Hur håller ni er borta från medberoendet? Bor inte tillsammans med min fästman, som är periodare pga olika skäl, delvis hans alkoholism. Men det tycks som om gränserna suddas ut allt mer för varje år. Från början var han så noga med att ta ansvar för sitt eget drickande och han behöll på något sätt kontrollen under sina perioder. Vi har nu varit tillsammans i 3,5 år, drygt och allt är förändrat. Han tappar kontrollen, har demens, vet inte vilken dag det är,vad han har sagt och gjort. Hans arbete ligger starkt i farozonen. Han som tidigare uppvaktade mig, även under sina perioder, behandlar mig numera alltmer som en supakompis. Sitter och jiddrar, vill att jag ska köpa alkohol åt honom, stjäl min (om jag har någon). Sexlivet är obefintligt. Jag blir orolig för vad han ska ta sig till. Förra perioden skulle han tex gå till systemet, men hamnade på ett hotell i stan. Efter en tupplur på 2 timmar så trodde han att det var dags att checka ut, hade tappat sina glasögon och ringde mig och grät. Senaste perioden, den nuvarande, hade han demens mest hela tiden. Han behövde ta sig till en läkare men lyckades inte passa telefontider och annat. En dag åkte han ambulans till akuten men han vet inte ens om det var han själv som tillkallade den. Han brukar sköta om sig själv minutiöst, men nu äter han skitmat, om något överhuvudtaget. Han har varit isolerad hemma och bara tagit sig ut för att fylla på folköl. Ja det är hans dryck, minst 24 st per dag men även annat starkare ibland. Han har cyklat i snöhalkan och farit omkull flera gånger. Mitt i detta ska man sköta sitt jobb och försöka ha ett något så när normalt liv... Hur då? Sedan är det ju detta med tillnyktringen.... gnället, klagandet på andra människor i omgivningen, bristen på flexibilitet, självcentreringen. Hans ekonomi i ruiner, förtroendet hos arbetsgivaren nästan helt förbrukat mm, mm. Hur ska man orka? Är det värt det?

etanoldrift

Nej, det är inte värt det!
Tyvärr måste du istället ta avstånd, inte "passa upp", inte handla alkohol eller se till att han äter.. Han är i det stadiet, att hans arbetsgivare borde ställa ultimatum! Och se till att han får vård! (de brukar lyckas bättre än oss medberoende) Arbetsgivaren få nämligen inte ge någon sparken pga kända alkoholproblem, utan måste erbjuda vård (fast om alkoholisten vägrar, så är det i sig en orsak..)
Det enda du kan göra är en orosanmälan till de sociala myndigheterna..
För som jag ser det så befinner han sig i ett sorts slutstadium. Jag vet också att delirium och sånt kan bli både värre och farligare, när de varigt nyktra några dagar, så han behöver definitivt få vård och avgiftning..
För en del vänder det när de kommer till botten, så du måste sluta dämpa fallet! Sluta hålla honom "svävande" över den där magiska gränsen, när allt rasar och bara vård återstår!

newgarden

Slutstadiumet? Hur ser det ut? Är det när alkoholen slutar att ha sina ev positiva effekter på alkoholisten och det bara bär utför? Att han måste sluta nu eller gå under? Han är själv orolig över hur alkoholen påverkar honom nuförtiden. Han har som jag förstått druckit sedan han var ca 14. För 17 år sedan diagnostiserades han som alkoholist.

