Så nu är jag här, med mig själv och mitt liv. Försöker kolla tillbaka och se när detta har börjats. Hur livet var när jag inte var alkoholens slav.
Det är svårt att minnas vardagen, lättare att komma ihåg resor. Kreta, Indonesien, Frankrike. Allt fungerade bra. Även Tunisien och Turkiet. När hände det? Första minnet kommer nog från Kanarie Öarna. När helt plötsligt blev det viktigt att dricka vin till maten, fika, att ha vin helt enkelt. Bakfylla på Cap Verde, så att vi inte kunde åka på en resa med barnen nästa dag, det var bara att avboka bilen. Jag var över trettio iaf när det hände. Att åka och inte dricka? Meningslöst.
Och kanske, kanske hade det blivit annorlunda om jag hade fått ett biologiskt barn efter att jag har fyllt trettio. Men tydligen var Guds plan för mig annorlunda, mycket bra med att adoptera, men Gud missade en sak. Att jag kunde bara fortsätta dricka efter allt detta.
Så står jag här idag, men min sjukdom. Ska fylla fyrtio nästa år. Nedbruten, hopplös och förbannad på mig själv. Skammen. Det är som att veta att man har cancer. Medicin finns inte riktigt, men om man kämpar, samlar krafter och vill, kan man leva några år till. Kanske även bli lycklig då och då, en stund.
Men hur? Var kan jag hitta kraften? Att tro på en happy end? Jag tror knappt på mig själv, på det att jag kan sluta. Ok, jag har inte druckit på ett tag. Kan inte säga hur många dagar, jag vill inte räkna, jag struntar i det.
Sista sex månader kunde jag dricka en flaska vin per kväll. Jag är verkligen liten i kroppen, så att för normal människa skulle det var säkert som två flaskor. Ingen hemma märkte. Märkligt. Hur dumma kan de vara att inte märka? Jag slarvade även med att gömma flaskor för att någon skulle se. Jag kunde jobba dagen efter. Märkligt. Många fester där jag har gjort bort mig som jag inte vill komma ihåg. Många fester som jag faktiskt inte kommer ihåg. Hur hittar man vägen till sängen? Och så klart har jag gjort allt annat som en riktig alkoholist borde ha gjort. Spytt, ramlat, blivit pinsam, trillat, somnat på fel ställe osv.
Sista familjefesten var nog botten. Avslutningen kommer jag inte ihåg. Min halvblinda svärmor märkte att jag var full. Hon blev sur, men inte för att hon bryr sig om mig. Bara för att folk ”märkte någonting”. Ingen frågade hur jag mår egentligen.
Som sagt, jag har varit nykter ett tag. Håller på att jobba på att sänka kraven på mig själv. Allt känns hopplöst, men jag har inte riktig sug. Däremot är fruktansvärt nere. Ingenting ger glädje, inget hopp finns. Gråter på vägen i bilen till jobbet. Gråter på vägen hem. Gråter på toaletten på jobbet, sminkar om mig konstant. Gråter mig till sömns (behöver inte sminka om mig åtminstone då).
Kommer jag att känna någon gång att någonting är roligt, intressant? Jag vet, jag vet, det handlar om de idiotiska dopaminreceptorerna som jag har misshandlat så fruktansvärt, de behöver återuppbyggas. Biokemi helt enkelt. Men kommer det att hända? Var hittar man kraften att kämpa, att tro att man blir lycklig någon gång, några studenter, trots den här sjukdomen?