av JoLo666

Har haft ett förhållande med en underbar tjej(51 år) under fyra år.
Vi har haft olika boenden och icke gemensamma barn.

Jag har under åren märkt att hon haft ett ganska allvarligt alkoholproblem, där hon med största sannolikhet smygdricker på jobbet.
Jag hamnade i en medberoendeproblematik som bl.a. resulterade i en 6 månader lång sjukskrivning för uttmattningsdepression.

Kom någonlunda upp på banan igen så vågade jag konfrontera henne.
När jag insåg att detta inte funkade och hon valde hellre att avsluta relationen, så
satte jag mig och ringde hennes närmaste vänner och hennes 21-åriga dotter.
Jag förklarade allt som jag uppfattad det.
PET-flaskor med vin i handväskan på väg till jobbet.
Alltid luktade alkohol när vi vaknade tillsammans.

Jag sköt ur mig ganska hårt och vidare relation är omöjligt.
Hon har nu genom sina vänners försorg och som träffade henne och konfronterade henne med mina uppgifter fått hjälp.

Hon tycker att det var bra att jag ringde hennes kompisar men kan inte förlåta mig för att
jag drog historien för hennes dotter.

Hon anklagar mig för att hon blivit tvungen att berätta saker för sina barn som är 13,18 och 21 år
Saker som hon hade velat skona dom från.
Bland annat att hon varit utsatt för en överfallsvåldtäkt

Funderar på om jag gjorde rätt som ringde hennes dotter.

På något sätt måste ju hennes barn redan vetat om att dom har en mamma som dricker för mycket(Typ varje dag, aldrig helt nykter och inga vita dagar)
Dom måste lärt sig leva med detta?

Dottern är ju vuxen och det jag sa var att deras mamma kommer dö en förtida död ifall hon inte slutar dricka.

Känns svårt det här att bli anklagad och ställd till svars för att hon berättat saker för sina barn som hon inte velat berätta.
Jag har ju inte nämnt dessa saker för barnen. Det måste ju falla på hennes eget ansvar?

/J

Ullabulla
sön, 2016-01-24 - 16:18

och iom det så är det du som får ta en skuld som förstås inte är din att bära.
Hon har själv försatt sig i denna situation,du har gjort vad du kunnat tom utanför förhållandet för att hon ska få hjälp.
Ta inte på dig en minuts skuld,hon borde tacka dig.

etanoldrift
sön, 2016-01-24 - 20:28

Håller med Ullabulla!
Jag tror att barnen redan visste eller i varje fall anade.. Jag har själv fått bekräftelse från min fd:as barn att de vetat om hans alkoholproblem (trots att han själv förnekar det)
Det är hennes "skam" som får henne att angripa dig. Och låt det rinna av dig, du har gjort helt rätt!
Själv tycker jag att det var modigt! Det är så många som aldrig vågar lyfta ett finger, fast de vet!
Dessutom så kan man i längden inte hålla barn utanför, det skapar bara nya problem hos barnen. (vad gäller övriga delar av hennes liv, som våldtäkten så har det ju varit upp till henne att dela med sig av den. Kanske har hon trots att den troligen är sann, använt den som förevändning att dricka..)

JoLo666
sön, 2016-01-24 - 21:04

Kroppen och huvudet är inte riktigt i synk här.
Jag förstår intellektuellt det hela men kroppen är inte riktigt med.
Kroppen ångrar sig över att min handling omöjliggjort att förhållandet kan fortsätta.
Min hjärna förstår att det är det ända riktiga beslutet och att hon måste ta ansvar för sitt liv.

Jag har ju aldrig skrivit på något kontrakt om att jag inte får prata om hennes problematik med andra.
Ändå så är det som om hon pekar på att vi haft nån sorts tyst överenskommelse.

Det är väl detta som kallas medberoende?

Mrs_Mary
sön, 2016-01-24 - 21:33

Ingen annan än du själv kan nog säga om det var rätt eller fel. Vilken typ av människa är hennes dotter? Vilken relation har ni? Vilken relation har mor och dotter? Hur sa du det?

Dottern har säkert känt till eller anat att det finns ett problem. Kanske kändes det skönt för henne att få det bekräftat och att det är fler som ser samma sak? Kanske kände hon det som att hon blir lämnad kvar med ansvaret för sin egen mor när ni går skilda vägar? Lita på dina känslor och instinkter. Hur reagerade dottern? Du tänker säkert mer klart än den som är fast i ett beroende, det är en sak som är sann.