etanoldrift

Om han redan är diagnosticerad som "alkoholist" som du skriver, så är det rätt allvarligt.
Egentligen så finns inga positiva effekter av alkohol!
Det bygger bara ångest!. Tyvärr så är också alkohol i regel enda "botemedlet" mot ångest, för den beroende..
Det skadar lever, njurar och andra inre organ. Det skadar nerver och muskler, vilket har till följd att en alkoholberoende ofta har svårt att gå normalt även i någotsånär nyktert tillstånd. ( de utvecklar något som kallas "Babinskis reflex" som innebär att foten istället för att sättas ner med hälen före sätt ner liksom platt, med hela fotbladet.)
Näringsupptaget är försämrat och ofta har alkoholister näringsbrist, trots att de ser tjocka ut (den berömda ölmagen) Mineral och vitaminbrist, vilket kan förorsaka andra bristsjukdomar och hjärtsvikt.
Och sedan det du nämnt, alkoholdemens! Den kan i vissa fall gå tillbaks men det kräver total nykterhet under flera år.
I det förvirrade tillståndet, råkar de ofta ut för olyckor.. Och då är också sjukdomsinsikten i regel lika med noll!
En god vän till mig berättade att hennes far fick reda på av läkarn att han var tvungen att sluta dricka alkohol för att överleva, då bl.a hans lever var helt slut. Inte ens lättöl fick han dricka..
Naturligtvis chockartat för mannen, som fick ångest och gick raka vägen till systemet och köpte sig några öl. Tragiskt! Han dog 2 månader efteråt, utan att ha varit nykter en hel dag.
Jag ska inte fråga dig vad du har för bevekelsegrunder att ta hand om den här mannen, men jag önskar att du kunde lämna över hans personliga ansvar där det hör hemma!
För det finns ingenting du någonsin skulle kunna göra för att få honom att sluta dricka, om han inte själv kommer på andra tankar!
Och då är det nog avgiftning och behandling som gäller..

newgarden

Nja... bevekelsegrund? När vi träffades var han helt öppen med sin diagnos men skönmålade samtidigt sin situation och underdrev sitt missbruk. Ja jag har varit nykter nu i si och så många år, om jag dricker nu så kan jag hantera alkoholen mm. Naiv som jag var (utan någon tidigare erfarenhet av missbruk) så sa jag; jaha, vad bra! Men redan efter ett antal veckor så insåg jag att det var på allvar, att han inte bara var "någon glad festprisse". Men... då var jag fast, kär och galen. Sedan, som sagt så fick han sina perioder men skötte dem ganska snyggt: höll kontakten med sin arbetsgivare, höll stenhårt på att han själv skulle anskaffa sin alkohol (hade jag lämnat lite vin i hans kyl då, så skulle han aldrig rört den), åt vettig mat, tog promenader emellanåt, skötte sitt hem minutiöst mm. Jag behövde mycket sällan "ta hand om honom". Så min medberoenderoll var minimal. Men något har hänt. Kanske känner han sig för trygg i förvissningen om att jag ska stanna hos honom, kanske är det något rent biologiskt som gör att han tål alkoholen sämre nu. Eller kanske är hans längtan efter att få dricka för stark. Han orkar helt enkelt inte kämpa emot. Till saken hör att han har en medfödd neurologisk sjukdom som plågar honom och även påverkar psykiskt, med oro. Alkoholen har varit hans sätt att självmedicinera, få lite ro. Stesolid som hjälper mot hans darrningar får han naturligtvis inte. Ett moment 22. Och jag då? Ja har tänkt på att lämna många gånger men när han är nykter, så är han fantastisk (och nej det är inte bara jag som säger det), omtänksam, huslig, rolig, generös, sexig... När han dricker och ångesten kommer på tredje dagen så kan jag inte lämna honom, risken för självmord finns. Han försökte för cirka 10 år sedan (innan vi träffades alltså). Ja jag vet, en form av gisslansituation. Han är förresten nykter igen nu. Men han ekonomi är i ruiner, arbetsgivaren har tagit emot honom på nåder, hans skakningar är värre och långvarigare än tidigare och mitt förtroende för honom är svagt. Känner nog egentligen att jag skulle vilja ha en paus men han är så svag och tunnhudad just nu.

