Vi blev ett par för ca fyra år sedan, då jag var 19 och han 21. Han hade då varit nykter i ett halvår efter diverse missbruk och jag hade haft en väldigt svår tid då min mamma och pappa hade gått igenom en minst sagt tumultartad skilsmässa. Han kom att bli min absolut bästa vän, en underbar människa med ett stort hjärta.
Vi flyttade ihop ganska snabbt efter vi träffats då båda sökte ny bostad. Vi kunde prata om precis allt och stod varandra oerhört nära, allt kändes så otroligt bra.
Jag började inte tänka på hans drickande fören två år efter, då hade vi flyttat till ny bostad och skaffat hund och katt. Vid den tidpunkten drack även jag ibland så hans problem var inte så märkbara. Men ju längre tiden gick desto mer började jag själv dra mig undan alkoholen då jag bara mådde sämre av den och samtidigt började märka av mer negativa sidor av min sambos drickande.
På grund av egna problem började jag må sämre i form av ångest och depression, jag har tagit antidepressiva mediciner i snart fyra år, och började dra mig undan omvärlden allt mer.
Det var inte fören vi flyttade dit vi bor idag som jag verkligen började reflektera över sambandet mellan hans drickande och mitt mående.
Han dricker alltså folköl varje dag, även de dagar han ska iväg och jobba natt. När han sedan kommer hem på morgonen har han oftast hunnit dricka två eller tre folköl på tåget hem som tar ca 10 minuter. Väl hemma klunkar han i sig de resterande folkölen (köper alltid sexpack), äter och går och lägger sig.
Mitt liv har blivit så isolerat, jag har dragit mig undan från allt. De ända vänner jag har kvar är han och hans syster och p.g.a. min panikångest har jag så svårt för att träffa andra människor, till och med min egna familj.
Fram tills igår trodde jag att han "endast" drack folköl tills jag, som jag skrev tidigare, kollade hans kontoutdrag och fick se hans inköp på systemet. Mitt hjärta krossades. Jag har märkt att han varit mer berusad än han egentligen skulle varit efter några folköl men har trott att han "bara" druckit fler än han talat om. Men nu inser jag att han även dricker annat.
Han klarar inte av starksprit. De senaste gångerna vi druckit tillsammans (jag dricker ingenting nu då jag blivit anti alkohol) har slutat med att han druckit för mycket och sedan gått i sömnen och urinerat på golvet innan han lagt sig igen. Första gången fick jag en chock då jag trodde han var vaken och medveten om vad han gjorde. De övriga tre gångerna har jag varit likgiltig och bara fokuserat på att få golvet rent innan hunden går i kisset.
När jag skriver det här hör jag hur illa det låter. Det sjuka är att jag inte kan inse hur stört hans beteende verkligen är. Det här är min vardag, jag har vant mig vid hans dåliga humör, dagliga drickande och anklagande.
Jag känner mig så ensam. Om jag lämnar honom förlorar jag min bästa vän, då har jag ingen. Jag är också rädd för vad som ska hända med vår älskade hund som fyller två år nu i januari. Ingen av oss kan behålla honom själv p.g.a. arbete och ekonomi men tanken på omplacering får min mage att vända sig ut och in. Jag vill inte förlora honom också!
Förlåt för det långa inlägget, var bara tvungen att få allt ur mig. Jag orkar inte mer