av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
fre, 2015-12-25 - 22:45

..eller ja..nästan.
Här sitter man och är ball när det ännu bara är juldagen, tar ut allt i förskott.
Men så känns det, all stress rinner av en dagen efter julafton nu är det bara några lediga dagar framöver.
Förr i tiden betydde juldagen en dag då barnen fick leka med sina julklappar i lugn och ro, inget fick störa den dagen.
De hade varit supertrissade under julaftonen, och nu kunde de få tillfälle att få kolla igenom sina grejer på riktigt.
Fortfarande vill man att våra barn ska tindra om ögonen som när de var fem år, trots att de båda är numera vuxna men inte utflyttade.
Antalet klappar har minskat men knappast priset på dem, det svider hårt i lädret men....Det är det värt.
Dottern går ut och festar med sina kompisar, tydligen har juldagen blivit en riktigt festkväll bland dagens ungdomar, annandagen finns ju kvar för att bota sina baksmällor på, stackars barn....
Grabben som fixade körkortet för ett par månader sedan får ta familjebussen till fjällen med 15 av sina polare, känns lite risky men man måste utmana sina rädslor, hoppas de får det roligt, och det blir utmanade att få vara vuxen på låtsas när ingen förälder finns där och ordnar allting runtomkring dem med mat, disk, handling, tvätt, städning, kläder och sängkläder med mera.
Det kommer säkert bli rörigt som när ett gäng ungdomar får bestämma själva, men det ögat inte ser, kan heller ej tåras.
Morsan sitter och gnisslar tänder, själv klappar jag grabben på axeln och säger "Ha det så roligt", och hon tycker jag är oansvarig.
Jag anser att hon borde klippa navelsträngen lite granna, vi kan inte för alltid övervaka exakt vad som händer våra barn.
Genom att ge dem ansvar så kanske de tar sig ett ansvar.
Hon är mer pipplig när det gäller grabben, och jag .....hämtar gärna dottern på nätterna efter festerna.
Men att erkänna att jag oroas?, aldrig!
Det som inte dödar, det härdar, botklemade ungar lär sig aldrig att ta för sig av livet, utmaningar i lagom doser är nyttigt.
Skolan kan aldrig lära ut livserfarenhet, bara förmana på sin höjd.
Jo jag såg att grabben tar med sig dricka, men vi har pratat mycket om hur han dricker sin alkohol, och han är väldigt försiktigt med att bli för full
han tycker att det är pinsamt att skämma ut sig och att inte ha kontroll längre, och jag får ta honom på hans ord och helt enkelt hoppas på att han lever upp till dem, han brukar vara väldigt rättfram och ärlig med far-son pratet.

Julen har varit hittills väldigt trivsam, vi har farit runt hos både min och frugans släkt, och ätit dubbla julbord.
Magen spännd som en isterbuk och ett lätt illamående har genomströmmat helgen, inte undra på med den mängden fet mat.
Min 5-2 bantning är helt som bortblåst, är tillbaka på ursprungsvikten dvs nya toppnoteringar, suck!
Har köpt ett årskort på ett gym, men bara att köpa den räcker inte för att gå ner i vikt, den måste brukas också, och kortet väger bara några gram så det måste lyftas många gånger om det ska hända något, haha!
Inte händer det heller så mycket när jag åter ligger på soffan, tvingas titta på något kä...ngdravel på teven som frugan har bestämt, men hon snarkar och dräglar i andra sidan av soffan men likt en vakthund vaknar hon direkt när jag närmar mig fjärrkontrollen.
Tur att man har paddan och forumet, har hunnit läst ikapp allt senaste dygnet och det var många nya inlägg.

Såg den heta diskussionen som blossade upp angående diskretion på forumet, jo det är väldigt viktigt att få vara anonym här, har påtalat det massor av gånger och det är en förutsättning för att våga vara helt ärlig med sin alkoholism, för den kräver att man är ärlig, att man vågar se sin sjukdom precis för vad den är, en sjukdom.
Som en liten anekdot kan jag berätta att precis på dagen veckan efter att jag medverkade på Riddarträffen så hejdade jag på ett välkänt ansikte på parkeringen vid ett handelscentrum och mitt privatliv exponerades som en ljusblixt genom min kropp.
Där stod jag med frugan och ville absolut INTE diskutera mina tidigare alkoholbesvär med för henne en okänd person.
Men ett kort "Hej" och ett erkännade med resolut nickade räckte denna gång, jag vet personens hemlighet och personen vet om min,
det behövde inte exploateras just där och då.
För en mikrosekund for det genom mina tankar att jag borde radera min tråd med åtta års veckoanalys av mitt leverne som nykterist, men nej så lätt skulle det inte gå.
Så ja, behåll er anonymitet, och riskera inte att blanda ihop delar av erat liv som kan tillhöra det förgångna och genera er inför andra.
Precis som ni har diskuterat det går att lägga ihop delar och på så sätt få ett namn på en person, men vad har man för nytta av det när man heller inte kan berätta det för andra utan att röja varifrån man har fått det.
Hemligheten med en hemlighet är ju att inte berätta den för någon, och oavsett om man förlitar sig på någon just då, så kan framtiden ändra det så att bästa vännen kanske inte är en bästa vän längre, och hemligheten är ingen hemlighet längre utan ett vapen som berättar en osanning som är sann, och livet blir mycket mer komplicerat än vad man hade tänkt sig, man tvingas dölja sanningar med nya osanningar.