Jag hade en släkting som berättade för mig om min mors dödliga sjukdom trots att hon bett hen att inte göra det tills hon själv var redo. Det skapade en klyfta mellan dom resten av livet. Ibland blir även goda intentioner fel. Jag är glad att jag fick veta samtidigt är jag ledsen att jag inte fick höra det från rätt håll.

etanoldrift
sön, 2016-01-24 - 22:02

Jag vet inte om du har varit "medberoende" eller om du varit möjliggörare. Du har i alla fall sett att det inte skulle hålla i längden!
Men medberoende, säger vi egentligen lite slarvigt att vi "är", fast det egentligen är ett mönster som vi skaffat oss utefter resans gång. Ibland inlärt från barndomen! Vi "är" ju så mycket annat än alla etiketter vi klistrar på oss..
Visst önskar vi alla att utgången av vissa saker skulle vara/varit annorlunda?
Men nu är hemligheterna uppe i ljuset! Många gånger är det så, att man inte orkar med den där första "skammen" utan vill ha en syndabock. Trots att man kanske innerst inne vet att det bara kan gå åt ett håll.. Då skvätter man gärna ut beskyllningar åt alla håll!
Det är svårt med känslor, speciellt såna man inte tycker att man kan släppa taget om, utan man fortsätter att älta. (trots att man med förståndet inser att det inte leder någon vart)
Kanske har du en medberoendeproblematik? För vi ÄR INTE våra "mönster". Du har ett medberoendemönster som gör att du tar på dig skulden för något som inte är ditt fel!
Det som inte uttryckligen sagts som överenskommelse, måste man ju vara medveten om att det kan spridas vidare.. Naturligtvis, är de flesta människor, mogna och diskreta nog att inte föra allt som sägs till torgs. Men ibland kan det vara nödvändigt att dela även vissa "hemligheter" med andra om det leder till att personen får hjälp!
Det är ju egentligen svårt att säga hur utgången blivit om du inte nämnt det för vi vet ju inte exakt vad som sagts och till vem!
Nej, det kanske inte blir en fortsättning på förhållandet (det brukar för övrigt inte vara så enkelt ens om personen i fråga inser sitt missbruk och påbörjar en behandling)
Men jag hoppas att hon en dag inser värdet i det hela och förlåter dig!

Sisyfos
mån, 2016-01-25 - 22:59

Jag tycker att ni är imponerande i detta både du och hon. Du för att du verkligen tog tag i det och inte backade undan. Och hon för att hon faktiskt säger att det var bra att du kontaktade hennes vänner.
Just det där med barnen är problematiskt på flera sätt. Som förälder vill man skydda barnen och när du drar in dem och på sätt och vis gör dem ansvariga så är det svårt att acceptera. Jag kan förstå varför du gjorde det och tror egentligen att det har en positiv effekt, men om du ska få en chans att lappa ihop det ni hade, så be om ursäkt för att du drog in barnen. Spelar ingen roll att det var hon som såg sig nödgad att berätta bakgrunden. Det viktiga i det här är ju inte att ha rätt utan att få relationen att fungera och då är en extra ursäkt aldrig fel. Och med tanke på hur mogna ni ändå verkar vara båda två, så vore det ju synd om det blir oåterkalleligt för att det saknas en ursäkt. Hoppas det ordnar sig.

JoLo666
tis, 2016-01-26 - 04:47

Har läst på en del nu och tydligen är korrelationen mellan alkoholism och obehandlade trauman där posttraumatisk stressyndrom(PTSD) ingår, såsom vid sexuella övergrepp är skyhög.
Förstod inte detta då jag "outade" henne. Det är t.o.m. så ibland, att man är behandlar traumat under fortsatt alkoholbruk för det är i princip är omöjligt för alkoholisten att sluta dricka. Maria Capio behandlar man PTSD och alkoholmissbruk samtidigt. Det finns inga krav att patienten ska vara helnykter utan kan ha ett visst kontrollerat drickande. Lite off topic här i tråden kanske men intressant.

