Hej, är en 33 årig 3-barns mamma som har nått till en gräns där min ork är helt slut. Har missbrukat alkohol i olika mängder de senaste 3-åren men nu har det eskalerat till varje dag de senaste månaderna. I måndags konfronterade min sambo mig för 3 gången efter att han funnit gömda vinflaskor. Trodde jag hittat bättre ställen att gömma men han har varit orolig ett tag och hållit koll. Jag skämdes otroligt mycket och vet ju att det jag gör är fel men har inte orkat ta tag i det utan bara hittat massa undanflykter. Jag jobbar heltid och har fullt upp hemma men mycket av min tid har ändå gått åt att planera hur jag ska få tag i vin och var jag ska gömma det. Nu har jag inte druckit på 4 dagar och har gått bättre än jag trodde men vet att det kommer dippar. Därför anmälde jag mig hit. Har kollat in många av de inlägg här och känner igen mig så otroligt mycket. Känns som att det inte finns någon i min närhet att prata med som förstår och hoppas jag kan få hjälp här.

Snart är det fredag och har nog druckit alla fredagar de senaste 6 åren, det kommer bli en tuff fredag, det vet jag. Men jag vill så gärna lyckas!

linn

Tack Maharion och alla i forumet som väljer att stötta, dela med sig, uppmuntra och heja trots att man själv är i en väldigt tuff period. Vill bara dra täcket över huvudet och inte vakna upp ibland men så kan man gå in här, läsa lite och se att man inte är ensam.

Du har helt rätt Maharion, vet bara inte om jag kan släppa allt, måste kanske göra det för att bli bättre men jag har aldrig varit den personen, jag har alltid varit den som haft kontrollen, fått ihop allt, tagit hand om massor. Men egentligen har jag väl tappat kontrollen för länge sen??

Packad-pappa

Hej linn, är en pappa i ungefär samma situation som du, dock aningen under en längre tid. Du är otroligt stark bara genom att skriva här. Detta är det första inlägg jag gjort sen jag började läsa här om alla andra i liknande sitsar som jag själv. Hoppas verkligen du klarar o ta dig ut från skiten. /Packad pappa

linn

Tack packad pappa - det är bra att börja läsa här och se att man inte är själv - om och när man känner att man orkar är det guld att ha en egen tråd. För mig fungerar det både som typ en dagbok där jag kan gå tillbaka och se både dagar då jag mått dåligt och förhoppningsvis då jag mår bättre och där man kan få tips och råd av andra. Jag hoppas också att du klara av det här, men fortsätt läs i detta forum, det har faktiskt hjälpt mig mycket!

linn

Inte så att jag är paranoid, men har haft en familjemedlem på besök som kommit för att stötta mig och hjälpa mig nu när jag försöker sluta med A. Jag får inte ens gå på toa själv för då är hen och min sambo där och knackar, då dom tror jag dricker i smyg. Kanske är jag förtjänt den misstänksamheten men kan säga att det hjälper verkligen inte, känner mig som en främling i mitt eget hus och som om de aldrig kommer lita på mig igen. Känner mig omyndighetsförklarad. Jag har kämpat mig igenom 6 dagar nu och mår riktigt bra, förutom då jag är hemma. Känns jobbigt nu när helgen kommer.

Maharion

Tänk att människors omtanke kan bli fel ibland, bra att inte glömma är att det just handlar om deras omtanke om dig, att de bryr sig om dig. Du väljer själv att se det som att du är omyndigförklarad och övervakad eller att du är älskad och har nära och kära som tänker på dig, ditt val.

I grunden tror jag det handlar om tillit, ärlighet och uppriktighet.

Om du nu mot förmodan känner att du blir irriterad och alienerad för att de kontrollerar dig, inte tror på dig, och du har behov av att upprätthålla ditt behov av integritet, behov av att bli trodd, så prata med dem om hur du känner, att du upplever det som jobbigt, vad du har behov av och önska dig en förändring. Kanske självklart men just den ordningen att uttrycka sig brukar hjälpa att skapa förståelse kring din önskan. Känsla, observation, behov och önskan.

En sak som är säker om jag nu får tro min särbo som jobbar med beroendeproblematik är att om du nu har bestämt dig för att dricka så gör du det. Om någon hindrar dig, så ljuger du för den personen. Detta är antagligen deras oro.

Den största styrkan som du har och som jag tror att du vill bli stöttad i är ditt eget beslut om att du inte vill dricka igen, inte att de stänger in dig i en bur, men visst, det finns de som önskar att bli inlåsta, men jag tror inte att det är du.

