Hur håller ni er borta från medberoendet? Bor inte tillsammans med min fästman, som är periodare pga olika skäl, delvis hans alkoholism. Men det tycks som om gränserna suddas ut allt mer för varje år. Från början var han så noga med att ta ansvar för sitt eget drickande och han behöll på något sätt kontrollen under sina perioder. Vi har nu varit tillsammans i 3,5 år, drygt och allt är förändrat. Han tappar kontrollen, har demens, vet inte vilken dag det är,vad han har sagt och gjort. Hans arbete ligger starkt i farozonen. Han som tidigare uppvaktade mig, även under sina perioder, behandlar mig numera alltmer som en supakompis. Sitter och jiddrar, vill att jag ska köpa alkohol åt honom, stjäl min (om jag har någon). Sexlivet är obefintligt. Jag blir orolig för vad han ska ta sig till. Förra perioden skulle han tex gå till systemet, men hamnade på ett hotell i stan. Efter en tupplur på 2 timmar så trodde han att det var dags att checka ut, hade tappat sina glasögon och ringde mig och grät. Senaste perioden, den nuvarande, hade han demens mest hela tiden. Han behövde ta sig till en läkare men lyckades inte passa telefontider och annat. En dag åkte han ambulans till akuten men han vet inte ens om det var han själv som tillkallade den. Han brukar sköta om sig själv minutiöst, men nu äter han skitmat, om något överhuvudtaget. Han har varit isolerad hemma och bara tagit sig ut för att fylla på folköl. Ja det är hans dryck, minst 24 st per dag men även annat starkare ibland. Han har cyklat i snöhalkan och farit omkull flera gånger. Mitt i detta ska man sköta sitt jobb och försöka ha ett något så när normalt liv... Hur då? Sedan är det ju detta med tillnyktringen.... gnället, klagandet på andra människor i omgivningen, bristen på flexibilitet, självcentreringen. Hans ekonomi i ruiner, förtroendet hos arbetsgivaren nästan helt förbrukat mm, mm. Hur ska man orka? Är det värt det?