Jag har mött många genom livet som har sagt att de är min bästa vän, värst var alkoholen som tvångshöll mig genom att ömsom smeka mig och ömsom uppmuntra mig till att göra saker som jag ångrar fortfarande efter trettio år.
Och än idag knackar han på min ryggtavla, vinkar välkomnade, vill att jag ska göra hans sällskap och uppleva gamla roliga minnen.
Men han är en troublemaker, och jag negligerar hans inviter.

Jag har ett eget liv nu, och det återstår att ta hand om det, på bästa sätt under de omständigheter som råder just nu.
Och mitt råd är..

...stay out of trouble!

Berra

Ebba
lör, 2015-12-26 - 08:57

Jag valde att gå på Riddarträffen och jag tänkte som 17 på, innan, hur det skulle påverka mitt skrivande på forumet.

Det var en chansning.
Jag visste inte vad som väntade.
Jag är glad att jag vågade gå.
Jag känner stor respekt för alla de som befann sig där i rummet på Riddarträffen.
Modiga, kloka och idag välmående människor :)
Jag skulle aldrig yppa något om någon av de som var där.
Ni gav mig så mycket och jag är så tacksam för det.
Jag tror att man, när man har gått igenom samma slags resa, respekterar varandra på ett bra sätt för man vet att det inte är en lek.
Det handlar om liv.

Ebba
lör, 2015-12-26 - 09:57

Alkoholhjälpen, de som driver denna sida bjöd in oss alla här på forumet till Decemberfika på Riddargatan 1. Man fick anmäla sig med sitt nick eller förnamn. Alla som ville komma och träffa några av dem som jobbar där samt lyssna och samtala kring hur det är att välja att inte dricka alkohol i ett samhälle där de flesta gör det samt hur det är att vara anhörig till någon med alkoholproblem var hjärtligt välkomna.

etanoldrift
lör, 2015-12-26 - 10:44

Att få vara anonym, är viktigt. Börjar vi tumma på det, så kan det bli så att en del lockas att avslöja saker som de kanske skulle ha behållit för sig själv annars.. Ibland inte ens av illvilja, utan mera av oförstånd.. (och världen är ibland väldigt, väldigt liten. bland ens nya "vänner" finns plötsligt någon som har en bekant som är "vän" med din ovän, utan att du har en aning om det)
Ja, att en vän helt plötsligt efter en tid inte är "vän" längre, är inget nytt.. Ej heller, att folk, utan att tänka sig för råkar prata bredvid munnen..
Ett fenomen som nog är vanligare, än att man plötsligt blir "ovän" med någon. (jodå, min tidigare alkoholist är sådan)
Inte för att det egentligen är/var meningen, men helt plötsligt halkar tungan i ett obevakat ögonblick (speciellt om det finns alkoholhaltiga drycker inblandade) Och den som lyssnar, inser naturligtvis inte alltid att det rör saker som inte bör föras vidare..
Där är vi tyvärr många som fått sitta och skämmas över hans orerande eftersom han både blandar ihop och överdriver saker..
Själv slutade jag helt, att privat berätta mina tankar och funderingar om vissa händelser och saker för honom, eftersom vissa saker kunde "tillkännages" vid mest olämpliga och känsliga tidpunkt (ofta då i en smula förvrängd version och utan att man fick tillfälle att förklara, utan att det lät som om man försökte slingra sig)
Om man påpekade eller rättade honom kunde han bli mycket upprörd och mena att han minsan hört vad han hade hört. Han var minsann inte full utan helt klar i skallen och minnet var det inget fel på..
Tyvärr, hade han en mycket livlig fantasi också.. såpass livlig, att det som hände inuti skallen på honom var verklighet för honom..
Jag uppskattar de här träffsäkra "rapporterna" från din verklighet Berra!
Jag hoppas att ingen stör din anonymitet, för det vore tråkigt att mista nästa inlägg :-)
Ha en fortsatt trevlig helg!

Berra
mån, 2015-12-28 - 02:01

..och här ligger jag igen, i min säng.
Brukar så här dags slutsummera veckan när jag inväntar John Blund med sitt sömnpulver.
Men vänta!, det är ju ingen vanlig måndag i morgon, det är en leeeeedig måndag, tjoho!
Eller ledig och ledig, jag har annat jobb för mig.
Ni som följt mig genom åren vet ju vilka alkilleshälar jag har till brötesrum som årligen behöver rensas.
Jo jag ska precis som förra årets mellandagar åter igen ta mig tid med att rensa garaget, nästan en jultradition så god som någon.
Våndas lite, eller nej...mycket.
Jag vet vilka känslor jag kommer att mötas av, och hur min hjärna kommer åter att vilja brista i en eruption av tunga beslut.
Jo så jag våndas en massa , men har faktiskt på sikt blivit bättre, att våga ta nya beslut om att verkligen kasta iväg onödiga prylar.
Ni vet den här hammaren med avbrutet skaft kan ju faktiskt komma till användning när det är trångt att komma åt.
Eller den slitna fogsvansen med dåliga skärpa på tänderna, den kan man ju faktiskt använda när man ska såga av spikarna då man byter fönster..
Osv osv, listan kan göras lång när man försöker komma ifrån besluten att skiljas ifrån saker som man KAN få en framtida användning för.
En skruvmejsel med krokigt skaft kan användas till att öppna målarburkar med, eller som en huggmejsel.
Problemet är att när man väl ska få användning för den, så hittar man den inte, och så får man en ny målarburksmejsel som är geggig med oskarp klinga, till slut har man bara sådana mejslar kvar, och ingen har skärpan kvar till det de är till för att göra, att skruva med.

