Skriver från andra sidan. Jag har själv haft alkoholproblem från och till. Dricker mig full, gör bort mig, sårar, förstör för mig och familjen.
Varför dricker vi alkohol när vi vet att vi sårar, förstör och ljuger?
Bra fråga! För det första är det en sjukdom som gör att vårt begär vinner över förståndet. Ibland kan vi fly från verkligheten, självmedicinera eller döva den ångest vi har. Naturligtvis har vi ett starkt kemiskt beroende.

Gör vi detta för att vi vill? Knappast. Vem vill såra den man älskar? Vem vill vakna upp och känna spydoften i munnen? Vem vill ha huvudvärk och skakningar av abstinens? Vem vill vakna upp med minnesluckor och ångest för att man inte minns?
Ingen vill väl medvetet känna och leva så?

Som familjemedlem eller kompis ska du bry dig. Du ska ställa krav och prata om detta. Du ska inte ta hot eller slag från en alkoholist. Tyvärr så är vi alkoholster mästare på att ljuga och lova saker som vi sedan inte håller, eller väldigt sällan. Ofta handlar det om att man inte druckit, lovar att inte dricka så mycket nästa gång. Svepskälen är många att inte ta hjälp. Jag har väl inga alkoholproblem. Det är du som är överkänslig, gnällig, sur eller trist.
Det är du inte. Du har egentligen så rätt. Förnekelse och skammen gör att man inte vill ta tag I problemet.

Vad ska du som medmänniska göra?
Du kan väldigt sällan få någon som inte vill slut dricka att just sluta. Det spelar ingen roll om du hotar eller ställer ultimatum. Ultimatum ska du bara ställa om du kan efterleva dessa.

Du som medberoende har inget fel gjort. Du bryr dig och det är väl adrig fel? Du är inte sur, gnällig eller överkänslig. Du bryr dig.
Du måste dock tänka på dig. Ta hjälp för ofta reder man inte ut detta själv.

Du bär inte skulden för att din partner/kompis/förälder dricker. Tänk på det.

Idag har jag ångest över att jag sårat min fru. Jag kramar alltid om henne lite extra. Stoppar om henne, stryker håret. Ibland gråter jag över mitt mssbruk som sårat henne.

Tänk på det. DET ÄR INTE ERT FEL ATT NÅGON DRICKER!
Ta vara på er där ute.

Kram från en nykter Aeromagnus

Trollis

Tack aeromagnus!
Ibland, när det är som värst är det svårt att komma ihåg att det faktiskt är en sjukdom man kämpar mot. Som medberoende tar man ofta åt sig, tror på alkoholistens hårda ibland elaka ord. Jag är medveten om hur det fungerar nu, men när man sitter där en lördagkväll å det haglar elakheter är det, som sagt svårt att inte ta åt sig.
Det är sååå bra att få höra från andra sidan oxå, att det inte är den medberoendes fel, tack

Det jobbiga är att båda parter lider men på olika sätt. Missbrukaren vet att hen sårar men sjukdomen förgiftar hjärnans förnuft. Det svåra är att bryta sitt beroende om man inte vill. Detta gäller också båda parter. Där vid detta vägskäl ni som är nära en missbrukare får jobbigt. Man tjatar och bryr sig men en missbrukare vill ju bara vara ifred.

Vad ska man då göra? Finns inget rakt svar. Frågan är vad man kan göra om missbrukare vägrar inse. Tjat, hot och gnat hjälper inte tyvärr. Här måste nu försöka fokusera på er själva. Vad vill ni? Hur vill ni gå vidare? Även om man älskar en person så håller det inte längden att leva i ett förhållande nä en ger energi och en snor energi. Mitt råd är att ta samtalsstöd för man klarar inte ut allt själv.

Det är inte ert fel det är elakartad sjukdom.