Sen kan en fundera på vad de behöver av dig, jag gissar på att de behöver bli övertygade att du talar sanning. Ett sätt att lösa detta på är att säga till dem att du kommer att berätta om du nu mot förmodan får för dig att dricka (vilket du numera inte vill) och att be dem att de inte ska hindra dig fysiskt eller bestraffa dig om du väljer att dricka igen. De får gärna lyssna på dig om du nu råkar känna dig så att du har bestämt dig för att dricka igen och kanske försöka tala dig ur denna känsla utan straff, rättrådighet eller andra dömande kommentarer. Det är ditt liv och det är du som måste bestämma över dig själv, det är ju det du jobbar med, att själv få kontrollen, inte att andra ska ha den för det hjälper inte i längden.

Kram!

Klok.kvinna

När jag läser din beskrivning av din livssituation så känner jag såväl igen mig och förstår också varför jag hamnade i ett missbruk.
Jag drack också för att liksom stå ut med mitt liv, stå ut, klara av, överleva.
Jag hade ingen deprimerad sambo dock. Jag var ensam, ensam med barnen men hade någon börjat övervaka mig så tror jag att det gått riktigt åt helvete.
Idag klarar jag av att vara nykter (rätt nytt men ändå, jag har ju inte ens försökt tidigare) därför att min livssituation förändrats. Jag har lugn och ro omkring mig nu (relativt sett). Men du kan ju inte vänta på lugn och ro.
Det borde inte jag heller ha gjort men nu är det som det är. Mina barn har fått stå tillbaka för mitt drickande många gånger.
Du har tagit ett steg genom att skriva här.
Fortsätt så.
Var glad för varje sparad dag, för varje sparad flaska, var glad för varje flaska du inte dricker.
Räkna och gläds åt dina nyktra dagar, glöm de andra.
Var inte hård mot dig själv.

Kan ni inte prata om det? Om hur du känner... Jag förstår dig så väl faktiskt. Jobbig känsla att könna sig bevakad och kontrollerad. Min sambo valde en annan väg. Han är fortfarande orolig och jag dricker ju ibland så det gör inte saken bättre direkt. Vi har pratat om det lite grann och han accepterar det och jag tror att hans oro har börjat lägga sig lite. Samtidigt förstår jag ju honom. Vi är ju i samma situation och har blivit upptäckta. Hade jag varit i den situationen hade jag snokat. Inte sprungit efter, men absolut snokat ich letat.
Hur är det tänkt att familjemedlemmen ska stötta? Kanske måste ni göra klart spelreglerna. På vilket sätt kan hen stödja? Det kanske kan vara ett första steg för dig att ställa lite krav på hur de ska stötta. Risken är ju annars också att du tar chansen att använda irritationen som en ursäkt att dricka. Lycka till! Det blir bättre

Maharion

Läste min egen o andras kommentarer här. Tror mer på Klok.Kvinna och Sisyfos, jag kan bli väl teoretisk ibland. Antar att du behöver hitta det som fungerar för dig. Tror nog att din familjs förtroende kommer med tiden, det är vad vi gör som räknas i längden, kan en visa att en gör som en säger så brukar det lösa sig med tiden.

Kram

linn

Tack för era kommentarer och kloka ord! Har hunnit prata mer mest med min familjemedlem i helgen och berättat känslorna jag har och hen har fått berätta hur det är att vara anhörig och rädslan och oron som hen har. Jag tror vi både förstår varandra lite bättre.

Jag har alltid varit den lilla duktiga flickan och nu är jag plötsligt den som alla ska vara oroliga för, som inte klarar av det vanliga livet och det känns för jävligt rent ut sagt! Känslan jag har är att hur bra jag än försöker och jag försöker verkligen så kommer jag aldrig bli den där duktiga flickan igen, jag har fått en A-stämpel? Jag vet inte om det verkligen är så, eller bara som jag känner, men det känns tungt.

Annars är jag inne på min åttonde dag utan A och mår ganska bra, fick en läkartid först i slutet av mars (lång kö, gissar jag?) och det känns lite jobbigare men har en tid iaf.

Sundare

...din tråd och andras kommentarer och trivs i detta forum för stöd och medmänsklighet. Det ger mig sånt hopp!
Tror vi är många duktiga flickor - o pojkar - här inne som behövt ett rum av stillhet eller kanske bara tomhet. Är det vad a varit för mig?! Vad har det varit för dig? Försöker nu meditera och tänker hur potent medel istället alkohol är/varit att snabbt nå den där bedrägliga friden eller pausen. Men hur komplicerat efterspelet är, hur omfattande ångesten blir och sedan skammen för oss som smusslat och gömt oss. Ja, inte vill man ha a-stämpeln satt i pannan, jag förfäras som du. Men samtidigt ver jag många fantastiska, härliga underbara personer som just är detta - är alkoholister - och de står upp för dem de är och vad de gör som nu nyktra alkoholister.
Du är långt ifrån nåt hjälplöst offer som nu alla måste passa på, läs dina egna ord och se vilken kraftfull individ som bor i din berättelse. Bra om du o hen når varandra.
Jag har avklarat pyttesteget dag 3, längtar så till den dag då jag kan säga, "nej tack, jag dricker inte alkohol, slutade med det för ett par år sedan då jag kände att jag inte mådde bra av att dricka. Det är mitt mål. Vad har du satt för mål? Vad har du flr delmål? Jag grunnar över mina delmål. En dag i taget är förvisso rätt bra som mål det också.
Styrkekram till dig!

