Jag är en tjej på 27 år.
Har alltid haft osunda alkoholvanor, druckit lite för mycket lite för ofta. Hade ett uppehåll på ca 1 år när jag var 23. Eller inte uppehåll helt och hållet men drack väldigt sällan, och sällan är ca 1 gång i månaden för mig.

Har haft problem med jobbet det senaste året. Jag älskar mitt jobb och när jag väl är där vet jag att jag gör ett bra jobb, är omtyckt av både kollegor och chef.
Men haft lite för hög sjukfrånvaro senaste året så blivit kallad till företagsvården. Gått bra och gå hos psykolog nu..
Men ingen vet ju att det är alkoholen som ligger i grunden. Att jag är borta för att jag är bakfull..
Och numera dricker jag kanske mellan 5-10 öl 1-3 ggr i veckan. Även när jag ska jobba dagen därpå.. Börjar ofta ganska sent på eftermiddagen så har det lite som en ursäkt för mig själv.
Jag ställer ofta in planer med vänner och familj för att jag är bakfull.

Min pappa är alkoholist.
Jag skäms något oerhört över detta, speciellt med jobbet. Ibland tänker jag bara att det är fan bättre om jag säger upp mig istället. Men det vill jag ju inte heller..
Jag sitter fast liksom och vågar inte vända mig nånstans.
Men jag vet att jag måste.

Som sagt ingen vet hur det ligger till, inte familj, vänner, chef. Inte ens min psykolog.
Hur fan ska jag dra upp det för henne nu när jag "mörkat" det såhär länge och skyllt på annat?

Ebba

Jag vet vad jag önskar att du gör.
Jag önskar att du vågar vara ärlig och får hjälp att vinna över ölen så att den inte vinner över dig.

Jag förstår att det känns väldigt jobbigt och svårt men det vore en sådan hemskt onödig förlust om den skulle få dig att hamna i en sådan jobbig situation att du säger upp dig.

Jag känner många människor som har varit i din situation och idag mår de bra tack vare att de fick och tog hjälp och blev fria från alkoholen.

Det var inte lätt alla gånger men idag ångrar de inte att de vågade vara ärliga och ta emot hjälp.

Du är inte dålig.
Du har egentligen ingenting att skämmas över som dricker för många öl och inte kan gå till jobbet.

Du har problem med alkohol och det är vi jättemånga som har.
Du är inte ensam.

Jag har varit alkoholfri (nykter) i 1,5 år nu snart.
Den första tiden var tuff.
Mitt självförtroende var i botten.
Idag mår jag bra.

Din psykolog borde bli glad om du vågar vara ärlig för då kan hon ju äntligen hjälpa dig på riktigt och ge dig rätt råd och stöd.

Jag berättade för en läkare att jag drack för mycket och när jag väl hade gjort det kände jag mig så fruktansvärt lättad.
Det är faktiskt ofta så att det inte är så farligt som vi föreställer oss att det är, att vara ärliga och berätta hur det ligger till.

Ge dig själv hjälp att bryta det här med ölen, du förtjänar verkligen ett bättre liv än att må dåligt, ha ångest och få problem med jobbet.

Stor stor kram.

P.s har du hört talas om alkohollinjen? Dit kan man ringa anonymt och få stöd och råd.
Tror numret finns här på Alkoholhjälpens startsida annars kan du bara googla och läsa mer.

Junkyard

Tack!

Ja jag ska till min psykolog på Onsdag så ska försöka samla mod och bar berätta.
För jag klarar uppenbarligen inte av att hantera det längre.

Oerhört skönt att veta att man inte är ensam, vilket man vet ändå men det ger mer att verkligen få ett personligt svar.

Så TACK!

miss.understood

Själv gick jag nästan 3 år hos en psykolog utan att erkänna att alkoholen var mitt "problem". när jag väl gjorde det hittade hon "roten" till mitt problem vilket var mina diagnoser. Jag tror vi skäms för mycket för att ens säga sanningen till de som ska hjälpa oss (psykologer, vänner, medmänniskor) för att vi är så rädda för att dömas på förhand. jag säger inte att varenda människa som är beroende av alkohol elr annat har en diagnos utan att vi inte vill se våra problem, hur tydliga dom än är. våga säga som det är. lita på ngn. hur hemskt det än må vara.

Ebba

för att du berättar sanningen för din psykolog på onsdag.

Du är liksom värd det.
Värd att få rätt hjälp så att du inte fortsätter skada dig själv med öl.

KRAM

Junkyard

Ja man skäms ju så mycket över det..
Jag ska verkligen försöka! Bara svårt att veta hur man ska lägga fram det liksom. Känns extra känsligt eftersom jag går där pga hög sjukfrånvaro från jobbet. Man blir ju extremt bra på att dölja sanningen.. Jag vet att psykologen har tystnadsplikt. Men det är väl just det där med att bli dömd på förhand..
Men nått måste ju hända.

Tack för era ord, dom betyder oerhört mycket!

