Året som gått..
På nåt sätt känns det som viktigare det här året att få summera och knyta ihop de lösa trådar jag kan knyta ihop. Allt låter sig inte göras på en gång och då får jag ta tillflykt till sinnesro-bönen.. Att förändra det jag kan, och släppa taget om det andra.. Och att jag får hjälp med att se skillnaden..
Den förra julen, 2014, var mer eller mindre en katastrof, med en gubbe som först var ubersocial, och sedan satt och "kletade" i byttorna med julmat alltmedan han serverade sig själv vin... Jodå han frågade oss andra om vi ville ha, slog i och öppnade sedan en ny flaska (för det var ju så lite kvar och såg så snålt ut) Innan dess visste jag att han hällt i sig några starköl, så han var sas grundvallad redan innan barnen dök upp..
Nåja, förutom att han försåg sig ur byttorna med sina egna bestick och satt och pladdrade en massa så att sonen och hans fästmö gav varandra en del blickar, så blev han inte otrevlig just då.
Vid Kalle Anka, så meddelade han att han tänkte "vila på maten" och la sig på sängen och somnade.. Julklapparna delades ut, utan hans närvaro, eftersom han trots ett par små försök att få honom att delta, bara mumlade att han skulle bara vila en liiiten stund till (åtföljt av tunga snarkningar)
Jag skjutsade hem ungdomarna och lika bra var det.. När jag återkom så hade han hittat en flaska glögg som givetvis behövde smakas på.. Sedan kommenterade han att det var ett jäkla sätt att "utnyttja" oss för julmat och skjuts och sedan bara avvika, när julen var en familjehögtid och man borde sitta och samtala..
Efter att ha eldat upp sig lite till, så fräser han att det är nog lika bra att gå och lägga sig, för roligare än så här blir det ju inte..
Det blev det sedvanliga travandet från sängen och in till mig (som ville titta lite på TV) Och tjatandet om att jag nog också borde lägga mig.. (innan han så småningom somnade framåt nattkröken)
Nyårsafton, hade vi inga gäster, så han fick sitta och dricka i fred.. Alkoholen var slut redan vid 8-tiden och framåt 9- konstaterade han att det blir nog nyår ändå, och la sig.. (för ovanlighetens skull så somnade han och sov till 3-tiden på morgonen)
Efter helgerna, så försökte jag försiktigt prata med honom om att det blivit för mycket alkohol på sista tiden.. -Jo, det höll han med om.. men det berodde ju på helgerna.. ingenting annat.. Två veckor senare så var det klippt!
Aspackad, klapp kanon och lever rövare.. Otrevlig, ful i mun och arrogant på ett sätt som jag hittills inte sett så mycket av. Efter DEN natten hade jag fått nog!
Jag gjorde klart för honom att det fick bli ändring på det hela, annars så hade han ingen fru kvar längre!
Själv hade jag fram till dess druckit vin själv.. Motsvarande en liten flaska 3 - 4 dagar i veckan (jag hade redan då känt, att det var i mesta laget och det var hög tid att dra ner!) Sommaren innan hade jag nog varit uppe i en helflaska rose per eftermiddag/kväll 5 - 6 dagar i veckan.
Just då hade jag inga som helst problem att tvärsluta! Jag hade en helig ilska som gjorde att jag inte ville smaka en droppe i hans närvaro! (ja, måhända var det provocerande..?)
I vilket fall, så började han smyga med sin alkohol.. Han kunde komma hem med antingen en liten flaska vin eller ett par öl (för det var ju så lite) 3 - 4 gånger i veckan men var ändå misstänkt betydligt mer berusad.. Jag letade "gömmor" och jag räknade burkar och flaskor. Han var irriterad på att jag räknade ut, att han "alkoholmässigt" drack motsvarande en kvarter eller mer.. Vi började bråka mer och mer om hans alkoholvanor och jag irriterade mig mer och mer (jag såg ju ingen förändring)
Han tyckte, att såhär hade han ju alltid varit, så vad bråkade jag om.. det var ju jag som var "knäpp" (har du gått och blivit religiös, var en av frågorna?)
Sedan kom en resa, där han under själva resan höll sig i skinnet (eftersom han körde, då jag pga en ögonåkomma hade svårt med avståndsbedömningen)
Han tjatade sig till först EN box med vin (det var ju så billigt och NEJDÅ, han skulle inte dricka upp den själv.. Den skulle vi ha att bjuda på) Det blev så småningom 2..
Det tog 2 dagar innan han ansåg sig vara tvungen att "smaka".. Ytterligare ett par (och då hade han handlat hem starköl emellan) Innan jag hittade honom i köket, efter att ha tillbringat eftermiddan hos en väninna. Klapp kanon sitter han med vinglaset framför sig och när jag lugnt säger Jaha, du dricker vin.. Så fräser han: Ja än sen då.. är det förbjudet kanske?
Resten av kvällen var en mardröm, med en mindre blackout för hans del, "fylleångest" skrikande och gapande.. Han hade dessutom hunnit med att förneka att han druckit något vin alls.. "Bara två öl" Och blev ursinnig när jag inte trodde honom. Fullkomligt rasande dessutom, när jag vägrade att lägga mig, utan satt uppe i stort sett hela natten..
Smsade hans syskon, om problemet, varpå det framkom, att han haft dessa problem förut innan han träffade mig ( vilket gjorde att jag kände igen magkänslan jag haft i början..) Då han också smygsupit och det lett till skilsmässa.