Har på ett sätt bett om ursäkt till min kvinna att jag drog in hennes barn. Vid tidpunkten då det skedde så var det det ända alternativet för mig.
Hade jag förstått att PTSD antagligen är en stor rot till det onda hos henne, så kanske en traumabehandling hade fått henne på rätt spår. Hon hade nog kanske varit mottaglig för detta. Nu blev det som det blev men det goda i historien är att hon verkar ha fått en bra terapeut som hon tror mycket på.
Priset för mig just nu är att jag gjort något oförlåtligt i hennes ögon och för mig är det nog bara att släppa det här och gå vidare i livet.
Vi har båda kommit överens om att helt bryta kontakten med varandra på obestämd tid. Tänker att hon får höra av sig ifall hon behöver det och kanske insett att det var för hennes eget bästa som jag gjorde som jag gjorde.

Kanske hade saker kunnat vara annorlunda, ifall min insikt, om hennes fall av trolig PTSD inducerad alkoholism kommit tidigare?

Känns rätt tufft nu men jag har någonstans gjort en bra sak och livet får gå vidare.
Tack för alla fina kommentarer <3

Bifogar länk om alkoholism och traumabehandling ifall nån skulle vara intresserad :-)

http://www.psykologforbundet.se/Documents/Psykologtidningen/Forskningsa…

etanoldrift
tis, 2016-01-26 - 09:20

Eftersom jag har en altruistisk inställning till livet så tror jag att händer av en anledning!
Det kan ju faktiskt vara så att hon behövde den här "smällen" för att på allvar ta till sig att hon behövde hjälp? Det har varit någonting som har varit alldeles för smärtsamt för henne att hantera i "nyktert" tillstånd. Det har gjort för ont helt enkelt.
Även om du i nuläget tycker att din smärta är större eftersom hon ännu inte har förmågan att känslomässigt inse att det här kanske var den enda vägen för henne...
Min alkoholist har också ett trauma i ryggsäcken och trots att han på sitt sätt ät medveten om att det finns post traumatisk stress, så vägrar han att söka hjälp!
Han fortsätter att hantera det med hjälp av alkohol! Detta trots att han supit bort flera förhållanden och två äktenskap. Han står inte ut med tanken på att kanske bli tvungen att släppa flaskan..
Tyvärr gör alkoholen, att hans tankar kring saker som hänt, också förstoras och förvrids. När han är nykter, kan han mycket väl förstå, men så fort han tagit ett glas, så tar alkoholen över.
Många är vi som försökt förmå honom att söka hjälp, men ingen har lyckats vilket är oerhört tragiskt! Det har slutat med att han själv sagt upp bekantskapen och brutit med delar av släkten.
Och jag brukar säga, att det finns en historia bakom varje människa, alkoholist eller ej!
Tyvärr krävs nykterhet eller i varje fall mer måttligt intag om eventuell terapi ska vara möjlig i många fall.
För i berusat tillstånd, tror jag inte att någon KBT i världen hjälper, eftersom tankarna rusar runt såpass att det är det sista alkoholisten tänker på..
I hans fall erkänner han inte att han ens har alkoholproblem och kommer troligen att dö som alkoholist.
Så se det som så, att du i alla fall har räddat livet på en medmänniska! Och ibland får vi inte tacksamhet vi förväntar oss i gengäld..
Och jag tror inte att hon ens kunnat inse tidigare att hennes alkoholintag hade med hennes PTSD att göra. Vi som är anhöriga/medberoende letar ofta förklaringar och frågar dessa "om", för att lindra vår egen smärta. Vi vill försäkra oss om att VI gjort allt vi kunnat.
Nej, som läget är, så hade ingenting kunnat förändras, eftersom vi inte kan gå tillbaks och få saker ogjorda hur mycket vi än ältar.. Så jag föreslår att du sörjer, det som inte blev, men att du istället blickar framåt i ditt eget liv.
Det kan istället lika gärna ha varit så, att om hon fått insikten tidigare, så hade ni kanske aldrig träffats? Hennes liv kanske hade sett så annorlunda ut att era vägar överhuvudtaget inte hade korsats?
Det är ju inte hennes liv du ska leva, utan ditt eget.
Tack för länken, alltid intressant med nya lärdomar/tankar
kram / e

JoLo666
tis, 2016-01-26 - 20:20

Det är viktigt att förstå begreppet trauma och PTSD.
Det används ibland lite slarvigt.

