Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Jag vet egentligen inte om min man är alkoholist, men det är ett problem. Han dricker endast 3.5% folköl....kanske 3 ggr i veckan....6 varje gång.
Han gömmer ölburkar överallt....men enligt honom har han inga problem.
Hur sjutton hanterar man sin mans inställning till alkohol? Är det ok att dricka 2,5 L öl framför tv:n en fredagskväll (eller rättare sagt alla fredagar, lördagar, semesterdagar o klämdagar) och gärna lite vin o finns whisky gärna en slurk!
För oss anhöriga/medberoende till alkoholister och som bor runt omkring stockholm och funderat
över ses irl, alltså in real life, så modern man blivit då..
Och då över en fika eller lunch och prata lite, dela med oss om hur vi har det men framför allt
att finnas för varandra som stöd och hjälp. Om vi vill, bli en grupp som träffas ibland. Vi verkar
befinna oss i olika stadier av förtvivlan, uppgivenhet men inte helt utan hopp om en bättre framtid.
Några av oss tycks ha vågat steget från en destruktiv relation, andra vacklar i sitt beslut. Hur går
Detta suget efter alkohol som står över allt annat. Kom hem från jobbet klockan 14.00 då var maken redan full. Han startade kl.11.00 på förmiddagen när han kom hem tidigt efter jobbet. Det är så jäkla tragiskt att se hur en människa man har älskat sakta men säkert väljer att supa bort sitt liv, sin familj, sina barn, sina vänner, barnbarn. Det är galet att han inte inser att han behöver hjälp för att ta sig ur beroendet.
Jag har länge läst här, några år tror jag.
Jag dricker själv inte alls, tidigare nog menväldigt sällan. Kunde vara länge utan utan att tänka på det. Min man mådde inte så bra, stress på många fronter lch plötsligt var han inne i dagligt alkoholbruk, trots att han inte var våldsam eller slocknade, och skötte nog jobbet. Vi tog verbalt ihop redigt några gånger, först då barnen inte lyssnade, men då inget hände tog jag varje gång upp saken trots barnen var på plats. Nu har det gått ettår sen han drack regelbundet.
Jag är ganska ny här, har skrivit lite och tycker det känns bra. Brukar många gånger tänka hur många vi är som drabbats av detta helvete.
Missbruk, misshandel, trasslig ekonomi, i vår vardag. Hur har det påverkat er? Någon som blivit sjuk av detta? Man vet att depression, stress och utmattningssjukdomar är vanligt hos anhöriga, även PTSD börjar lyftas som en diagnos även om man inte är flykting och flyr från krig.
Ni som har barn, hur har de påverkats, för självklart påverkas barnen, mer än vad man vill tro och även man försöker att skydda...
Försöket bryta upp från min sambo. Går inte som jag vill. Jag dricker inte men han är gravt alkoholist. Har sagt dags att flytta eftersom han inte vill ha antabus eller hjälp ska fixa det själv. Max 2 dagar så är han med en ölburk i handen hinner inte ta av sig skorna änns. Är så trött och rädd att han ska supa ihjäl sig. Den dagen är inte långt borta säger han själv om jag tvingar honom att flytta. Vad ska man göra när orken är borta????
Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Skildes för 5 år sedan från barnens pappa eftersom jag var tvungen att rädda barnen och mig själv, men vi har försökt att ha en bra kontakt för att underlätta för barnen. Barnen har bott hos mig och tidigare träffat sin pappa varannan helg men efter att hans missbruk ökat så träffar de honom i princip aldrig mer.
