Och här sitter jag med resultatet av att jag chansade och flyttade ihop med min gubbe. Tomma flaskor, tomma ölburkar och systemkvitton undangömt lite varstans. Samtidigt mitt egna jävla sug, är så nära att kasta min nykterhet åt helvete, efter ett och ett halvt års nykterhet hänger återfallet definitivt i luften. Pallar inte, att köra in i en jävla bergbägg känns extremt lockande nu. Känner mig så urbota ensam, och blåst. Så jävla blåst! Fan.

Va klokt att du tar steget och skriver här, sätter ord på hur du har det just nu. Det är ett stort steg att ta och krävs mod att berätta öppet såhär som du gör. Dels jobbar du själv med din nykterhet så gav du honom en chans och det visar sig att han har problem med alkoholen. Även om man misstänker vill man ofta hoppas och tro på att vuxna människor kan ändras, för de kan dem samtidigt är det inte alla som gör och ibland kan det också ta tid. För din del oavsett hur det blir för honom, vad har hjälpt dig hitintills att hålla dig nykter? Vad behöver du för att fortsätta på din bana?

Fortsätt gärna skriva här, ibland tar det tid innan man får svar och läs gärna runt. Hoppas du hittar något som blir hjälpsamt för dig!
Vänliga hälsningar
Rosette/Alkoholhjälpen

Taesa

Vet inte riktigt vad som hjälpt mig hålla mig nykter. Min envishet och min stolthet. Mina barn. Mina hästar. Känslan av att jag äntligen tagit tillbaks mitt liv. Att slippa ångesten. Mitt jobb.
Nu har jag ingen kontroll längre. Känner mig ensam. Flyttat tio mil. Bor i "hans" hus som han hade innan. Får panik, om jag inte fixar det här - vart ska jag då ta vägen? Med 300000 hos kronofogden får man ingen lägenhet. Och stallplatsen - som jag stortrivs med.
Och tankarna, om jag börjar dricka så kommer det fungera, då klarar jag det! Då fixar jag allt! Men vet ju att det är fel och ett återfall skulle vara nåt slags indirekt självmord på något vis.
Och min jävla stolthet, så många som sa innan jag flyttade att jag inte borde göra det, just pga hans drickande. Min sjuka stolthet som gör att jag blir helt ensam, kan inte prata med någon. För då kommer det bli panik och elände, då ska räddningsinsatserna sättas in. Typ. Och det fixar jag inte.
Vill bara försvinna och sluta tänka. Har tagit två atarax nu, i vanliga fall är jag jättekänslig för dom, brukar ta en halv. Känner knappt av nån effekt. Säger en del om min ångest nivå. Brukar förövrigt inte äta dom särskilt ofta, bara när det är riktig kris.
Försöker prata med honom, han tar inte in något. Är helt oförstående på något vis. Känns som att han medvetet försöker spela dum för att det bara ska blåsa över. Och jag staplar allt på hög.
Och det roliga i kråksången är att han skyller en hel del på sin farmor, han har tagit över hennes hus och hennes saker är kvar. Så idag röt jag åt honom att inbilla dig inte att du kan slå i mig att din 150 cm höga 90-åriga farmor klättrat på en stege för att gömma tomma ölburkar längst in i ett överskåp. Ja man får väl skratta åt skiten antar jag.
Tack för att du läste.

Levande

Och stopp och belägg och alla andra stopp ord. Du har varit nykter över ett år, släng nu inte bort detta. För när du sansat dig så kommer du se att alkohol skulle bli en katastrof för dig.
Vet hur det känns när allt blir för mycket, skulle så gärna säga något som hjälpte dig men kan bara skicka kram och styrka.
Och försök att inte göra något förhastat,
Kram

Taesa

Tack för att du läste och skrev! Verkligen. Jag vet så väl att jag inte kan dricka, att det vore katastrof. Ångesten och självföraktet skulle döda mig, jag ser för mig hur jag helt enkelt skulle supa ihjäl mig på några veckor. Jag kommer inte dricka, måste lita på mig själv här.
Något som poppar upp i mitt huvud hela tiden är humor, galghumor och självdistans. Det hjälper mig att sätta allting i perspektiv. Min sjuka hjärna som hela tiden försöker lura mig. Tänk i början när jag blev nykter, så knäppt allt var. Jag hade en period när jag i hemlighet gick och smed planer att jag skulle börja röka hasch. Helt sjukt, skulle jag 45 år gammal tant ge mig ut på byn för att köpa hasch? Jobbade på den tiden på ett behandlingshem för psykiskt sjuka med missbruksproblematik. Jösses vilka planer jag smed. Skulle länsa deras rum på natten minsann. Tack gode gud gick den tanken över, men skrattar än åt hur sjuka spratt hjärnan utsätter en för. Lilla jag, som knappt törs ta en värktablett av rädsla för att bli flummig (full funkar däremot, där är jag ju väldigt bekant)
Idag försöker jag bara ta time out, inte tänka så mycket. Ska till stallet nu, pyssla lite med mina hästar. Dom ger mig så mycket. Det går inte att vara upprörd, ledsen eller arg när man jobbar med dom. Och värmen när man lutar sig mot en hästkropp, kör in huvudet i manen och bara blundar. Det är själsro för mig. Ha en fin dag. Kram