Det finns även bra beskrivet på https://dininsida.se/psykoterapi/li-lifespan-integration/

Efter att jag bl.a. läst boken Trauma and recover av Judith Lewis Herman, så kan jag lite förstå hur svårt det blir att överhuvudtaget förstå och vilja söka hjälp. Min tjej dricker konstant lite grann och around the clock. Rädslan är imminent och när som helst kan en situation till delar påminna om situationen vid våldtäkten. Det blir otroligt svårt att klara vardagen och alkoholen blir en absolut förutsättning för att klara vardagen.

Jag tror att PTSD är ett litet speciellt monster i sig. Jag är lite rookie på detta med alkoholproblematik och behandlingsmetoder men tänker att om man får en alkoholist att inse att hen lider av PTSD, så kanske hen kan se det mer som en konsekvens av en händelse. Ansvaret ligger där och alkohol är en direkt konsekvens av traumat.

Vet inte om jag är ute och cyklar men det kanske är lättare att få en person att gå med på tre sessioner traumabehandling som inte är kopplat till missbruket. Resultatet ger en markant skillnad och personen får hopp och blir motiverad till vidare vård.
Det är en tanke.
Jag kanske har helt fel?

Hur som helst så är min numera exflickvän i behandling för sitt trauma.
Jag jobbar på med min medberoendeproblematik och har just få veta att jag kommit med i ett program arrangerat av Landstinget :-)
Allt kanske blir bra till slut :-)

etanoldrift
tis, 2016-01-26 - 22:45

Ja, jag hoppas att det blir bra för dig!
Du behöver ju ändå leva ett eget liv, vare sig det är med eller utan henne.
Ofta tror jag att vi har svårt att släppa taget, för att vi inte ser själva att vi lever vårt liv sas genom en annan person. (det ger ju en viss energi)
Jag kan inte berätta några detaljer om det här "traumat" (det finns egentligen flera) Då det skulle kunna vara personer som känner igen vissa detaljer.
Och det är ju inte han som befinner sig på forumet utan jag (för mig är integritet viktigt!)
Skönt att du får hjälp med terapi, för det brukar vara svårt! Önskar att fler anhöriga skulle kunna få någon form av stöd för tyvärr är den i många kommuner nästintill obefintlig.
Ha det gott och tack för att du delar med dig / e

Trollis
ons, 2016-01-27 - 10:38

JoLo666
Starkt gjort av dig! Nu när hon får hjälp med sina trauman så kan man hoppas hon tillslut förstår varför du agerade som du gjorde. Man gör det av kärlek och omtanke. Jag har funderat på att prata med min sambos arbetsgivare men är rädd för konsekvenserna av det. Jag kan prata med hans bror som har blivit ren från både droger och alkohol, han har full förståelse men skulle aldrig prata med min sambo om hans alkoholintag.
De är uppvuxna med 2 alkoholiserade föräldrar, mamman är nykter sen några år efter behandling, pappan dricker som han alltid gjort. Dricker tillsammans med min sambo, ingen av dem förstår att de är alkoholister. Sambon tycker det är normalt då han är uppvuxen och lärd på detta sätt. Så jag kämpar i motvind här. Önskar jag kunde vara lika stark dom du. Förstår att du mår dåligt så det är toppen att du fått hjälp via landstinget ? lycka till på vägen mot tillfrisknandet, kram

rabarber
mån, 2016-02-22 - 00:06

Har själv varit utsatt för våldtäkt och andra trauman i livet och alkoholen har blivit något som hållit mig lugn. Provat annat, men det har inte hjälpt. Ett par glas vin och så kan man andas igen. Det är ju ingen bra lösning, men något som fått mig att klara vardagen. Så jag förstår din flickvän. Det är en skitjobbig cirkel hon är i och svår att bryta sig ur. Det enda sättet (för mig) var att söka hjälp att komma över traumat som sitter så hårt kopplat till kroppen. Det är som att man är i ett paniktillstånd hela tiden. Man måste lära sig att faran är över. Det som hände var länge sedan, det är inte farligt längre. Det tog lång tid för mig, men håller på att lyckas.. Inte helt hemma än. Då behövs inte alkoholen längre. Jag hoppas att hon att hon lyckas med det och att hon har stöd och hjälp längs vägen, för det är en tuff resa. Du har gjort en bra och stark sak som var nödvändig, även om jag helt kan förstå hennes förtvivlan i det. För det är svårt att se själv. Svårt att acceptera och ta emot de känslor som följer med. Man dyker ner i ett mörker där man inte vill vara och har så länge försökt hålla sig ifrån. Håller tummarna för att det blir bra för henne och dig!