Forum för anhöriga

Hej!
Jag har blivit kär i en alkoholist. Jag har försökt avsluta relationen otaliga gånger då jag inte accepterar hans drickande. Men, efter varje gång har jag sökt kontakt igen. Han erkänner sitt beroende för mig. Vi är kring 50 år. Inte sambo, ännu, men talat om det. Jag har barn hemma. Hans barn bor hos sin mamma.

Som ni vet har han flyttat och vi är särbos. Jag tycker det har fungerat rätt bra men det är visserligen bara ett par veckor men känns som mer.
Jag har ett otroligt lugn och börja bli sakta men säkert glad igen. Vi träffas och sover över ibland hos varandra och vi bråkar inte.
Han har druckit lite mer än vad jag trodde men nu slipper jag se det.
Jag trodde aldrig att han skulle messa och hålla på vilket han gör varje dag. Oftast fråga vad vi gör och att han älskar oss.
Han är otroligt snäll och har hjälpt mig lite, han är sån i "verkligheten "

Nu kommer oron, nu kommer alla lediga dagar med för mycket alkohol och ensamhet när han sover på morgonen.
Allt syre tar slut.
Att jag och hunden väntar betyder ingenting.
Ensam är inte lätt att vara :(

Alkoholmissbrukaren har i regel en grandios självbild. Den gör honom/henne väldigt självcentrerad/ egotrippad.. Allt, allt handlar bara om alkoholistens "mående" och vilja.. Och friheten att dricka så mycket de vill, när de vill. Allt annat blir underordnat och av mindre betydelse..

Äntligen en fungerande dator igen..
Min dator gav upp andan för några veckor sedan.. Därav min plötsliga frånvaro.
Först trodde jag det var mitt ADSL som krånglade.. För datorn startade som vanligt, men när jag skulle ut på nätet, så försvann allt..
Eftersom jag inte är i den ekonomiska situationen att det bara är att springa ut och handla en ny, så fick jag vackert vänta tills en bekant hade tid att ta en titt.. Sedan skulle det inhandlas diverse komponenter (och "avkattas" inuti..) Och numera vet jag hur jag skruvar isär och dammar på insidan också!

Det var länge sedan jag skrev. Vardagen har rullat på och allt varit bra. Min man har varit nykter i ganska precis ett år. Han har börjat jobba efter sin sjukskrivning och skaffat sig ett fritidsintresse. När jag har frågat så har han sagt att han inte tycker det är något problem att vara utan alkohol. Så for han upp till fjällstugan under några dagars ledighet och när jag ringer en kväll är han kraftigt berusad. Jag säger att jag hör att han är onykter vilket han (sluddrigt) förnekar. Ingen ide att prata när han är så onykter.

Har varit här på forumet emellanåt och läst era berättelser och känner igen mej i mycket i livet som anhörig till en drinkare.
Jag har varit tillsammans med min sambo i drygt 2 år och sambo på "riktigt" sedan maj i år. Hans ohälsosamma drickande visste jag om från
början när vi lärde känna varandra. Men jag fattade då nog aldrig hur stor del av hans liv det var och är just nu.Jag själv var väl på fel väg, drack
osunt mycket men var inte i ett beroende. Jag gjorde ett val, tog ansvar för min hälsa och medicinering som inte var en bra kombination med alkohol.

Hej! Har läst mycket i forumet här för att att stötta min mamma och hjälpa min pappa. Farsan har druckit den största delen av mitt liv (större del utav hans liv också). Men jag har nu tagit avstånd från min pappa, då jag tröttnade och ställde ett ultimatum mellan mig och spriten. Givetvis valde han flaskan ...
(mamma har nu lämnat honom)

Finns det någon chans att han tar tag i sitt liv? Och kontakter mej igen nykter?

Hej vet inte riktigt om jag skriver på rätt forum men jag behöver verkligen hjälp. Jag gör en väldigt lång historia kort nu men jag är uppväxt med en pappa som är alkis.Alltså har han druckit i minst 24 år nu. Det har varit väldigt jobbigt under alla dessa år men han har aldrig velat sluta dricka! Och jag har aldrig velat sluta träffa honom, men det senaste 2 åren har vi trots det knappt träffats. Han har inte varit så bra på att höra av sig och varje gång jag ringt har han varit berusad.

Efter 2 års försök till en relation går det inte längre, men alla dessa frågor som snurrar gör mig tokig!