etanoldrift

Jag undrar vems liv lever du egentligen?
Lever du det liv du vill?
Om han hotar med självmord, så är det bästa att ta kontakt med sjukvården (medan han är nykter) Tyvärr tar de inte emot folk när de är onyktra..
Och du ser ju själv att du blivit en känslomässig gisslan..
Jodå mitt ex hotade också att ta livet av sig.. Och han lever än..
Fråga då, om det är lyckat att använda sig av känslomässig utpressning för att få som man vill? Det är ju faktiskt en form av psykisk misshandel du utsätter dig för!
Han har ett personligt ansvar att söka vård, vare sig det är för sin alkoholism eller för sina andra besvär! Det kan han helt enkelt inte lägga på dig!
Alkohol ökar förresten all ångest på slutet, så även om den varit ångestdämpande så får den med tiden motsatt effekt!
Att blanda medicin och alkohol brukar aldrig vara lyckat. Speciellt inte om han skulle ha antidepressiva, för de förlorar ofta sin verkan om de tas med alkohol..
Du har inget ansvar i att han förstör sitt liv så låt dig inte dras med!
En del går under och det är oerhört tragiskt! Att två går under för att en är sjuk och ändå inte tar emot behandling utan tvingar den andre genom manipulation och känslomässig utpressning att stanna kvar är katastrof!
Överlämna honom till vården! Gör en orosanmälan till socialen att han både dricker och är suicidbenägen, innan du själv blir utbränd!
kram /e

etanoldrift

Och du har ett val till!
Om du absolut inte vill lämna honom, så får du acceptera situationen som den är!
Ta en förhandling med dig själv, hur vill du att ditt liv ser ut om 5 år om 2 år när han fortfarande dricker?
DU kan ALDRIG få honom nykter!

newgarden

Måste få ösa ur mig lite! Förbannad på allt möjligt. Har sett att det "daltas" men alkoholister som slutat dricka... "åh vad duktig du är", "beundrar dig så" mm. Visst behöver man antagligen stöd när man ska lämna sin drog men att höjas till skyarna tror jag motverkar sitt syfte. vem vill inte ha all denna uppmärksamhet och beundran?! Jag tror det kan bli en förstärkande spiral som motverkar sitt syfte. För när hurraropen tystnar, vad gör man då? Jo tar till flaskan. Sedan börjar allt om igen...
Är också förbannad på alkoholistvården. "Min" alkoholist hat självmant slutat (la in sig på Psykiatriska kliniken 5 dagar) och kämpat sig tillbaka. vad händer? Jo nu vaknar landstinget! I form av företagshälsovården bl.a. De pratar nu om att bygga staket runt honom för att hålla honom borta från alkoholen! Han ska nu springa hit och dit på olika möten, provtagningar, blåsa, psykoterapi och äta medicin! Att "kalven" redan återvänt till båset av alldeles egen vilja och initiativ, det läggs ingen vikt vid. De tar alltså ifrån honom hans eget initiativ, hans stolthet och glädje över att av egen maskin tagit sig bort från alkoholen. Nä här ska byggas staket! Han har försökt att tala om för dem att det han egentligen behöver hjälp med är att förhindra akuta situationer, när han börjat dricka och riskerar att hamna i en period. Men som etanoldrift sa, en alkoholist som druckit får inte komma till vården för att få hjälp, man måste vara nykter för det. Vad är det för hjälp?! Ser nu att min "alkoholist" börjar bli ledsen och tappar i kraft.Han ränner runt på alla dessa möten och försöker vara alla till lags, samtidigt som han jobbar heltid och kämpar med att komma tillbaka fysiskt och ekonomiskt bl.a. Vem skulle orka med detta i längden? Trots att han inte behöver någon medicin så tvingas han av läkaren på företagshälsovården att äta tabletter mot "sug", bara för att så ska vara. Så sjukt system!

etanoldrift

Jag vet inte hur din/er situation ser ut för tillfället.. men 5 dagars vård på psyket hat hittills fått väldigt få "alkoholister" nyktra..
Vem är det som gör bedömningen.. är det du eller han, att han är "färdigbehandlad", trots att vården tycker annorlunda?
Du kanske tycker att det är "mycket väsen för lite ull".. Men de här människorna har ju trots allt en viss erfarenhet av att vårda människor med både alkoholproblematik och psykiska åkommor..

