Nu får det vara nog.... Jag har levt i en lögn så många år. Jag är framgångsrik terapeut och dricker själv för mycket. Pinsamt minst sagt när man behandlar andra. Har tänkt på att sluta i flera år, men det har aldrig blivit av. Jag kanske är alkoholist eller inte, vad vet jag men det skiter jag i. Alkohol förstör människor, familjer och relationer PUNKT..
Så nu tänker jag hoppa över det i mitt liv, aldrig mer är så trött på skiten.

Dags att leva som man lär och dessutom predikar för andra. Man kan inte leva i en lögn hela mitt jag är baserat på att sälja in hälsa och så går jag hem och tömmer boxen, snyggt...

Nä jag vet att detta är fel och nu är det dags att börja leva nykter och det ska bli så underbart :)

aqua

Hej Frihetstjejen och välkommen! Att leva i en lögn tror jag vi allra flest känner igen oss i. Att VETA att man gör fel/tokigt men ÄNDÅ fortsätter med A är så fruktansvärt frustrerande. Det är kanske just därför missbruk är en sådan plågsam sjukdom. Frågan om man är alkoholist eller inte tycker jag man ställer sig lite då och då. Vad som känns mer viktigt, tycker jag, är att inse och erkänna vilka konsekvenser drickandet har i ens liv. Jag är en "ensamdrickare". Kan dricka okej socialt men åker sedan hem för att dricka mig full. Snacka om att visa ett ansikte utåt och dölja mitt elände. En förrädisk strategi som gör att man kan fortsätta ostört. Jag definierar mig själv som att jag är "beroende". Snusberoende, kontrollberoende, prestationsberoende, alkoholberoende, sockerberoende osv.
Att du är terapeut, jobbar med hälsa och dricker A tycker inte jag är häpnadsväckande. Missbruk är en sjukdom som ser bortom kön, ålder och utbildning. Vi sitter alla i samma båt. Jag önskar dig all lycka och tänk vilken bra terapeut du är/blir med den erfarenheten du har. Fortsätt gärna läsa och skriv här på forumet och hoppas du hittar ditt sätt och sammanhang som gör att du väljer ett nyktert liv :)

Välkommen! Skomakarens barn har hål i skorna. Du behöver verkligen inte skämmas, bra att du tagit steget nu. Du kommer klara detta.
Skriv ut alla känslor, tankar och funderingar. Hitta din visshet, du har den.

Mvh
Studenten

Frihetstjejen

Det är bara så svårt när sanningen uppenbarar sig. Det senaste året har varit ett helvete och jag har använt alkoholen som tröst och ångestdämpande. Jag har förstått att jag behöver separera från min man och far till våra 3 barn. Detta är för att det har förekommit psykisk misshandel och dessutom att allt vi gör tillsammans är baserat på alkohol i stort sett. Vi pratar aldrig med varandra och om vi ska göra något så är det alltid alkohol med i bilden så har alla våra år sett ut. Han dricker mer än mig och spårar ofta ur då, ilska och total obrydd över familjens önskningar och känslor. Jag har följt med i detta och dricker också för att stå ut. Vilket har gjort mig till en sämre mamma och person.

Måste lämna detta destruktiva förhållande som på yta är perfekt. Måste ge mig själv chansen och våra barn.

Är dock livrädd att göra allt detta men om inte så går vi under

Ny dag nya tag och vaknade inte bakfull idag :)

Att ta sig ur ett sådant förhållande är jättetufft, men också det enda man kan göra. Vad skönt att du vet vad du måste göra!

Krickelina

Du har påbörjat en resa och allt kan bara bli bättre!!
Vi är nog flera som gått igenom liknande saker, så häng kvar här på Forumet och "fiska" erfarenheter av oss andra! Lycka till och stor kram från f d Narcissisthustru.

Ett enda glas

...för att ni delar med er. Detta är mitt första inlägg här, och jag känner igen mig såväl. Lögnen. Jobbar inom socialtjänsten, inte just missbruk, men ändå. Och dricker ensam. Nästan varje kväll. Alldeles för mycket. Skammen är olidlig, och steget ut ur det här känns...omöjligt... Jag fattar inte hur ni andra gjort? Lever i en relation med barn, vi har det bra ihop, men det är alkohol vid alla sociala tillställningar och även när vi är ensamma. Men det värsta är när jag är ensam hemma, vilket jag är mycket ofta och länge då min man jobbar iväg i perioder. Ett rent helvete som jag satt mig i. Undrar bara när fasaden spricker. Och vad som händer då. Önskar att jag vore en kändis som kunde lägga in mig på avgiftning någonstans och komma ut på andra sidan, med sunda livsvanor. Hahaha... Har så svårt att se ett liv helt utan alkohol, samtidigt som jag börjat inse att det nog är enda vägen. Klarar liksom inte att ta en öl eller ett glas. Vill bara ha mer då.... Säger till mig själv varje morgon att ikväll blir det inget. Det är dags nu. Sen kommer kvällen och ensamheten. Barnen är i säng och jag vill ha en liten stund i lugn och ro innan jag själv ska sova. Och då...kommer ändå vinglaset fram...och fylls på... sen vaknar jag nästa dag, med samma ångest och samma tankar om kvällen... Men jag pallar liksom inte att stå emot..

harrim

Jag har i åratal tyckt att jag inte skulle överleva utan alkohol. Jag behövde min dagsranson. Det var ju bara inbillning eller min av alkohol kapade hjärna som fick mig att tro det. Varje morgon vet man ju det men till kvällen har man ändrat uppfattning. Alkoholen löser så många problem. Man slappnar av. Det blir lite lättare att leva. Man behöver det för att kunna somna. Det tog mig många år innan jag tog tag i alkoholen just för att den löser en massa problem kortsiktigt. Det är inte lätt och jag är inte där jag vill vara, inte än i alla fall, men det går. Jag är ingen bra förebild men drick inget på ett par dagar eller en vecka och känn efter hur du mår då. Jag tror att du kommer att upptäcka att du mår alldeles utmärkt och att det faktiskt går bra utan alkohol. Kan du inte hitta någon bra tv-serie som du kan titta på efter att barnen har somnat? Det har fungerat för mig.

Det ar ju helt sjukt egentligen hur vi tanker, samma for mig - pa morgonen ar tankesattet aldrig mer, vilket andras gradvis under dagen for att pa kvallen vara okej en dag till innan det far bli ett slut. Men nu ar det slut.

Hoppas allt gar bra for dig och att du lyckas bli fri fran bade A och man.