Leverjag

Hej junkyyard

Våga! Det kommer att vara en lättnad. Så många som fått hjälp via jobbet för beroendeproblem. Inget konstigt och då får du rätt hjälp. Håll nye inne med det längre. Låt dig själv slippa att vara ensam med bördan längre.

Kram och lycka till!

Trassi

Prata med din terapeut, känns det inte bra så byt terapeut. Vad had du att förlora? Vad kan du vinna?
Jag erkände till min terapeut om mina alkoholproblem och nu efteråt känns det jätte bra.
Jag tvekade länge innan jag vågade säga det, jag ville vara den perfekta patienten och jag skämdes så mycket. Hon dömde mig aldrig, hon kritiserade mig aldrig utan var oberört saklig, rak och hjälpsam. Hon dömde inte mig trots att jag drack och gjorde illa mig själv (bröt handen, slog ihuvudet osv.)
Idag har jag varit nycker en vecka! ??
Lycka till!

Ebba

Hej,

jag tänker på dig.
Du har liksom "fastnat" hos mig.

Jag önskar att du kunde befrias från skammen.
Jag önskar att du kunde se på dig själv och se vad jag "ser".

Jag vill så mycket att du ska våga vara ärlig och berätta för psykologen.
Jag har tom tänk att du kanske skulle kunna visa henne vad du har skrivit här så kan hon läsa så slipper du prata.

Det du har skrivit här är så himla fint skrivet och förklarar så väl hur du lider pga det här med drickandet.

Kom ihåg att du inte är ensam.
Vi är oerhört många som blir slavar under alkohol.
Det är inget vi vill egentligen, jag tycker att det kan liknas vid en karusell som snurrar fortare och fortare, svår att få stopp på.

Du är inte en dålig människa för att du dricker för många öl.
Du är dessutom medveten om det och erkänner för dig själv vad det leder till.

Du har verkligen goda förutsättningar att få stopp på det så att du slipper vakna bakfull med ångest.

Det är inte ett värdigt liv.
Du är värd bättre.

Ville bara säga det.
Kram Ebba

Junkyard

Det kändes bra att läsa det du skrev.

Var hos min psykolog idag men berättade inte för henne. Inte idag.
En dag, men idag kändes det inte rätt liksom.. Kanske bara borde spy ut det men det är svårt.
Har iallafall inte druckit sen i fredags och det är bra för att vara mig.
Jag är sugen men det är ju liksom en quickfix från alla problem. Sen när bakfyllan slår till blir det ännu värre så har det lite som vägledning. Eller en påminnelse om att det är helt fel väg att gå hur lockande den än är.

Men det är så skönt att veta att jag inte är ensam. Och ska jag vara ärlig var jag lite orolig för vilka kommentarer jag skulle få här, det finns ju nedlåtande människor överallt..
Men har bara fått bra respons och det känns så fint! Lättare och mer friare på något sätt.

Så TACK!

Wavzovski

Kul att du hittade hit! Det är alltid kul med nykomlingar. Här är det ingen som dömer en, inte vad jag har sett i alla fall.

Det tog mig nästan nio år att erkänna att jag är alkoholist. Innerst inne så visste jag innan att jag var det, men jag tog inte till mig det och ville absolut inte under några som helst omständigheter erkänna det.

Jag drack enbart för att ta död på dessa panikattacker som jag hade då. Det hjälpte för stunden men dagen efter så vart det bara värre. Nu har jag inga ångestattacker längre eftersom jag hade nått botten av andra orsaker.

De första veckorna är svårast när man slutar. Nu har det gått ett år, två månader och fem dagar sedan jag drack ett sexpack öl. Klarar jag det, så klara du det. :)

Prova att gå på AA-möte. Det har hjälpt mig. Har du fått ny tid hos din psykolog?

Junkyard

Jag har funderat på AA-möte så kanske bör pallra mig iväg dit..
Har en ny tid hos min psykolog den 5 januari.
Det går ju liksom upp och ner nu, speciellt under julen. Alla dricker mycket, jag med..
Det jobbiga är att det är min vardag liksom. Alla mina vänner, nästan och min syster dricker mycket. Eller snarare ofta. Vi går inte och tar en fika eller käkar middag ute, vi går och drar några bärs.
Det har liksom blivit en livsstil. Och alla mina vänner och familj sköter sig liksom. Sköter sina jobb, allt sånt.

Blir bara så svårt att bryta, jag vet att dom inte skulle tycka mindre om mig för det men jag vill ju fortfarande gå ut. Jag älskar att träffa folk.
Men som det är idag så kan inte jag gå ut och sitta med människor som dricker alkohol och inte dricka själv.

lejonet

Berätta för din psykolog trots att du inte gjort det tidiga. Hon finns ju där för din skull. Jag berättade för min fast det gått lång tid och det kändes trots allt bra. Att göra vad man kan. Pepp!

Poppy50

Hej starka! skrev in mej idag och känner igen så mycket alla skriver. Jag gråter!!! vet inte om det är lättnad eller sorg eller vad?