Så kan det se ut i mitt garage, bara för att man inte har någon bra ordning, allt ligger i små högar med någon sorts tillvald ovana med att ha ordning i all oordning.
Eller som förra året, 22 av mina färgburkar var för gamla för att användas, mycket att spara på då, eller?
Less is more brukar de säga, ska försöka anamma detta, men svårigheten är om det ska vara en verkstad eller ett förråd.
Och frugan tycker nog att det ska vara mer ett förråd, det som inte passar kvar längre som inventarier inomhus kan man ställa i garaget i väntan på ett beslut, och så blev problemet plötsligt mitt, men vad sjuttsingen vad mycket bröte du har i DITT garage!
Jahopp så nu blev det mitt.

Jo jag ska vara rätt så resolut, ska kasta lite för mycket så får vi se om hur det mottages, vi har ju en proppfull vind till våren också.
Den som spar, han har ( åt helsike för mycket prylar och ångest över att göras sig av med det)
Får en känsla av att ju mer prylar man har, desto svårare blir det att komma igång med en rensning.
Ju tjockare man är desto svårare är det att påbörja en bantning.
Ju djupare alkoholbesvär man har, desto svårare är det att påbörja en vit period, jo så det stämmer nog.
Man får känslan av att det redan är försent, det har vuxit sig oöverstigligt på något sätt.

Enda sättet att komma igång, är att....komma igång, lite granna som att komma igång med städningen hemma.
Det finns en inbyggd motsträvighet att komma igång och valla runt med dammsugaren.
Har man samma problem med att gå ut med hunden, ja då får man snart ännu större problem att ta hand om, så där fubbar man inte.

De kommande dagarna kommer jag att vara helt ensam hemma, men utan bil så det blir inget annonymt rännande i elektronikbutikerna, jag hoppas på att jag får en bra start med bra tryck i effektiviteten.

Snö har vi fått också, men bara lite granna, tillräckligt för att slaska ner båda hemmavarande bilarna som jag så nogrannt lät tvätta i förrgår när jag visste att det skulle bli minusgrader och att de skulle få vara rena några dagar, suck!
Det blir aldrig som man hade hoppats på, men det blir det ju sällan också, inget fel att ha en förhoppning i alla fall.

Snart en ny morgon, ska försöka somna till dunkandet ifrån undervåningen, frugan hade en rensning i kylen från gamla matrester i sina plastburkar, de ligger nu och skramlar runt i diskmaskinen med ett konstant dunkade.
Lyssnar på folk som redan börjar få en hybris inför nyårsafton med vad de ska hinna handla på bolaget, stackars dem vilka bekymmer de har, skönt att slippa tänka på detta.
Själva så försöker vi tona ner alla förväntningar inför nyåret, vi funtar hårt på om vi skulle t.om ladda på Bingolotto bara för tagga ner några kilo.
Är lite trött på dessa bilder på fejjan som visar kort på humrar kandelabrar och champagneglas varje nyår.
Varför visar de aldrig bilderna på rödvinsfläckarna, antalet urdruckna flaskor, folk som fyllsomnat innan tolvslaget, osv någon gång,
Nähej det skulle kunna föranleda till misstankar om alkoholproblem, och det vill man ju aldrig ge någon en anledning till att tro.
Vi vill visa att vi är duktiga på att dricka, men aldrig tillräckligt mycket för att visa på om vi har problem eller inte.
Vi är skenheliga vi människor, vill aldrig visa båda sidor, bara den som anses vara bra och samhällsriktig.

Om någon skrev en statusrad på fejjan "Hjälp jag tror att jag har alkoholproblem" så skulle nog ingen våga svara ärligt,
Utan svaren skulle nog låta som..."ja jag har också problem med att få tag på tillräckligt mycket sprit", eller va har bolaget stängt, eller har hembränningsapparaten sprängts sönder, osv osv.
Jag skrev en gång när jag mådde som sämst med djup ångest "Varför är det ingen som lyssnar på mig?".
Så fick jag inom en timme en massa "Va?" till svar, ingen som kunde ta det på allvar.
Så man ska inte tro att alla är ens riktiga vänner på fejjan, många vill bara visa upp en glättig och glansig fasad.
Väldigt få vill och orkar inte berätta om hur det egentligen är, och då är det tur att man har ett forum som detta.
Och att berätta om både det som bra och ändå våga berätta om det som inte känns så bra är viktigt för balansen,
Man behöver få lite objektivitet på hela innehållet, inte förrän då börjar det att kännas äkta på något sätt.

Natti!

Berra

Berra
fre, 2016-01-01 - 04:11

Ja BB, Berra Butt skulle det kunna vara, Butt för att man ständigt är butter, eller ett arsel, nejdå så illa är det inte.

Jaha, så var det ett nytt år igen 2016:e i vår tideräkning, kan bara hoppas att det blir till det bättre.
Det hände för mycket jobbiga saker under 2015 som jag inte vill uppleva igen, inte bara ett utan två mord där jag kände både offret och gärningsmannen i det andra fallet, det tär på alla existensiella värderingar.
Men nu blidkar vi framåt och försöker lägga det till handlingarna, ja inte mina utan andras.

Nyåret, tja hur blev det då?
Precis som jag hade hoppats på, lugnt och fridfullt med samma umgänge som de senaste 10-15 åren.
Vi åt samma mat, på samma plats, men valde att tagga ner förväntningarna med något så trivialt som Bingolotto.
Enda skillnaden är att barnen numera inte är just barn längre utan ungdomar, allt ifrån nyutslagna upploppande finnnyllen till förvärvsarbetande personer med återupptagna högskoleutbildningar, jo det är trångt i soffan.
Och vi vuxna har allt mer problem med att sitta ner för länge utan att ena eller andra skinkan somnar med ett frenetiskt och enerverande pickande i huden när blodet åter börjar flöda i våra tilltäppta blodkärl.

