Ikväll däckade han vid halv åtta, hemma sittandes framför datorn. Igår raglade han i säng vid midnatt. Jag har hittat honom redlös, blodig på golvet när jag jobbat sent och han varit ensam hemma med våra barn. Mitt i natten har han gång på gång kallat mig alla fula ord man kan tänka sig, vardag som helg, skrikigt högt och väckt barnen. Hotat mig med att han har vapen i vapenskåpet och kan skada mig eller sig själv. Dragit ut mitt i natten redlös och arg, ringt på dörren vid småtimmarna endast iförd tröja, hittat hans tillbehör utanför där han legat i sin egen avföring. Lagat mat mitt i natten, somnat i fyllan och jag har vaknat av röklukt precis innan det tagit eld i vårt kök. Kräkts gång på gång, i toan, på golvet, i soffan, där han somnat i sitt kräks. Och barnen har hittat kräket i soffan... Säger saker som små barnöron inte borde få höra. Varit så hotfull mot våra bästa vänner att de sagt upp bekantskapen. Varit så aggressiv och otrevlig på fyllan mot våra barn, att de blivit rädda, och varit tvungen att be om ursäkt. Sur och otrevlig och vill inget göra en dag utan alkohol. Kan få i sig 2-3 bag-in-box och flera öl per vecka. En fredag 3-4 flaskor vin. Osv, osv.... Hjälp!!! Nämner jag att han druckit för mycket eller är bekymrad över hans alkoholintag blir han arg och förnekar! Han är sur hela dagen och dricker extra mycket den kvällen...
Det här är mannen jag älskar och varit gift med i många år, far till våra två underbara barn. Underbar nykter och härlig efter ett par glas vin. Gillad person. Bra jobb. Snygg och välklädd. Har vägrat inse, men inser nog???? Dricker han för mycket??? Aggressiviteten??? Det har nog egentligen smygit sig på de senaste åren... Känner mig helt matt och tom av insikten!!!! Utåt är vi "perfekta" familjen... Är livrädd för att göra något som skadar barnen, de vill att vi lever ihop såklart, livrädd för att de ska vara med honom om vi går isär... Vill inte att de ser sin far full och redlös...
Hur kan jag hjälpa honom, oss? Vad ska jag göra??? Snälla, alla tips och råd behöver jag!

Se till ditt och barnens bästa!!! Jag levde ungefär som du, och för mig fanns till slut bara en väg - att lämna!!!

Du kan inte rädda honom, det måste han välja själv! Läs det du skrivit och tänk på alla de hemska sakerna... och hur mycket du inte skrivit! Så ska inte vare sig du eller barnen ha det! Men jag vet att det är svårt att bestämma sig för hur man ska göra... Allt det fina, mysiga och bra, en familj, mot allt det hemska, illa, och att "förstöra"... det är svårt! Men sök hjälp för dig och barnen! En samtalskontakt till dig? Ring socialtjänsten, gå på AlAnon...
Och fortsätt att skriva här!!!
Kramar

Tänker på dig, känner så väl igen min egen historia och då blir det extra träffande...

Detta låter kallt och hårt, men det finns inget du kan göra...
Du har säkert redan gjort allt som du trott skulle hjälpa - pratat, skällt, kramat, hotat, älskat, skällt, skyddat, skrikit, försvarat, gråtit, hotat igen, gråtit, varit rädd, varit arg, hoppats, ursäktat... Och det enda som egentligen hänt är att det eskalerat, eller hur?
Alkoholmissbruk fungerar så - det finns två vägar att gå: antingen så gör han ett aktivt val själv, att ta hjälp utifrån och sluta dricka, eller så är det vägen mot avgrunden, allt eskalerar.

När jag insåg att min man hade ett alkoholmissbruk så ringde jag sååå många samtal, för att få hjälp och stöd att inse att jag hade rätt, att han var missbrukare - jag ringde AA där nyktra alkoholister gav mig rådet att lämna för det skulle kanske kunna få honom att förstå, ta tag i sina problem; jag ringde Bris föräldratelefon för att få tåde om vad som var bäst för barnen; Socialtjänsten för att få råd, och inför framtiden bättra mina chanser att inte behöva lämna barnen till en hotfull och elak missbrukare; behandlingshem som sa att han måste söka hjälp själv för att det ska fungera; kvinnojouren som stöttade i vad som är ok och inte; AlAnon; samtalskontakt som jag träffade en till två gånger per vecka...

