Forum för anhöriga

Min partner har under de 4 år vi varit tillsammans haft svårt att hantera alkohol. Det går till en viss gräns, sen kan han inte sluta dricka.
Detta har lett till otaliga upplevelser av svek, lögner och obehag. Oron och oförmågan till tilltro börjar bli väldigt tärande.
Har pratat med honom flera gånger men utan resultat. Jag har börjat undvika sociala situationer där jag är rädd för att han ska tappa kontrollen. Jag har även börjat vara hemma betydligt mer för att ha kontroll, hoppar över resor i utbildningen, träning, träffar med vänner och familj.

För en tid sean skrev jag om en olidilig tystnad och önskade en solskenshistoria av någon för att inte tappa allt hopp.
Jag to mod till mig i förra veckan och hade lovat mig själv att inte tappa det och bli arg, ledsen eller gapig- utan behålla mitt lugn (hur mkt det än kändes i magen) och vara så saklig jag bara kunde vara.

Hej, var ett tag sen jag skrev här. Det är positivt vill jag tro. Min alkoholist har efter några turbulenta år med SOC, Polis, Tingsrätt, Frivård osv osv faktiskt skött sig ett par månader. Hon blev av med vårt barn under en period som då bodde heltid hos mig. Det gjorde (tror jag) att hon tog tag i sitt missbruk. Hon började gå på provtagning, följde frivårdens straff, gick behandling och samtalade med vuxenenheten på soc om hjälp. Till slut kom jag och SOC överens om att hon verkade stabil och hon fick återigen börja ha vårt barn. Med villkoret att jag ska veta att hon är nykter.

Hej!
Jag har en fråga som jag undrar över, och hur mycket jag än försöker få fram info så kommer jag bara till info om anhöriga och medberoende. Och jag är både och. Och jag har varit det i så många år jag bara kan.
Vi valde i våras att leva separat men inte lämna varandra, men indirekt så känns det som vi gjort detta.