Alkoholmängden är bara bråkdelar av vad den tidigare var, hälften alkoholfri skumpa, en flaska rött, några groggar och ett par öl.
2/3 delar av dryckerna var åtminstone utan alkohol, åtta personer under åtta timmar!
Ingen fest?, nja man skulle kunna omvärdera det och säga att vi valde alla att ha en hög närvaro istället.
Lugnt och delvis djupa respektfulla samtal där alla fick komma till tals, tankar om året som gått och det som komma skall.
Grevinnan och betjänten är lika helig som Kalle på julafton, barnen skrattar högst för de ser andra saker såsom tajming och språket.

I grannhuset här bredvid har de en 20årsfest, många fulla ungdomar som kommer att ha en rejäl huvudvärk i morgon.
De är väl värda att få festa tycker jag, och väl värda att få må taskigt i morgon också, de är ju bara i början på sitt vuxenliv.
Det dunkar av musik genom fönstret vi har på glänt i sovrummet, och der skrålas lite ute på gatan, men vi kan inte klaga, det festas inte så hårt i vårat grannskap längre. Ett ganska så sömnigt område med många gamla boende i.
Det livar upp när det annars är till 99.9% är helt tyst i området, bara någon moppe med dålig ljuddämpare som brallar igenom vårat område ett par gånger i veckan.

De var däremot helt livsfarliga då vi skulle skjuta av nyårsraketerna, höll dem i handen när de flög iväg, kastade smällare på varandra så att glöden smälte hål i deras jackor, fick ett knallskott bara ett par meter ifrån mig så det tjuter i vänster öra fortfarande.
Vi fick låta dem smälla av allt sitt först, så kunde vi med de lite yngre barnen sedan få tillgång av avfyrningplatsen.
Men det gick inte heller så bra, yngsta grabben fick sitt raketrör att välta så den sprutade ut sina kaskader mot husen så det sprätte gnistregn under takpannorna, då gav han faktiskt upp, han blev nog lite rädd och vi med för den delen.

Körde hem vår gästande familj när de blev lite trötta i ögat, en tjänst som JAG erbjöd dem och inte avkrävdes, kändes bra.
Frugan och jag är samspelta och är duktiga på att röja av ordentligt innan läggdags, matar diskmaskinen med gammal disk så att det inte ser ut som en svinstia på morgonen, någonting som vi har vant oss vid, att slippa se denna hemska syn varje morgon efter ett party.
Jo vi slipper ju torka spyor, sopa glasskärvor och försöka laga sådant som gått sönder kvällen innan, det är ju en tid som tillhör det förgångna, eller så har vi bara blivit äldre och förnuftiga och kanske...kanske lite tråkigare...

Men handen på hjärtat, vad känns egentligen bättre?

Jag är nog den som sträcker upp handen i luften och vågar påstå att det här lugnare livet är mer hållbart i längden.
Just nu skriker våra grannars gäster på gatan åt varandra en dispyt orsakad av alkoholen, klockan är nu fyra på morgonen.
Inte förvånad...
Jag ligger lugnt och fridfullt i min säng, kan stänga fönstret om det stör, jag vaknar utan ångest i morgon utvilad.

Tråkig?, nja mer vis av en lång erfarenhet med alkoholen, jag slutar aldrig att förvånas över att andra ständigt förvånas av den.
Vi lär oss av våra erfarenheter, men med alkoholen så verkar det slå fullständigt slint i maskineriet, om och om igen.
Jag är inte längre en del av fyllan, men betraktar den ifrån sidan, ofrivilligt men tålmodigt.

Ett nytt år av betraktelser, kommer vi att få se någon liten, liten förändring tro?

Berra

Berra
mån, 2016-01-04 - 01:04

..återigen dags att summera en vecka....
Första veckonoteringen på det nya året, har nog inte hajjat att det är ett nytt år, kommer att ta flera månader innan man lärt sig 2016.
Man kommer att få backa tillbaka massor av gånger på datorn när man skriver datum, i april maj brukar man ha vant sig.

Hå hå jaja!, så var det en arbetsvecka igen, men med lite mjukstart ändå med onsdagen.
Ska jobba kväll åt en kollega som har ledigt, känns både bra och dåligt, kommer att vara utvilad men hela dagen försvinner bort.
Jahopp!, och hur gick det med mina lediga dagars jobb då, rensa ur garaget?
Jotack, det finns alltid två sidor av mig, den som alltid är missnöjd och missbelåten, f-n man hinner ju ingenting, det blev inte bra osv.
Och sedan finns det en nykomling i mitt sinne som ska försöka vara nöjd med det man ändå ha hunnit med, du gjorde så gott du kunde.
Om man ska vara ärlig så det som blev gjort blev väldigt nogrannt ordnat, satt med pincett och sorterade skruv på det kalla betonggolvet så skinkorna blev både platta och stelfrusna, ordnat i sina nya sortimentaskar efter storlek och funktion.

När jag en gång flyttade till hus med garage samlade jag på mig precis allt, idag vet jag vilka grejor som jag använder.
Farsans gamla i och för sig snygga rundskalliga spårskruvar åkte i soporna, nu gäller bara "Spax" vilket är rejäla grejor som man drar i med en kraftig skruvdragare, dyckert och trådspikar blev ganska rejält decimerade, pappas gamla 6-tummare ifrån byggena använder man knappast längre, skulle möjligen kunna användas till att slakta grisar med.
Man orkar inte damma in en 6-tummare idag, orken gör att man slår snett i gammalt segt och hårt virke, har testat många gånger.