Det du går igenom och lever i är inte hållbart och inte acceptabelt. Han ska inte bete sig så och varken du eller barnen ska behöva utstå det.

Du behöver försöka tänka ut en plan över vad du vill och vad du klarar av, och sedan ställa ett ultimatum - när du känner att du kan hålla det. Tex så kan du vilja att han söker hjälp för att sluta dricka, och ultimatumet är att du tar med barnen och flyttar till ett annat boende annars. Men ställ inte ultimatum som du inte klara att hålla, för då ser missbrukarhjärnan igenom det...

Jag älskade min man också, så oändligt, men till slut hade allt missbruk och alla elakheter, hot och hemskheter förstört allting - det goda vägde inte längre upp för allt det andra. Och när min treåring en dag sa "jag tycker inte om pappa när han blir arg", då förstod jag hur mycket det påverkade barnen... Så om du inte orkar/klarar att tänka på dig så tänk på era barn - är det så här du vill att de ska växa upp?
Jag var rädd för samma saker som du - att splittra vår (utåt sett) fina familj, att förstöra för barnen, att barnen skulle behöva vara själva med pappan, att barnen skulle bli ledsna på mig för att jag splittrade familjen... men allt löser sig!!! Försök få hjälp till dig - samtalskontakt tex som kan hjälpa dig att inse vad du vill och behöver (mår du bra så mår barnen bra). Du behöver inte besmma något idag, eller snabbt, men du behöver hjälp att komma ur ur det som alla fastnar i i din situation - medberoendet, att skydda, sopa under mattan, ursäkta, finnas där... och samtidigt vara på väg mot avgrunden själv...

Barnen vill så klart att ni är fina familjen - men de vet inget annat än det ni har nu, och en dag inser de... Vill du då att de ser en knäckt mamma, eller en mamma som kämpade, visade vad som är ok och inte, som hindrade att barnen behövde leva i det?

Och du har säkert rätt - ingen vet vad som döljer sig bakom er fina fasad, fast några anar det: tex vännerna han behandlat illa...

Jag menar inte att vara kall och hård, jag vet hur svårt det är, Jjag vill bara stötta!
Tack för att du delar med dig av din historia, den hjälper mig att bearbeta min egen!
Varm kram till dig!

Rose

För 19 år sedan lämnade jag min man. Vi har ett barn tillsammans. Jag känner igen din berättelse i allt det du skriver. Och det tog så många år av lidande innan jag förstod att jag inte kunde göra något annat än att hitta hjälp för mig och mitt barn. Jag gick till Al-anon och blev oerhört provocerad då det fanns en del som hade levt i samma medberoende mönster och kunde prata om sinnesro och att förändra sig själv. Jag ville ju ha förändring på hans missbruk så att vi kunde få vara en lycklig liten familj för jag älskade min man något så oerhört och han var allt det jag önskade, lyhörd, öm, stark när han var nykter. Det var så svårt. Men jag gick på mina möten och fick mod att orka ta mig ur relationen och ställa ultimatum. Han insåg sitt missbruk och fick behandling. Vår historia slutade inte väl. Men jag vet att det finns många som klarat av att hitta tillbaka till varandra i en nykter relation. Det är bra att du sätter ord på det som händer eftersom det är så lätt att förmildra allt elände mellan varven pga rädsla, mönster och att det också säkert finns små glimtar av hopp om alkoholisten lovar att vara nykter och kanske också klarar det under en period. Kram till dig.

Vändningen

Det där är otroligt tragiskt att läsa och när det finns barn med i bilden, så är det än mer tragiskt då det riskerar att sätta minnen och trauman som de kanske kommer att bära med sig resten av sina liv. En berusad förälder är bland det otäckaste man kan uppleva som barn, det ska ju vara ens absolut tryggaste och bästa miljö.

Du kan och ska inte minst för barnens skull, även om du själv inbillar dig kanske att "det kan gå, jag älskar ju honom" leva som ni gör idag. Det måste få ett slut och det är viktigt att du är tydlig gentemot din partner om att det verkligen måste få ett slut. Hans förnekelse och ilska har att göra med sjukdomen i sig, men det kan finnas verktyg att nå fram ändå. Det är åtminstone värt att prova. Även om en skara kommer att stå här och skrika i tråden att du ska skilja dig/flytta/lämna osv, så är det inte kanske inte det första man provar utan snarare det sista steget.