linn

har jag, vågar inte säga att om 3 veckor eller 3 månader så är jag nykter. Måste iaf nu ta en dag i taget. Men har nog insett att jag inte kan gå tillbaka till någon slags naturlig relation till alkohol så slutar jag så slutar jag för gott.
Jag tänkte på det du säger AlmaAmanda - vad A varit för dig? Alkohol har nog alltid funnits i mitt liv, folk har druckit i min omgivning men inte blivit fulla utan mer som en belöning efter en lång vecka - en mysfaktor. Kan själv räkna på mina 5 fingrar de gånger jag varit riktigt full i min tonår. Alkoholintaget ökade egentligen inte under en tuff period i mitt liv - har haft det tuffare - så kan inte säga att det var just det här som gjorde att jag började dricka så mycket eller heller kanske varför? Men är en bra fundering att tänka på

Sundare

...är det enda hållbara i längden tror jag. Ja, visst är det svårt att definiera vad alkoholen gett/ersatt/stått för. Har haft tuffa perioder i livet som du - utan att jag därför druckit mer. Men när livet bara varit sådär lite småtrist så blev det ofta, mycket och utan gräns. Utan att jag tänkte på varför mer än dagen därpå.
Som ung student vid högskolan drack jag aldrig. Ibland känner jag mig så dum, ungefär som att börja röka när man närmar sig 40...fast värre ändå.
Stundtals känns det som en sorg att inte kunna återgå till ett normalt alkoholbeteende. Men det är för mig för tidigt att tänka på det nu, man får ta ett steg och en svårighet i taget för att orka med.
Önskar dig en fin vit tisdag!

linn

Ska på fest på fredag med ett gäng kompisar, har inte berättat för någon av dem om mitt A-problem och har oroat mig lite hur jag ska göra , om jag ens ska gå? Men vet ju att jag klarade av förra lördagens kalas utan. Så tror inte det är festerna och kalasen med andra människor som är mitt problem utan de långa och "tråkiga" helgerna då jag gärna skulle haft lite vin undangömt som jag kan hälla i mig - verkligen helt korkat! Men har bestämt mig för att ta bilen till festen, för köra onykter det har jag aldrig gjort och kommer inte att göra så då blir det en extra sak som håller mig borta från A. Vet bara inte riktigt vad jag ska säga om de frågar varför jag inte dricker? Är inte riktigt redo att berätta för alla än.

Sundare

Medicin
Huvudvärk
Vill inte
Inte sugen
Har mycket att göra imorgon
Har en vit period
Börjat dra ner på socker
Trött så jag kommer bara vilja gå hem o sova
Vad mer?

linn

Jag tror nog ingen kommer att fråga - kanske är det mer jag själv som tänker på det - jaha varför dricker inte hon?

Själv är jag inne på min 12 dag AlmaAmanda - jag var tvungen att räkna efter och det känns bra, att dagarna går och att jag inte alltid tänker på vin. Värst är det nog tiden mellan 15-18 när man känner sig trött och vet att man ska fara hem och ta tag i saker hemma också. Har mindre energi för vardagssysslorna just nu, men min sambo är förstående och föredrar nog mer att jag är nykter än att vi har det rent hemma. Imorgon är det fredag och känns bra med helg snart men samtidigt är det lite oro - kommer jag klara av denna helg oxå?

Sundare

Oj vad jag känner igen mig! För mig är det när jag kommer hem eller är på väg hem som det börjar.
Det är ett bra stöd att andra i familjen är hemma när jag kommer för de "kollar mig" efter den där hemska gången....
Hos oss har det också blivit mindre städat. Men bättre lite skit i hörnet än ett rent helvete. Klichén fick just ett helt annat djup. Trevlig kväll!

linn

Lyckades hålla upp med vinet nästan en månad i vår men sen gick det inte längre. Min familj har konfronterat mig många gånger och istället för att ta tag i det så har jag dragit mig undan och inte orkat ta kontakt. Hemma har det varit fortsatt tungt och min sambo har gett upp hoppet. Och så har även jag om vår relation. Igår tog jag steget och lämnade honom men för att klara mig igenom denna separation måste jag bli nykter igen - för att orka för mig själv och mina barn. Idag är dag 1 och jag vill verkligen ha ett nytt liv nu!

linn

Vet ju precis stadierna när man slutar, har ju gjort det 2 gånger förut och det är verkligen tufft men känns som om jag har lite mer drivkraft nu! Nu kan jag inte längre luta mig på min sambo, nu måste jag lösa detta för att kunna ta hand om barnen själv. En dag i taget med förhoppningar om ett nytt liv längre fram.