Färg och tejp/klister/fetter/oljor genomgångna, gammalt kakel som jag aldrig hann att sätta upp gick i sopen.
Många projekt som aldrig kom igång, har svårt att kasta saker som inte är trasig och där jag inte har försökt laga dem först,
Det har hänt att jag har lagat saker....och sedan kunnat slänga dem, så gav jag grejorna ett försök i alla fall.
Idag frostade jag och frugan ur alla frysarna, brödskivor med vitt skägg?, nejtack!
Julvört ifrån förra julen, nähejdu, Bye bye, de där vita platta skivorna var det fläskkotletter en gång i tiden?
Ett elände när man lever ihop med en annan "sparare"
Men totalt sett, en full släpkärra att fodra soptippen med, förlåt...återvinningsstationen heter det ju.

När jag var klar så klappade jag mig själv förnöjt på bröstet när jag skådade det fina ordnade garaget, från ett håll ja!
Var tvungen att mäta, fyra meter var fint, vände jag mig om hade jag...sex meter kvar, nä men dra åt pepparn.
Men där är det grovstädat för ett år sedan, det mesta av skiten är borta men behöver ordnas upp, igen, och igen...
Man får in en bil för avsmältning, men får knappt upp bildörren så man kommer ut, om man inte är en Houdini då rå.
..och min mage förhindrar sådana smidiga planer, ut genom bagageluckan alltså.

Grabben kom hem ifrån fjällen, två månader gammalt körkort och dryga hundra mil bakom ratten med en helt osexig familjebuss lastad till bredden med takbox och kompisar, han var sleten kan man säga, trött, skäggig och smutsig, men lycklig!
Tufft att behöva gå upp tidigt på morgonen (typ vid nio!), hasa runt på laggen så länge det är ljust, after ski och sedan hem och laga mat, de somnade före midnatt hör och häpna, vem fasiken orkar festa när de var fysiskt helt slutkörda.
Jodå, lite hann de med, men det var väldigt lugnt, de krökade på ett "vuxet" sätt var det nu innebär, ingen råfylla?
Men vad hände?, jo vi for iväg övriga familjen för att fira en födelsedag, när vi kom hem vid tvårycket på natten stod fem bilar på gatan och vi mötte ett ungdomsgäng som drog sig hemåt i dörrhålet.
Vad var det där frågade vi grabben, jo det var samma gäng som var med i fjällen, de hade fått abstinens och ville fortsätta umgås redan efter två timmar, dvs de hade i stort sett bara lastat av packning och sedan dragit hem till oss där de visste att det var ff.
Alla körde bilar en lördagskväll, heder åt dagens ungdom, och han berättade att ingen absolut ingen i hans bekantskapskrets skulle ens fundera på att chansa att köra bilen efter att ens ha smakat på något med alkohol.
Det är det som är en kurs på körkortsutbildningen, risktvåan tror jag den kallas, ettan är halkkörningen.
Hoppas att det håller i sig hela livet, att det förblir en självklarhet.
Han berättade en annan sak, att kvällen innan de skulle åka hem så funderade de på att gå ut på puben, min grabb hade inga problem med att dricka Cola hela den kvällen, men det var en som skulle köra och tyckte att det var orättvist att han inte skulle kunna dricka något för att han skulle sitta vid ratten dagen efter, så resten av gänget ca 16 st fick solidariskt hålla sig hemma.
Så allt har inte gått hem i skallen på de unga, man kan gå ut på lokal, och man MÅSTE inte dricka något med alkohol i.

Jag är väldigt stolt över min son som ni nog märker, och jag vågar nog påstå att vi har en väldigt öppenhjärtlig kommunikation oss emellan, jag tror mig nog ha kunnat så ett frö hos honom att inte skönmåla allting som har med alkoholen att göra, trots den åldern han befinner sig i med kompistryck osv.
Den uppfostran fick inte jag, det var bara nej nej och åter nej, och det är något som man inte ens pratar om, min pappa var nykterist.
Och att hålla sin son hårt i tyglarna hjälper inte att få dem att låta bli att bli alkisar, jag är ett levande exempel på detta.

Prata prata och återigen prata med våra barn utan att förmana för mycket, berätta ärligt om våra egna upplevelser, så får de bilda sig en egen uppfattning, och inte heller döma för hårt när de skaffar sig egna erfarenheter.

Vi har pratat med de andra ungdomarnas föräldrar, angående barnens alkoholvanor jag vet, de har absolut ingen koll.
De tror att de deras ungar enbart har smakat alkoholen men knappt dricker den, min grabb berättar att de är just de grabbarna som spyr ner toaletterna som mest, nästan varje helg.

Det gör mig mer orolig inför framtiden, den vanan kan bli svår att bryta om ingen säger att det där, det är onormalt.
Men för att kunna ta den diskussionen så måste man veta, och som en följd av detta måste man våga vara ärlig.

Och som jag har sagt tidigare, alkoholen gör oss oärliga, både som ungdom och vuxen.
Och ska jag lägga några moraliska aspekter på detta, så rycker jag nog att det värre att vara det som vuxen.
Livserfarenheten borde göra oss bättre medvetna om vad som är rätt och vad som är fel.

Som barn fick jag lära mig tidigt att det är fel att ljuga, och jag har med livet upptäckt att det blir mindre komplicerat om jag håller mig till sanningen, alkoholen lärde mig parallellt att det gick att forsätta ljuga, men inte speciellt trovärdigt

Om jag säger att jag inte dricker längre, så ljuger jag,
men om jag samtidigt också berättar att jag inte dricker något med alkohol i, så håller jag mig till sanningen.
Två sanningar, men bara en som inte kan misstydas.