En sak som kan bita hårt på en alkoholist är fakta. Dokumentation. Skriv en dagbok lite i smyg där du dokumenterar vad din partner säger och hur han agerar/gör på fyllan. Är han redlös, ta och knäpp kort på honom. Fota med kameran. Samla på dig lite sådant och konfrontera sedan honom. Han kommer säkerligen att bli skogstokig, men lägg bara fram faktan och säg rakt ut "detta kan jag inte leva med" och gå bara därifrån. Ta ingen med diskussion där och då, utan låt det sjunka in.

För en person med alkoholmissbruk så kan det slå förbaskat hårt om man i nyktert tillstånd (obs; ta aldrig en diskussion med en alkoholist om denne inte är nykter!), just när man får se sig själv i ett tredjepersonsperspektiv. Läsa vad man har sagt som barnen har hört osv...

En annan sak du också kan testa som en del terapeuter använder är att samla ett gäng anhöriga, helst personer som också har sett eller vet om missbruket. Sedan konfrontera och prata med din partner. Det kan räcka att bara kontakta en förälder, bror eller syster som du har någon form av relation med. Förklara läget, berätta hur det står till. Ja i det läget skvallrar du och hänger ut din partner, samtidigt så gör du det för era gemensamma barns skull, för relationen och för att din vilja är inget annat än att han ska få insikt att han måste ha hjälp och vård. Får han den insikten och är villig att ta till hjälp/vård och lyckas bli frisk, så är ni på fötter.

Din enda chans som det låter är att skaka om hans värld, ge honom en mental örfil på ett eller annat sätt. Detta är de två steg jag skulle ha provat i varje fall, om du inte kommer på något själv, något som kan nå igenom hans bubbla och skaka om honom rejält i nyktert tillstånd. Han behöver kort och gott bryta ihop, få insikten att han måste söka hjälp och han måste få insikten att han spelar på en skör tråd om han ska få behålla fru och barn. Någonstans där så måste du också för barnens skull ställa in dig på tanken vad du ska göra om han inte får den insikten. Ett steg kan vara att flytta ut med barnen, om än temporärt.

Ge inte upp, men var tydlig och inse att önskemål kommer du inte att komma långt med i det här fallet. Hans missbruk låter rätt långt gånget, aggressionerna där kan dessutom vara kopplad till något annat än alkoholen i sig och enligt din berättelse är hans förnekelsemur rätt stadigt uppbyggd. Då fungerar bara en stor slägga och ingen liten planteringsspade...

Jag som kommer från "andra sidan" kan ju se själv hur jag betedde mig. Full, alkohol till varje pris, sabbade saker. Jag var dock aldrig hotfull eller somnade i min egen spya mm. Detta är tragiskt vad alkoholen kan ställa till det för familjer. Jag kan bara komma med råd från mig själv som missbrukare. Du måste tänka på dig själv. De som missbrukar alkohol är i ett egoistiskt tillstånd och tänker inte på hur andra mår och har det. Vi gör det inte av elakhet uatn att vår hjärna är satt ur spel pga alkoholen. Jag blir dock mycket oroad av att han blir hotfull och våldsam. Detta är ett starkt varningstecken. Du får ALDRIG, ja ALDRIG acceptera våld eller hot oavsett man är nykter eller full. Du vet ju faktiskt inte om det går över styr.

Di man/kille förnekar ju sitt missbruk av vad jag kan tolka ditt inlägg Hopp. Detta gör det lite besvärligare. Varför ta tag i problem som inte finns. Om eller när han är nykter skall ni försöka sitta ner och så får du förklara läget. Ge honom ett ultimatum. Ta hjälp och sluta dricka eller.... Ja efter eller skulle jag vilja skriva då lämnar jag dig. Jag vet ju att det inte bara är att lämna men du måste tänka på dig och dina barn.

... stannalämnastannalämnastannalämna...
Men det var inte det jag menade, att du måste lämna... Ni kanske hittar en annan väg, men kanske måste du lämna tillfälligt för att visa honom att du menar allvar!

