Har haft ett förhållande med en underbar tjej(51 år) under fyra år.
Vi har haft olika boenden och icke gemensamma barn.
Jag har under åren märkt att hon haft ett ganska allvarligt alkoholproblem, där hon med största sannolikhet smygdricker på jobbet.
Jag hamnade i en medberoendeproblematik som bl.a. resulterade i en 6 månader lång sjukskrivning för uttmattningsdepression.
Kom någonlunda upp på banan igen så vågade jag konfrontera henne.
När jag insåg att detta inte funkade och hon valde hellre att avsluta relationen, så
satte jag mig och ringde hennes närmaste vänner och hennes 21-åriga dotter.
Jag förklarade allt som jag uppfattad det.
PET-flaskor med vin i handväskan på väg till jobbet.
Alltid luktade alkohol när vi vaknade tillsammans.
Jag sköt ur mig ganska hårt och vidare relation är omöjligt.
Hon har nu genom sina vänners försorg och som träffade henne och konfronterade henne med mina uppgifter fått hjälp.
Hon tycker att det var bra att jag ringde hennes kompisar men kan inte förlåta mig för att
jag drog historien för hennes dotter.
Hon anklagar mig för att hon blivit tvungen att berätta saker för sina barn som är 13,18 och 21 år
Saker som hon hade velat skona dom från.
Bland annat att hon varit utsatt för en överfallsvåldtäkt
Funderar på om jag gjorde rätt som ringde hennes dotter.
På något sätt måste ju hennes barn redan vetat om att dom har en mamma som dricker för mycket(Typ varje dag, aldrig helt nykter och inga vita dagar)
Dom måste lärt sig leva med detta?
Dottern är ju vuxen och det jag sa var att deras mamma kommer dö en förtida död ifall hon inte slutar dricka.
Känns svårt det här att bli anklagad och ställd till svars för att hon berättat saker för sina barn som hon inte velat berätta.
Jag har ju inte nämnt dessa saker för barnen. Det måste ju falla på hennes eget ansvar?
/J