Over 'n out!

Berra

ljusetitunneln.se
ons, 2016-01-06 - 12:49

Ljuset i tunneln ### Länk borttagen. Reklam är inte tillåtet. /magnus, alkoholhjälpen### ger råd och tips hur man ska orka med sin vardag...

Sisyfos
ons, 2016-01-06 - 15:44

Har du nåt annat nick också "ljusetitunneln"? För på nåt sätt måste du ändå ha funnits här med oss. Du har postat din länk i en rad trådar från personer som brukar dela med sig och ge mycket här i forumet. Man kommer till en webbsida under uppbyggnad som gärna vill ha ekonomiskt bidrag för att kunna arbeta vidare. Skapa en egen tråd för ett sånt inlägg tycker jag. Det är möjligt att webbsidan bli ett fantastiskt stöd tillslut. Men jag har klara problem med att du lånar deras trådar för det här ändamålet.

Berra
mån, 2016-01-11 - 01:43

...och så tänkte jag.

Är du helt jävla fucking out of your mind, Berra?

Speciellt när jag bara timmarna innan hade spännt ögonen i servitören på restaurangen när han föreslog lättöl som ett alkoholfritt alternativ och jag hade svarat honom...
"Lättöl är inte alkoholfri, eller hur...?"
..och man har fått samma urskuldande svar som ja...eller... nej det är det ju inte...men ändå.
Ska man hårddra det så är inte heller en noll-femma heller alkoholfri, men så nära det går att komma anser jag.
Man kan dricka fem nollfemmor av samma mängd som en enda lättöl, där går min skillnad.

Men hursomhelst hur fick jag det hjärnsläppet av våga testa en klunk starköl?
Nja det var svårt att sätta fingret på, stundens ingivelse kanske.
När man i efterhand försöker återrekonstruera det så faller många pusselbitar på plats.

För det första så tvångsinbjöd vi oss själva hos våra gamla grannar för att vi var sällskapssjuka en tidig lördagskväll.
De hade redan ett par där som vi känner ganska så väl, och de är väl medvetna om min "situation" eftersom värdparet tjatade flera gånger om att när vi kom sådär oförhappandes att de inte hade något alkoholfritt alternativ till mig.
Jag nöjde mig gott och väl med julmust i ett ölglas, hade inga speciella krav den kvällen.
Mannen i det andra paret hade blivit bjuden på någon ny sorts öl han aldig druckigt förut av värden.
Någon etikett jag heller aldrig hade hört talas om, det finns många nya mikrobryggerier som kommer ut med små unika serier.
Han sade Berra, den här måste du bara testa, har aldrig kännt något liknande, den är mörk men smakar inte alls mörk.
I en fjortontusendels sekund tvekade jag, skulle jag köra konsekvent mitt antidrickande och behöva mässa om mitt nya nyktra leverne och därpå behöva återigen förklara mina avsikter när det gäller alkoholen...
Nä fuck this tänkte jag och tog emot glaset, förde den till munnen och tog en liten klunk.
Lät den åka runt ett par gånger i gommen innan jag svalde ner den, en blixt for igenom mitt huvud, vad i helvete håller du på med Berra?

Smaken?, tja inte var det något fantastiskt, en källarsval lite avdankad kolsyra, en ganska så typisk mellanmörk öltyp med tydlig sötma där man försöker på något sätt dölja de andra fattiga smakerna i just att tillsätta typ...farinsocker.
Eftersmaken var i stort sett noll, och det var kanske det mannen ville uppmärksamma.
Lämnade tillbaka glaset och gjorde någon sorts förenklad axelryckning där svaret helt enkelt bara...uteblev.
Inte imponerad skulle det ha varit om jag hade svarat verbalt, men det skulle nog inte ha uppskattats alls, eftersom det nog skulle varit att nedvärdera hans gastronomiska självkänsla, så jag höll tyst.

6,3% förmedlade etiketten, och det var inte ens gott.
Jo jag älskar öl i alla dess former, de fyller olika funktioner vid olika tillfällen, en utmärkt dryck egentligen.
Man skulle aldrig kunna dricka läsk i samma mängder och det har med sötman att göra, beskan och bitterheten i ölen gör att man kan dricka mycket av den, och ganska så ofta (då) alldeles för mycket.
Tyvärr så kommer inte dagens alkoholfria ölsorter alls i närheten av de "riktiga" sorterna, men kommer efterfrågan att öka som den gjort på senaste åren så är det nog bara en tidsfråga tills de utvecklar dem till riktiga smaksensationer.

Men....men så kommer frågan varför, varför drack jag en klunk av det "giftiga"
En sak sa mig att jag inte ska vara så förbannat tjurig, ni vet det där med förändring, men egentligen bara som en mindblower.
Det andra var att jag ville verkligen testa om det nu var så himla speciellt med just den sorten.
Jag börjar känna mig säker i mitt egna förhållande gentemot alkoholen, den får inte förstöra och fucka upp mitt liv längre.
Jo jag är rädd för den förföriska buzzet i huvudet som kommer av välmåendet när berusningen kommer till, men knappast av en klunk.
Tog jag nu "oskulden" av min nyfunna nykterhet, skulle min gräns förflyttas och jag få det lättare att smaka igen, och mer därtill?
Tja, bara framtiden vet, var jag dum som chansade?
Det kändes rätt i alla fall, och det fina i det blev ju just att det inte ens var gott, inget att gråta över alltså.
En liten uppdatering av min nykterhet blev det ju, kanske fick den upp sin medvetandegrad något pinnhål till.