Blåögd

det du föreslår. Ställa krav och prata är gjort men eftersom alkoholisten är manipulativ är det svårt att just ha ett bra prat. Vid pratet så svänger det ordentlig från insikt att man behöver sluta att man gått ner sig ordentligt och att det är så svårt att ta sig upp igen efter så många misslyckade försök. Till att skoja bort de fysiska problem som finns pga alkoholen och skoja om att hade man mer pengar hade man kunnat dricka mer. Har svårt att själv vara balanserad i ett sånt prat, först se den trasiga må dåligt sen ska det skojas om, men jag tiger och tänker mitt och inte blir förbannad trots att jag skulle vilja skälla ut människan som resonerar så knäppt. Lämnade för några månader sedan och bett om ingen vidare kontakt men alkoholisten söker fortfarande kontakt och vill gärna tala om för mig hur många dagar hen lyckats med nykterheten. Varför delas detta med mig som hen inte längre har ett liv med? Om alkoholisten vill vara ifred och supa så kan hen göra det men varför då höra av sig? Hur står man emot ena gången jätte "på" och nästa gång avvisande, varför är alkoholisten så? Lätt att börja undra vad man själv gjort för fel. Mitt ultimatum har alltid vart nykterhet och det har jag hållit på därav separation. Nu känns det som hen försöker nästla sig in igen med gulligull och hur fantastisk jag är men det är aldrig prat om hur nykterheten ska bli till. Det känns nästan som att hen inte törs prata och be om hjälp utan mer drar på sig en spillivink mask för hen är osäker på hur jag kommer reagera, eftersom tidigare i okunskap blev jag så arg och kränkt för jag trodde hen gjorde det personligen mot mig. Har du nått råd hur jag nu ska bemöta för jag tycker det är jobbigt med sms/ringande och skulle eg vilja fortsätta utan någon kontakt alls, blir för jobbigt för jag älskar fortfarande. Samtidigt finns mer insikter om sig själv från alkoholisten men hen törs inte sträcka ut handen så jag kan finnas vid sidan och stötta.

ditt inlägg. Känns så insiktsfullt och så ärligt. När du beskriver hur du visar omsorg om din hustru blir jag varm och glad i hjärtat, så har också jag det numera.
Under min första tid här förde jag en kamp emot andras berättelser och min egen insikt om 'hur en alkoholist är'. Jag hävdade många gånger min grundvärdering och uppfattning om att varje människa är unik.... Långsamt och tämligen obemärkt tog jag sen till mig insikten att alkoholismen har sina kännetecken, lögner och förnekande hör till dem. Min man har ljugit om saker jag aldrig kunde föreställa mig. Men, bakom sjukdomen finns också människan .... och där är det olika. Under den för mig svåraste tiden sade jag många gånger att jag inte kan leva med mannen när han dricker, jag vill leva med den 'sanna' mannen jag valde att leva och gifta mig med. Efter ca ett halvt års nykterhet såg jag avgörande skillnader på så sätt att han kunde hantera utmaninande situationer med lugnet i behåll. Det tolkar jag som hjärnans tillfrisknande. Efter nästan ett och halvt års nykterhet 'med vita knogar' tog han ett kort men rejält återfall och efter det sökte han sig till AA. Jag hade satt mig in i tolvstegsprogrammets tankar redan tidigare och sökte mig sen till AlAnon. Det har hjälpt honom och oss att sätta ord på, få ett gemensamt språk för det som händer i tillfrisknandeprocessen.
Men alla män/människor är inte som Mange och Mullegubben. Även om alkoholismen har sina kännetecken är både aktiva och nyktra alkoholister olika till sin personlighet.... och dit hör antagligen viljan att se sin del, erkänna den, arbeta med sig själv och försöka gottgöra dem man gjort illa.
Vet inte om jag lyckats klargöra mina tankar, om detta har jag tänkt och skrivit mycket. Själv har jag haft sån enorm hjälp av forum, olika hjälp i olika skeden av mitt tillfrisknande. Fortfarande efter mer än fem år här lär jag mig om mig själv och förstår mina medberoendemönster så att säga i backspegeln.
Nån har sagt ungefär att den längsta resan är in till sig själv. Det stämmer mycket väl för mig. Idag lever jag inte konfliktfritt men ärligt och i djup harmoni med min man som valde att bli nykter och hittade tillbaka till sitt sanna jag. För det är jag oändligt tacksam! / mt

Det är just detta som jag läser in att aeromagnus menar - fokusera inte på din partner, utan på dig; vad vill du, hur vill du ha ditt liv, vad vill du leva med för människa, vad behöver du? (Eller omvänt - vad vill du inte ha, vad behöver du inte, vad står du inte ut med?)
Det är svårt att reda ut, men om du till att börja med hittar bara lite svar så kan du ställa krav på din partner och då växer du och blir starkare och kan ta dig framåt.
Det är svårt, men man måste ta hand om sig själv främst!

