 års ålder och flyttade till en annan stad. Det var då jag träffade honom.
I 4 år var han en oerhört kärleksfull person som älskade att umgås med mig och min familj.
Han drack inte ofta, men de gånger han drack så drack han dock för mycket. Detta såg jag inte som något stort problem då det positiva övervägde det negativa.

Hej!

Hej!

Jag har lämnat min 30-åriga alkoholist. Det slutade på ett av hans alkoholterapimöten. Jag hade bestämt mig innan och pratat med honom om mina känslor och tankar, så det var inget som kom som en chock för honom. Det var skönt att dela min historia med terapeuten. Det känns skönt att hon vet vad jag tänker och på något sätt kan ta över min del av ansvaret för hans tillfrisknande. Der ansvaret som jag lagt på mig själv. Första kvällen var det så lungt och tyst i mitt huvud. Någon slags stilla ro utan rörighet. I kombination med stor saknad.

Hej!
Vet inte vad jag ska göra..
I ca 10år har min mamma prioriterat alkoholen framför allt. Dock har det blivit betydligt värre på sista tiden. Varje ledig dag är hon full. Sitter å dricker ensam och när vi har familjeträffar så kan hon sitta å dricka helt ensam fast alla andra är nyktra. Senast på morsdag så kom hon dit full och drack tre stora öl på en timme....
Hon lyssnar inte när man säger till och jag har pratat om problemet med mina syskon och släkt och dom håller med, men ingen vill bli ovän med henne.

Min kille dricker med måtta ibland, men när det är fest eller större sociala sammanhang så har han ingen spärr.

Hej!

Jag har ingen egen erfarenhet av alkohol måste jag först förklara, i händelse att min frågeställning verkar dum. Jag har knappt smakat på alkohol, och umgås inte i kretsar där alkohol konsumeras.

Hej!
Min historia kanske skiljer sig lite jämfört med er andras, kanske inte. Min man dricker inte så mycket men har exakt samma beteende som en alkoholist (eftersom det är det han är?) och jag känner inte igen mig helt i bilden som medberoende men till stor del. Vi kanske är nån light-variant, vad vet jag.
Hur som så är det skit. Det är fan i mig skit och jag är så less på det här och jag är sååå less på att prata om honom hela tiden. 15 år har vi varit tillsammans, 1 barn har vi.

Jag är en 21-årig dotter till en alkoholmissbrukande pappa. Min pappa är allt jag har då min mamma gick bort för flera år sedan. Det gör så ont inombords av att se hur min älskade pappa förlorar sina fantastiska personlighetsdrag, som under min mammas tid var en levnadsglad person, kär, positiv och överöste oss barn med kärlek.

Hej, Jag har dejtat en 30-årig alkoholist i ett år. Ett år med mycket passion och skratt. Förutom detta även återkommande lögner kring supande naturligtvis, men även andra grejer. Ibland tror jag att ljugandet blivit ett mönster i hela tillvaron. Jag har varit supertydlig med att jag inte vill bli ljugen för, men vad hjälper det..?

Min man har druckit för mycket i över 20 år. Vet inte hur jag stått ut i alla år. Vi har 4 barn tillsammans.. Det har väl varit bra emellanåt. Han sköter sitt jobb. På något vis förtränger jag det .. Skjuter det framför mig tänker att det blir nog bra till slut. Men efter 20 år kan det bli bra? Barnen har flyttat hemifrån bara en 17 åring kvar. Tror jag har skyddat dom ganska bra. Han har haft ett hett temperament o varit arg många gånger men aldrig slagit. Men han blir tjatig,larvig och ibland elak. Visar inte öppet att han dricker utan gömmer flaskor.