Välkommen, du har kommit rätt!
Mitt svar på dina första frågor 'Hur ska man orka? Är det värt det?' - Beträffande orken är det väl just det du håller att inse, att livet med en alkoholist äter upp dig. Om det är värt det? Också mitt svar till dig utifrån din beskrivning är 'Nej!'
Du frågar också hur en håller sig borta från medberoendet. - När en redan är där, intrasslad i känslor, så är vägen till frihet att jobba med sig själv. Det kan man göra genom att aktivt skriva och läsa här. Det finns också andra nätsajter och kurser, exempelvis Carina Bångs sida Information och stöd till anhöriga som jag länkat till i många trådar här. Mycket bra är att gå på Al-Anonmöten och i 'levande livet' få ta del andras erfarenheter. Detsamma gäller alkoholister, genom att gå på AA behöver de aldrig komma i den situationen som du beskriver, där hurraropen tar slut. AA finns kvar och det enda som krävs för att vara välkommen dit är en önskan att vara nykter. Fortsätt ösa ur dig här du! Läs också tillbaka vad du själv skrivit, det är en bra väg att göra sina egna insikter. Och som sagt, gå gärna på ett Al-Anon möte! Allt gott / mt

etanoldrift

Jag kan förstå att du försvarar honom, det gör man med människor man älskar och inte vill släppa..
Du behöver inte släppa honom, men skyll inte vårdens ansvarstagande på den bit som faktiskt är hans personliga ansvar!
Möten, provtagningar och att blåsa innan man får sin medicin är praxis.. (givetvis efter bedömning från ansvariga läkare)Att dessutom få tillgång till psykoterapi är sällsynt, så det är ju en ren vinstlott!
Ingenting av ovanstående är konstigt, eftersom det finns massor av beroende, som "fuskar" i sin behandling och dessutom ofta lyckas genom att hålla sig inom en viss nivå, dagarna eller en vecka, innan en provtagning..
Av vad du skrev förut, så var han i väldigt dåligt, både fysiskt och psykiskt skick..
Det är inget man reder upp på en månad eller två.. Kanske om man är ung och har en bra grundfysik.. (du får ursäkta att jag tvivlar lite på båda sakerna..)
Vi är många som önskar att vården skulle ta tag i våra "alkoholister" och tvinga dem att gå på både möten och mediciner.. För att inte tala om psykoterapi!
Så att de verkligen fick möta sig själva.. Vägen till att bli en nykter alkoholist (och vara medveten om det) är lång! Och det är inte alltid man är kapabel att göra den bedömningen själv.. För det handlar inte bara om "djävlaranamma" och ta sig i kragen och till vården. Man måste ta till sig vården också..
Så för att förtydliga, är det du eller han som tycker att det är besvärligt att få behandling?
Vad finns det för garantier att han inte tar till alkohol, om det nu börjar bli uppförsbacke i att ta sig tillbaks till arbetslivet?
I all välmening/ e

newgarden

Okej, ja han var i dåligt skick, vilket han är den första att skriva under på. Men han är i många avseenden annorlunda gentemot andra med samma problematik. För det första "mörkar" han inte alls om sin alkoholism. Alla i hans omgivning vet om det och i de flesta fall så har han berättat det själv. För det andra så har han aldrig varit varken bostadslös eller arbetslös (mer än någon kort tid när han dåvarande arbetsplats gick i konkurs). Han har alltid kunnat betala för sig själv, med sin lön. Han blir aldrig aggressiv av sitt drickande, snarare tvärtom. Och... han vinglade själv till Psykiatriska avdelningen och såg till att få akut hjälp. Det var läkaren där som ansåg att han inte behövde mera hjälp än så, eftersom han är så motiverad. hans största problem när han ska avsluta en period är hans överdjävliga abstinens pga hans neurologiska sjukdom. Har sett honom stappla runt med kramper och darrningar i hela kroppen. Det klarar han inte längre själv, därav att han gick till psyket. Psykoterapin har han också själv sett till att ordna genom Vägen. Han söker efter verktyg att hantera sina återfall. Han vill absolut inte att jag ska vara medberoende men, men det är nästintill omöjligt. Fast vi försöker motverka det så gott vi kan. Jag har aldrig städat efter honom eller ljugit om hans tillstånd mm. Men jag klarade inte av att se på när han inte åt alls, inte hade någon mat hemma och försökte även stötta honom när det gällde tider att passa och liknande. Men när han missade dessa så fick han ta konsekvenserna själv.
Nej det jag vänder mig mot är att man från Företagshälsovården vill pracka på honom medicin han inte behöver, med trista biverkningar och att de tar ifrån honom hans egen drivkraft. Var var sjukvården när han verkligen behövde den? Han tog gång på gång kontakt med Vc när han mådde som sämst, men fick aldrig någon hjälp. Ja de har detta krav på att man ska vara helt nykter men pga sin sjukdom, i en period, blir han då oförmögen att ta sig dit. Tänk er en person med en mycket kraftig "danssjuka" så har ni bilden klar för er. Nä jag förstår inte. Vem är vården till för? Den nyktra alkoholisten är ju redan en bra bit på väg. Det är ju när de mår som sämst och söker hjälp, som den borde sättas in.