linker

Du har fått mycket gensvar på din text, aeromagnus. Vi är många som önskar att våra anhöriga skulle komma till den insikten som du har gjort. Jag har läst dina trådar och vet att det är en mödosam väg du har gått.
Du säger att man som anhörig ska bry sig och ställa krav, men inte ogenomtänkta ultimatum.
Samtidigt säger en del att man kan inte förändra en annan människa, bara sig själv.
Jag har inte gett upp hoppet om att min man och jag ska kunna leva tillsammans. Han har sen en tid minskat sitt drickande rejält och det har blivit större förbättringar än på många år. Detta vill han ha bekräftelse på och det får han. Men. Jag kan inte lita på honom efter alla år av missbruk och jag letar fortfarande tomburkar. Trots att han har "slutat köpa starköl" hittar jag nya burkar.
På min lågmälda fråga om hur det kan komma sig svarar han med ilska och beskyllningar att jag snokar. Ja, svarar jag, det gör jag och jag kommer att fortsätta med det tills jag litar på dig.
Men du ser väl att det har blivit bättre, nu blir jag besviken på dig säger han. Så är bråket igång igen. Och jag blev syndabocken som vanligt.
Sen en månad har jag bett honom tala om för mig hur hans plan för att få kontrollen över alkohol ser ut. På onsdag....nej, på fredag......nej, nästa vecka .....få se. Jag väntar och väntar.
Och jag kommer att fortsätta leta tomburkar. Tyvärr.

Besviken

Areomagnus jag vet inte om du läst mina inlägg på ett tag. Men hur ska jag bete mig mot honom trots han varit nyckter i 3 mån idag. Så fortsätter han att vara elak, tyken, och arg genemot mig. Hur mycket ska man orka med. Jag kan känna att jag kan inte fråga ngt, jag kan inte säga något, jag kan fortfarande se för djävlig ut enligt han. När dom har slutat dricka. När slutar dom med sitt fula och äckliga beteende. Mvh Besviken

I min behandling fick jag se en film, avsnitt om medberoende. Tror det var Craig Nakken som hade en videosession om detta. Mycket intressant, Han ringade in detta som en tillitscirkel. När allt funkar är man i cirkeln men när man har ett beroende sviker man ju ofta sin partner genom att ljuga och undanhålla. Då hamnar man utanför denna cirkeln. Frågan är hur tar man sig in igen? Få tillit. Hur lång tid tar det? Kommer man någonsin in i den igen?
Ofta tar detta med tillit lång tid, uppemot år ibland. Det beror ju på hur man har det och om personen kommit till insikt och får hjälp. Båda måste ha hjälp och stöd, inte bara missbrukaren utan även partner. Jag fick en annan bild av detta när jag såg filmen och förstod hur ni medberoende har det. Blev ganska berörd men på ett bra sätt.

Ofta när man hamnar i ett medberoende så vill man ha kontroll. Därav leta efter flaskor mm. Detta måste vara mentalt jobbigt, ännu jobbigare att hitta dessa för då vet man ju att problemen finns. Det är inte ert fel att ni letar lik och ni ska inte känna skuld över detta. Jag skulle gjort samma sak. Man kan inte prata hur många år som helst heller utan resultat. Är det värt att leva så?

Att ställa ultimatum är bra men kräver styrka att fullfölja dessa. Var tydlig anser jag, men det kan vara mycket mentalt tufft. Ha därför stöd av omgivning eller samtalskontakt. Bolla era ideer med någon annan än er själva. NI ÄR VÄRDEFULLA FÖR ER SJÄLVA!!!
Det går att påverka människor att ändra sig men de själva måste genomföra ändringen

Ha en fin dag

Trollis

Att vara medberoende är rent ut sagt ett helvete. Hela ens personlighet har blivit förändrad, allt man känner, tycker, tänker å gör kretsar runt den anhörige.
I stort sett all vård går ut på att hjälpa missbrukaren...men vi anhöriga glöms bort. Har då dessutom en partner som inte vill ha hjälp så finns absolut ingen vård för medberoende.
Förra året sökte jag vård på lokala vårdcentralen, blev sjukskriven för utmattning, fick lugnande å sömntabletter å sen inget mer. Känner att vården inte har kunskap att ta hand om oss medberoende. Vi faller liksom lite utanför ramarna. Det kan säkert variera från kommun till kommun, men här jag bor så har jag ingenstans att söka hjälp. Går privat hos en terapeut, men kan inte gå så ofta jag behöver pga ekonomin. Så, vad ska man göra? Vart ska man vända sig?
Känns rätt hopplöst

Lifeline

Nu vet jag åtminstone att det finns en liten chans att det ordnar sig för min missbrukare också. Han har hjälpt mig med så mycket under sina fungerande perioder att jag verkligen vill hjälpa honom tillbaka.
Det är så oerhört slitsamt och tufft bara.