Berras dagbok....
Efter en tredagars arbetsvecka som en mjukstart efter all ledighet så går vi all in i hetluften igen i morgon.
Frugan och jag åkte dryga 20 mil på lördagen för att se på teater i en annan stad, och fick ett par timmars välbehövligt skratt.
Det gjorde gott i hjärtat och tankade upp glädjereservoiren rejält, kommer att må gott länge på detta.
Utanför kommer det ett lättfjunigt snötäcke dessemellanåt som man nästan kan vifta av bilarna med bara handen.
Man skulle lika gärna kunna skotta med...lövblåsen...
Kylan nyper till i kinderna, hakan och öronen om man blir ute för länge, frosten kryper blixtsnabbt upp genom lågskorna i snön.
Vi har träffat släkten på båda sidor dessa dagar och vi har inte försakat någon, julgranen är slaktad och ligger i en svart sopsäck på baksidan, får en liten känsla av att vara en vegetarisk styckmördare, om det nu kan heta något sådant.

Just nu ligger jag i sängen och har funderingar på om det går att gå till jobbet imorgon, magen har tjorvat ihop sig.
Har varit flera gånger på muggen och sprejat ner den, och funderar nu väldigt mycket på vad det kan ha varit som jag har inmundigat som skapat denna oredlighet bland min tarmflora.
Kommer att vara livrädd under natten att damma av en rökare, det kan bli en förfärlig oreda bland sängkläderna.
Kanske man skulle klippa hörnen av en plastkasse och sedan mudda byxbenen med ett par gummisnoddar och använda handtagen som ett slags skärp, en säkerhetsåtgärd så god som någon...
Men skulle frugan se mig på detta viset, så skulle hon väl få dåndimpen.
Dubbla kallingar och ett par trosskydd skulle väl inte heller göra saken bättre.
Peddo eller transa, vad är värst.
Nej, jag är rädd om den lilla värdigheten jag har kvar, livet är fullt av utmaningar så man får helt enkelt chansa.
Om hon vaknar i morgon och ser att jag har nybytta lakan och tvättmaskinen surrar på centrifugering så har i alla fall inte förnedringen varit helt offentlig.
Genast så funderar min gamla alkohjärna ut en förtroendeingivande lögn...
Min nyktra hjärna säger att ärligheten alltid vinner i längden, även om sanningen svider däremellan, ungefär som min akterdel gör nu.

Nä nog med skitsnack, sov gott! (...jag ska.....försöka..)

Berra

LenaNyman
lör, 2016-01-23 - 20:48

Planeras det för fullt för vårbruket, tro? ;)

Tycker för övrigt att det är lite Knausgård över ditt skrivande. Det är en komplimang. Kram på dig!

Berra
sön, 2016-01-24 - 02:22

Knäsvag eller knas-gård?
Var tvungen att googla upp människan, hade aldrig hört talas om honom, förräns nu...
Så jag har inga preferenser att kunna tycka något om honom, så jag ser det som något positivt ändå, utan att veta vad...
Men det kändes kul att bli jämförd me en riktigt författare, tack för det Lena!

I söndags natt låg jag i sängen och plitade ner några rader, eller några förresten, höll på i en och en halv timme.
Skulle bara kolla en rättstavning genom att växla sida på paddan, och...Svosch!....så var allt borta..
Nä men...blev så förb..ad att jag inte tog upp och försökte klonka ner något igen...
Brukar tänka som vanligt, det var nog en av mina bästa inlägg som försvann.
Så glöm inte att spara dessemellanåt.
Själva innehållet var att jag då firade dryga året som rökfri och gjorde jämförelsen med drickandet, ungefär lika starkt men utan samma vanor.
Jo jag är förvånad att det gick så pass lätt, troligen för att motivationen var så pass ...mogen skulle jag vilja säga.
Kunde i veckan gå till tandläkaren utan att behöva skämmas över min andedräkt, det kändes stort faktiskt.

Har haft en lugn helg idag med frugan gjort lite småärenden utan att behöva stressa, tvärtom mot förra helgen.
Då hade vi ett stort kalas här hemma med full repetoar, mat, fika och dryck för runt trettio pers.
Det var någon som fyllde gubbe, eller ännu mer gubbe i den här familjen.
Folk fick dricka efter eget huvud, det fanns gott om dricka i alla valörer, denna gång så var det ett betydligt större och mer intressant utbud av de alkoholfria alternativen, och det lät minsann sig smakas av, det försvann mycket fortare än förväntat.
Mycket uppskattat av bilförarna som slapp dricka läsk.
Största nackdelen var att det var i första hand de alkoholfria sorterna som exploderade i kylan utomhus först.
Men det går alltid med förlust med våra kalas numera, frugan räknade ut att kalaset gick på dryga fyra tusen.
Mest uppskattade jag teaterbiljetterna, nästan ett år framåt i tiden.
Tiden då leksakerna var de mest uppskattade är förbi, man har blivit gammal och kulturell, snart haglar väl trisslotterna in!

Är lite trött på vintern just nu, eller rättare sagt de fina vinterdagarna har lyst med sin frånvaro.
Vackrast är det när frosten har bitit sig fast i träden och de vita tjocka grenarna glittrar i solens gula strålar,
Annars så känns vinter rätt "blå" i sina färger bortsett från det vita ifrån snön om den fortfarande är orörd.
Det är kallt så att propparna går i vårat proppskåp hela tiden, förbannar elektrikern som kopplade nya varmvattenberedaren till tvåfas istället för trefas i somras, det ger sitt lilla resultat numera.