Däremot så känner jag igen det våldsamma, och det förstod jag först långt senare att det inte var en del av alkoholproblematiken. Min exman är fortfarande aggressiv, till viss del våldsam och har svårt att kontrollera sina impulser, trots att han är nykter sedan några år... och det är inte okej - som aeromagnus skriver så är det inte okej och ingen ursäkt varesig det finns alkohol eller ej inblandat...!

Jag levde med en man där alkoholmissbruket eskalerade, men också hoten, ignorerandet, ilskan, de trasiga sakerna, ilskan mot barnen, förnedringen osv eskalerade, och jag förstod att det fanns ett sex- och shoppingmissbruk, och otrohet osv och jag hade fullt sjå med att tysta ner barnen, hålla mig undan, agera så att han skulle bli så lite arg som möjligt, hålla skenet uppe utåt samtidigt som fler och fler bekanta, vänner och familj försvann - i efterhand säger samtliga att de förstod inte att något var fel, men de upplevde att jag försvann, blev tystare och tystare och de kände att jag drog mig undan - oxh det gjorde jag ju: det var ju fruktansvärd press att försöka säga och göra "rätt saker" så att han inte skulle bli besviken (=galenarg) samtidigt som jag skulle sköta hem och hus, barn och allt praktiskt ensam, och samtidigt hålla skenet uppe för alla som såg oss så att de inte såg att allt egentligen höll på att rasa. Inom mig skrek varenda cell stannalämnastannalämnastannalämna, och allt var kaos, men en dag hittad jag magkänslan och styrkan för att göra det jag ville och behövde. Försök ta hjälp utifrån, att börja prata, och skriva här, är en riktig livräddare!

Varm kram

Hopp

Tack alla för era svar, så det värmer med era svar, erfarenheter och klokheter, känns bra att ni finns här!
Inser att jag måste skriva igen - JAG STÅR snart inte ut längre! Min man fortsätter med sitt drickande tills han somnar helt redlös, 4-6 ggr per vecka, och det hemskaste är att han är så arg och skriker på mig och säger massor av avskyvärda saker, innan han somnar och att barnen allt oftare ser och hör detta!!
Ikväll gjorde han mig rädd, då han nyligen fått diabetes och sa att dödlig dos är 10 ml och inget märks, blev helt skakad, vad menar han??? Är han alkoholist??? Är han sjuk?? Vad ska jag göra?? Är livrädd för att lämna honom - om barnen ska bo med honom, känns inte tryggt att de skulle bo hos honom - skulle vilja ha ensam vårdnad, går det?? Rädd för att hans familj med mycket pengar ska göra att jag förlorar barnen, vilket han hotat med när jag påtalat att jag vill att han dricker mindre, han blir rasande när jag påtalar det och dricker sig helt berusad och skyller då på mig. Vad ska jag göra??
Skriver här utifall det är någon som har liknande erfarenhet, dela gärna ned er!

Leverjag

En äkta narcissist och fullblodsegoist och alkoholist

Som hjärntvättar dig, utnyttjar dig och manipulerar dig och sin omgivning. Såg att mulletant lagt in länkar här tidigare. Här kan du provläste lite texter: http://www.tuvaforum.se/manipulation-gaslighting-test

Ta stöd i form av samtal med proffs först och främst innan du gör något annat. Om han hotar dig, ring polisen. Skaffa bevis för vad han gör som ev kan hjälpa dig senare i tvist om vårdnad.
Har du berättat och sökt något stöd hos hans familj eller är det för riskabelt? Har du någon att prata med?

Bygg upp dig och skaffa en plan som du följer. Om du inte kan fly från honom, provocera inte utan skaffa dig kunskap om ditt medberoende och hitta din styrka till att sedan kunna göra de val som måste göras.
Finns många här som vet mer om detta ämne. Har du ringt hjälplinjen som finns? De kan ge dig bra råd.

Jag lider med dig. Du är inte knäpp men väldigt påverkad av ditt liv med honom. Kram

... varje gång han gör något dåligt som barnen ser/hör/påverkas av!! Då kan du få stöd, och du tar ditt ansvar som förälder!

Du behöver inte leva så här, det finns vägar ut! Ta kontakt med rådgivning, prata med någon!

Kramar