Själv hade han hela tiden förklarat att han varit gift med en hysterika, idiot och fullkomligt paranoid människa som inte var klok på en fläck.. (nej jag trodde inte heller på det hon och barnen berättade om hans alkoholvanor..)
Morgonen efter (eller på förmiddan) konstaterar jag att det kanske finns max ½liter vin kvar i EN av boxarna.. Och när han sedan kommer uppklivande och håller en låg profil så säger jag att nu är det jag som skaffar en lägenhet och flyttar!
Jag minns inte ens vad han säger.. mer än att han frågar om han är tvungen att bli nykterist!
Ja, säger jag, det här går inte längre..
De påföljande veckorna blir inte ett dugg roliga.. Ömsom "hotelser" och utbrott, ömsom gråt och ångest och givetvis "förhandlingar" om en "acceptabel" alkoholmängd..
Eftersom han var såpass labil i humöret, så vågar jag knappt starta ett samtal. I början talade jag inte ens om var jag fått lägenhet. Jag bara smög iväg det nödvändigaste och gjorde mig beredd att ev. med hjälp av bekanta flytta det lilla av bohaget jag kunde få med mig..
Mycket anklagelser och skit fick jag kastat på mig de där veckorna.. Nej, jag mådde inte riktigt bra ens första veckan, även om han sa sig acceptera min flytt och därmed också ville ha skilsmässa. (för det var ju ingen mening att vara "gift" om man ändå inte fick nån sex, som han uttryckte det)
Det har vissa stunder varit svårt att slappna av, även med en egen dörr att stänga om sig. Egentligen har hans bittra inställning varit ett plus, för det har gjort att jag varje gång blivit påmind om varför jag valde att flyta!
Hans inställning till och hans "bild" av skilsmässan och separationen kan jag inte ändra på! Bara hålla fast vid min egen!
Idag inser jag att vi har helt olika bilder av vad ett äktenskap är och vad ömsesidig respekt innebär!
Jag har börjat jobba på min egen inre heder och min självrespekt!
Det har blivit en del konflikter, när jag vägrat backa, men efteråt har det känns bra att jag stod på mig!
Vissa saker har gjort att jag själv växt som människa och jag inser att jag har rätt att ha en egen åsikt och att välja vad jag behöver utsätta mig för!
Nej, jag behöver inte linda in saker eller stryka medhårs.. Jag kan välja att vara tyst! Men, jag kommer aldrig att kunna säga det en del människor "vill höra" om det egentligen är någonting helt annat de BEHÖVER höra!
Mitt ex, kommer således ALDRIG att få höra att jag skulle acceptera ett visst mått av alkoholintag för hans del, Eller att jag inte tycker att han har alkoholproblem (trots att han själv förnekar det!)
Jag kommer aldrig att tillstå att jag tycker att det är okej, att han trakasserar mina närmaste med telefonsamtal (även om han inte är otrevlig) på fyllan!
Jag skiter i hur många gånger han slänger luren i örat på mig, när jag ber honom söka hjälp för sin ångest på vårdcentralen istället för att ringa mig och underförstått hota med att göra sig själv illa för att han mår så dåligt.. (hittills har han ändå ringt upp efter max 3 dagar, och då har allt varit "precis som vanligt" och inte ett ord har blivit sagt om hans "tuppjuck"..)
Ja, kanske har det utvecklat en mer kallhamrad känslolös sida hos mig? En sida som börjar tycka att det nog är den vanliga "vargen kommer"- historien och att han troligen druckit ett par flaskor vin istället för en..?
För jag inser, att vad jag än gör, vad jag än säger, så gör det ingen skillnad för hans del! Kalla fakta är istället, att skulle han välja att försöka ta livet av sig, så kulle jag inte kunna hindra det (om han verkligen menar allvar) Om det är ett rop på hjälp, så måste han lära sig att ropa till "rätt instans"! I det här fallet vården! De är åtminstone där fortare än jag kan ta mig dit..
Det han försöker med, är att ge mig någon sorts "dåligt samvete" samtidigt som han får uppmärksamhet.. Samtidigt som han ändå är otrevlig.. Och i nästa andetag kan be en fara och flyga så långt åt helvete man kan komma.. (annars tänker han slå ihjäl en)
Jag är trött på att bli utsatt för detta drama och har tackat nej till andra dansen...
Istället tror jag att jag odlar lite egna intressen som får MIG att växa lite till ..
För året har varit två steg fram och ett tillbaks.. sidsteppande och krumbukter, regisserade av en sjuk människa..
Nu är det dags att jag får bestämma lite mer själv! Vill han dansa, så får han banne mig bjuda upp någon annan..
Ja det var en snabbrepris på min historia.. Har ni nytta av det så varsågoda!
Jag önskar ER ALLA, både medberoende och beroende ett gott nytt år! Jag tror på människan! Om man verkligen vill förändra saker så går det! Inte utan kamp (och en del har svårare..) Men jag tror att det ändå aldrig är försent!
Däremot behöver man inte stanna kvar och må dåligt i ett dåligt förhållande, präglat av beroende och missbruk! Det leder inte någonvart!
Man kan tycka om en människa, som finns bakom ett missbruk, men det är inte nödvändigt att leva i missbruket!
Och den enda som kan förändra den saken, är personen själv!