newgarden

Han är för övrigt helt nykter. När han vill vara nykter så är han det, helt utan några problem. Men ibland tar han sig återfall. Ja det är han som uttrycker sig så. Han vill inte heller att man pratar om ett "sug", det finns inte något sådant säger han. Ett återfall är ett val, även om han på tredje dagens drickande inte är så klar i huvudet.... För en dags drickande, ja det kan gå. Två dagar, nja, då börjar det bli problem. Tre dagar, mynnar ofta ut i en period.
Jag bagatelliserar inte hans drickande, det skadar både honom och mig och vår relation. Nä det är ett sorgligt slöseri av en helt fantastisk man.

etanoldrift

Tja, jag har en "alkoholist", som visserligen inte erkänner att han är just alkoholist, men han påstår att han aldrig haft något sug (det är hans motivering till att han INTE skulle vara alkoholist..)
Så om han inte har något "sug".. Varför tar han sig återfall?
Om man någonstans insett att det går åt skogen och att man i regel inte klarar att vara utan alkohol, om det så är "underhållsdoser" under en till två dagar.. (för att sedan trilla över kanten och få en period..) så måste det väl ändå finnas en utlösande faktor?
Vad medicinerna beträffar så bör väl hans läkare kommunicera med varandra, ifall de inte går att kombinera? (har man allvarliga biverkningar så brukar det finnas andra alternativ..)
Och det svåra är många gånger inte att sluta..
Det svåra ligger i att inte börja igen! Att inte ta det där återfallet..
Om han försökt lösa sina medicinska problem med hjälp av alkohol och inte lyckats hittills (utan det slutar med att han snarast blir sämre..) Varför i hela fridens namn tror han att han ska lyckas vid nästa återfall? ( för mig blir det bara invanda (dåliga) ursäkter.. som dessutom gör honom sjukare än han behöver vara)
Det kan ju faktiskt vara så, att man från vårdens sida genomskådat det här och nu verkligen försöker se till att han även fortsättningsvis håller sig nykter..

newgarden

Håller helt med om att kruxet är att inte ta ett återfall. Varför han inte vill prata om ett ett "sug" är för att han inte vill att de med alkoholproblem ska fråntas sitt eget ansvar. Han säger att man gör alltid ett val, vare sig man dricker eller inte. Hans bakgrund till drickandet är dels biologiskt arv (farfar och far alkoholister), dels det sociala arvet (pga detta), att han började dricka i en väldigt ung ålder (11-12 år), att han umgicks med likasinnade vänner under många år (väldigt trevliga personer som hade en bra vänskap), samt att han snabbt upptäckte att alkoholen hjälpte både mot hans neurologiska sjukdom och mot ångest. Han "självmedicinerade" alltså under många år, utan alltför stora problem. Men naturligtvis så blir det till slut så att kroppen inte reagerar på samma sätt längre efter ett antal år. Tidigare var alkoholen "fest och glädje" för honom. Han hängde med sina vänner, fick ett antal timmar utan skakningarna och tyckte livet var toppen... Det som är så svårt för honom nu är att inse att den långa "smekmånaden" med alkoholen är över. Några av hans vänner har dött eller fallit djupt ner i sitt missbruk, andra har gått vidare och släppt mycket av supandet. Kompisgänget är nästan helt upplöst. Men han längtar ju förstås till den gamla goda tiden... Han oroar sig också över hur han ska orka utan sina pauser från den neurologiska sjukdomen. Skakningarna påverkar även psyket, med nervositet och sömnstörningar. Han kämpar nu med att kunna acceptera att alkoholen är ett passerat kapitel för hans del men det är jobbigt. Han älskar sin alkohol, eller snarare han brukar säga; att alkoholen älskar honom.