Om manga vilja, stöd och insikt. Just det sistnämnda är ju inte helt lätt. Många missbrukare vill ju inte se sin del i det hela. Det viktigaste som anhörig att inte ge sig själv skulden.

Hej! Har tänkt på hur man kan göra när det känns hopplöst. Det är så att chefer på alla jobb har ett ansvar vad det gäller missbruk av alla de slag. Vanligast är ju alkohol. Min chef som ju då turligen har varit missbrukshandläggare, berättade för mig att alla chefer är ansvariga att ta de kontakter som krävs om en anställd misstänks för missbruk oavsett jobbresultat. det betyder ju att alla anhöriga kan maila eller på annat sätt kan kontakta chefen för sin nära anhörig som missbrukar. Berätta lite om hur det är i vardagen, kanske även beskriva missbruket hemma. Det blir ju lite som att" tjalla". Men det kanske är värt det. Det kanske är det som krävs för många människor som gömmer sig med sitt missbruk hemma. Jag själv blev ju "avslöjad" av min dotter, vilket först kändes som om man "dragit ner byxorna" på mig. Nu i efterhand känns det fantastiskt. Min bror har också fått ha samtal med sin chef om sitt alkoholmissbruk. Där har nog chefen fått till sig av arbetskamrater att allt inte är bra med honom. Socialen behöver över huvudtaget inte bli inkopplad även fast det finns barn med i bilden, förutsatt att det inte finns 2 föräldrar som missbrukar. Detta är en fantastisk möjlighet tycker jag att få hjälp. Detta är ju för alla som har arbete. Dom som ej har jobb blir det beroendeteam i kommunen som anhöriga kan kontakta. Hoppas för alla barns skull att anhöriga tar den hjälp som finns att få. Åren går och ungarna har bara en barndom! Hoppas dom minns barndomen som något som blev bra för att anhöriga sökte och fick hjälp mot ett missbruk. Kram <3

Hej AeroMagnus! Hoppas det gick bra att jag hoppade in med detta inlägg i din tråd, tyckte det passade här? Allt gott till alla som kämpar mot missbruk och även till er anhöriga <3

Arbetsgivaren har ett rehabiliteringsansvar och det är oftast svårt att bli sparkad om man har ett missbruk eftersom alkoholism klassas som en sjukdom och då måste arbetsgivaren rehabilitera personen. Som arbetstagare kan man inte neka till att medverka i rehabiliteringen utan då bryter man mot det anställningsavtal man tecknat eftersom det bygger på AB (allmänna bestämmelser). Det finns ju dock vissa arbeten man är hårdare med alkohol och narkotika. Oftast så står det i anställningsavtalet att man ska genomgå drogtester mm. Så här kan man alltså få mycket hjälp.

Det stora problemet i Sverige att vi ligger långt efter i alkoholforskningen och det finns massor med fördomar och okunskap bland personal och chefer. Just att det är en sjukdom som kräver vård är för många svår att acceptera. Det var den för mig också. Ofta hör man "Det är ju bara att ge fan i att dricka" Ja om det vore så enkelt skulle det inte finnas några narkomaner, alkoholister, rökare mm mm. Många anställda tror jag är rädda att kontakta sin arbetsgivare för man är rädd för att mista jobbet eller få andra negativa konsekvenser som sämre lön mm.

Jag kan ju själv bevittna hur en okunnig arbetsgivare och chefer kan bete sig. Jag har ju själv råkat ut för detta och så sent som igår trampade Previa som är vår företagshälsovård lite i klaveret. Då är det viktigt att vara fackligt anknuten så man kan få stöd för det behöver man. Facket är ju som en hemförsäkring det är surt att betala men när man väl behöver hjälp är det ofta guld värt.

Kan ju tillägga att det finns mycket okunskap bland våra läkare om alkoholism, även om den säkert blir bättre. Jag har bara träffat bra läkare men jag har ju hört på min AA möten hur man blivit behandlad.