Barnen är som bortblåsta, är det inte den ena som befinner sig i fjällen så är det den andra.
Grabben är ute och snurrar runt med frugans lilla plutt till bil i snömodden och umgås med sina polare.
Här hemma sitter jag och frugan och glanar på varandra en lördagskväll i soffan, är det så här tiden som pensionärer kommer att bli?
Det låter inte så frestande att behöva lyssna på den andres snarkningar som obönhörligen förnekas in i det sista.
När vi klämt tre filmer på raken på cromecasten via paddan på teven så har klockan blivit myndig nog för att krypa till kojs.
Nu ligger jag här mellan lakanen och har svårt att somna, låter stortånaglarna klia sönder mina vader som blivit torra i vinterkylan.
Jag har alltid knåpat runt med tårna i sängen när jag sover, inte undra på att de andra killarna kallade mig för nattrunkaren när jag gjorde lumpen, och det spelade ingen roll hur jag än försökte förklara mig, man kan inte övertyga femton andra bassar på samma lucka som har bestämt sig att tala av egen erfarenhet.

Ikväll klämde jag fyra flaskor öl till middagen, det var supergott minsann, höll sig lagom kalla när jag grillade flanksteken ute på baksidan med pannlampan på huvudet.
Det som gör mig extra gott är att jag inte behöver svettas ut dom under natten, eller pinka ut dem i morgon bittida med en helvetiskt ångest orsakad av fyllånger.
Det är det fina med att fortfarande kunna pimpla min öl så länge det är gott och inte enbart för sin verkan.
Hemligheten heter nollbira och en fortsatt önskan om att inte vilja riskera något genom att dricka något med alkohol i.

Det är min hemlighet, och det funkar för mig.

Trevlig Helg allesammans....

Berra

Berra
tis, 2016-01-26 - 01:11

En gång i tiden...
* Var jag ledsen och behövde tröst, alkoholen hjälpte mig att få den att försvinna för en stund.
* Var jag arg och förbannad, alkoholen fick den att vända för ett tag.
* Hade jag gjort något dumt och fått ångest, alkoholen fick den att lindras.
* Hade jag varit duktig och behövde boostas, alkoholen gav mig bekräftelse.
* Kände jag avgrundslös sorg, alkoholen fick mig att dela den med någon.
* Jag var bara så där outgrundligt glad, alkoholen fick mig att vilja öka på den.

..jag var en känslomänniska och behövde alkoholen som en livskamrat, en som stöttade mig genom livet.

Till slut behövde jag den allt oftare....
...den gav maten smak.
..den gav helgerna någon mening.
...gav mig sällskap som ingen annan mänsklig person kunde ge mig.
...gav mig en anledning till att överhuvudtaget vilja leva...

Till slut upptäckte jag att den hade tagit över mitt liv...
Den tog mig ifrån mig mina vänner och isolerade mig i hans låtsasvärld, den som bara han och jag förstod, och ingen annan tilläts släppas in i.
Han ljög för mig, sa att allting var bra, fast det aldrig var det.
Höll mig i ett järngrepp och lät mig inte få ta egna beslut, vadå ta en vit helg, du undslipper inte mig.
Varje gång han klev ur mitt liv så lämnade ha kvar en oinbjuden gäst, herr ångest som jag tror var hans kusin.
Han rörde till mitt liv och skapade oreda, ändrade planeringar och förstörde min ekonomi.
Jag fick nya omprövningar jag inte behövde, prioriterade om, förändrade min syn på livet som egentligen inte var mina, utan hans.

Herr alkohol är ingen vän utan en falsk följeslagare som har allt för lätt att bita sig fast och göra sig oumbärlig.
Han tar över och ställer till oordning, får mig att ljuga för dem jag älskar, ändrar min sinnestämning till något jag inte är.

Han förändrar mig, eller var det inte det jag egentligen ville, jag är ju en känslomänniska som ville ha en förändring, eller hur?
Men det var inte det här jag ville ha...

Mitt livs svåraste beslut var att göra slut med den som hade ställt sig i första ledet, den som tröstade, skyddade mig ifrån det verkliga livet, skapade glädje och var....min bäste vän.

Herr alkohol, försvinn ur mitt liv och ta med din olycksbroder ångesten med dig, vill aldrig mer att våra vägar korsar varandra igen.
Jag ska försöka klara av att hantera MITT liv på mitt EGNA sätt, ta alla motgångar med mod att närvara i medvetenheten.
Inte flumma bort den i din värld där allt får rasera i bakgrunden.
Inse att verkligheten är hård och obeveklig, men enda sättet att möta den är med ansiktet först, rakryggad.

Inte lätt, men det har fungerat för mig i mer än sju år.
Varje gång jag ser ett fyllt vinglas, en kapsyl som pyser till, ett immigt ölglas en champagnekork som ploppar till så bet jag att min forne vän finns i min närhet, men inte låta våra vägar korsas och inleda en vänskap igen.
Det lockar med fuzzet i mitt huvud och bara lämna skiten i bakvattnet, men det är som att skita i badvattnet, någon gång slår det tillbaka mot en, och det försvinner inte av sig självt, någon måste ju ta hand om det....någon gång.

Därför håller jag mig kvar i verkligheten, det kan verka vara tråkigt, men det känns....ärligt och väldigt närvarande.
Det finns andra glädjeämnen, det svåra är bara att komma ihåg var någonstans jag förlorade dem på min resa med vännen alkohol.

Jag väljer att ha många vänner istället bara för en, så länge korken är kvar i flaskan....kan jag inte höra dig Herr Alkohol.

Berra

Avslutat konto
tis, 2016-01-26 - 07:28

Mycket bra skrivet! Får tårar i ögonen och kolsyra i näsan av denna text!
Tack!