Ja alkoholen kan döva ångest men också ge mer ångest åter. Sedan är det ju så att alkoholen skadar det centrala nervsystemet så att bota symptom av nervskafor med ett nervgift låter underligt. Om han blev helt fti från alkoholen kanske hans sjikdom skulle bli bättre. Oavsrtt är du ju i en verkligt jobbig sits.

newgarden

Nja inte så underligt Aeromagnus. Som du säger så är alkoholen ett nervgift, vilket gör att hans skakningar upphör. Även den konstanta oron som han känner pga dessa skakningar försvinner också tillfälligt, men sedan blir det etter värre förstås. Han var hos Vägen idag och fick höra att han är "unik". Att de flesta alkoholister dricker mer eller mindre konstant, inte som han som har långa nyktra uppehåll, då han jobbar på, bygger upp sig själv fysiskt och psykiskt och skapar ett rejält sparkonto. För att sedan rasera allt genom att dricka hårt under 6-10 veckor. Såg på tv att GW tydligen är likadan, han kallar sig för en "disciplinerad alkoholist". Tycker det verkar som om de inte riktigt vet hur de ska behandla honom. Han passar inte in i mallen...
Det är alltid lika jobbigt för mig efter en av hans perioder. Då skiftar maktbalansen. Han går från att vara ynklig och utom kontroll, till extremt fokuserad. Jag kan riktigt se hur slipsen dras åt (om ni förstår vad jag menar). Han ska plötsligt vara en supermänniska och kompensera allt på kort tid. Jag kan känna ; men jag då? Som alla anhöriga så har jag levt igenom hela perioden medans han själv kanske bara minns en tredjedel. Någonstans innerst inne vill man ha någon form av kompensation för allt elände, men det blir sällan så. Så otacksamt att vara anhörig, förstår varför många blir bittra. Kan ofta känna mig gråtmild och svag när han kämpar på så hårt i början. Dessutom får han så mycket uppmärksamhet och intresse av vården, medan man som anhörig tycks räknas med att man bara ska gå vidare, utan problem. Tror fasen nästan det är svårare att vara anhörig. Alkoholisten har som sagt sitt glömskans rus och får sedan hjälp...

newgarden

Är det någon mer än jag som trots att man sett alkoholens baksidor, ändå använder sig av alkohol för att döva de negativa konsekvenserna av medberoendet? Då och då.

Kraxen

Att anhörig/medberoende är nog så illa, man får själv bära mycket skuld å skam.
Att den som är beroende helt enkelt kan släppa vissa saker är nog för att de inte nyktert och klartänkt är närvarande, medan vi blir bärare av både situation och känslor kring dem så mycket längre!
Enkelt att klappa en alkolist i ryggen då hen tar hjälp och håller sig på banan.
Men vem klappar den som står bredvid i ryggen eller ens frågar hur man mår?!
Att enkelt släppa taget om den man har en relation med är inte lätt.. Det finns ju något som gör att man faktiskt tycker om den människan, det är inte han el hon det är alkoholen som förstör.
Om det fanns en enkel lösning eller svar så skulle vi ju välja det!
Kämpa på och hoppas du finner vissa svar och annat som kan vara till hjälp.

newgarden

Tänk... känner inte alls igen mig i mångas beskrivning av skuld och skambörda. Men det beror väl antagligen på att vi träffade varandra i en "mogen" ålder. Vi är båda ganska klara över vilka vi är och att vi själva ansvarar för våra egna liv. Men visst är det en vansinnig balansgång; att inte fastna i medberoende men samtidigt känna att jag inte lämnar honom vind för våg, när han fallit. Ser att många tycker att enda svaret på problemet är att lämna, men samtidigt innebär en relation att man inte ger upp hoppet om varandra och en gemensam framtid. "En snäll alkoholist" som är en underbar man, är inte så självklart att lämna. Annat vore det om han var aggressiv och misshandlade fysiskt och verbalt... då skulle jag inte tveka en sekund.