Levande

Djur och natur ger mycket och är den bästa terapin.
Tror de tre dragen hjälper dig genom livet och att få skratta åt eländet kan vara befriande.
Att få skriva av sig här och bara få vara sig själv har varit till stor hjälp för mig, både när det gäller mig men även förhållandet till min man.
Så hoppas du får en härlig dag med hästar och vårkänslor.
Kram och styrka

Taesa

Läskigt nära. Gick just igenom hela huset. Ska ärligt erkänna att jag letade efter fulla flaskor, allt jag hittade var 3 tomma 37:or. Tror inte jag fixar det här. Faktiskt. En minut i taget. Jag vet fan inte om jag vill fixa det heller. Fan. Att det kunde bli såhär överjävligt.

Res

Hej Taesa
Å jag hoppas att du hittar kraften att stå emot. Jag har druckit i 15 år och har för 17 dagar äntligen klarat av att bryta mig ur det där skitlivet. Det finns inget bra eller kul i längden i att dricka - om och om igen. Det blir bara sunkit, ångest, abstinens, man blir ful och känner sig ful - du har ju så mycket som många drömmer om! Bo ute på landet och hästar - se allt det positiva och håll fast vi det. Jag förstår att det är skitjobbigt att din kille/sambo/man dricker -men du har ju lyckats tagit dig ur! Vad är det som kommer bli bättre om du dricker? Ok, slappna av för en stund - bli lite kemiskt glad och uppåt - men det är inte värt priset. Alkoholen äter upp din kropp, din själ, din ande - tillslut vill du ingenting längre. Alkoholen kamouflerar ditt sanna jag. Men något är ju fel säger din själ - det är därför det ropar och värker inuti dig. Du feltolkar signalerna att det skulle vara alkohol som är lösningen.
Försök att lyssna i skogen, tystnaden och närvaron vad det är som fattas dig. Å gör inte som jag har gjort - så många år till spillo - så mycket pengar kastade i sjön - för det eviga och falska ruset. Du hittar ingen lycka där!
Jag vet - det är inte lätt - det kommer att gå över - det kommer inte alltid kännas såhär - det kommer släppa!
Kraft, kramar och medkänsla från mig!

Levande

Tror du planerar ett återfall och då har beroende jaget tagit över. Har du ingen som du kan prata med som stöttat dig tidigare.
Hoppas du genast slutar leta för det brukar sluta illa.
Hoppas att du sansat dig, skickar kram och styrka till dig

Taesa

Jag får panik, det är det. Jag har sådana jävla krav på mig själv att jag måste fixa det här. Fattade kanske fel beslut när jag flyttade hit? Känner mig inmålad i ett hörn. Känns som om jag måste fatta ett beslut - nu!!! Och jag älskar ju fanskapet, det är ju det.
Jag klarar mig, jag klarar mig. Ska börja dagen imorgon med ett par tabletter, så kanske inte ångesten tar mig så hårt. Ta timeout över helgen, även om det innebär att jag måste knapra tabletter några dagar. Hellre det. Besluten behöver ju inte fattas på stört och som sagt, jag dör inte så länge jag håller mig nykter. Ingen dör av ångest, det är bara att andas och hålla ut.
Men jag blir bedrövlig sådär, allt måste ske direkt, jag måste alltid hitta en lösning, fort!! Får lugna mig ett par dagar. Jag dör inte.
Ja du har rätt alkohol gör en ful, ful i själen. Den bara förstör, söndrar och trasar. Tror inte jag är ute efter något lyckorus, bara att jag inte orkar hänga i. Och istället för att kämpa så känns det som om det vore enklare att bara släppa, låten bollen rulla liksom. Då vet jag iallafall vad jag har. Men jag ska inte. För jag dör inte av ångesten och att känna vanmakt är väl ok. Får försöka tillåta mig det. Över helgen bara. Sen får jag se. Så tänker jag nu.
Tusen tack för ditt svar.

Res

Min text försvann visst... nu kommer lugnet- ska du se! Vad glad jag blev att du fattade ett så klokt beslut att ta Antabus. Jag tar också hjälp av det - det blir så tyst och lugnt i huvudet då.
Du är värd det bästa och de bästa besluten! Heja dig!
Kram och kraft!

Levande

Jag hörde en gång att man skall ge alla viktiga beslut 90 dagar och försöker leva efter det.
Så tumla tankarna och låt beslutet mogna fram.

Taesa

Tack Vilja! Blir lite generad över berömmet, själv tycker jag bara att jag är överdramatisk och skitjobbig när jag blir sån här...
Helgen har varit bra. Tagit min antabus. Dumt nog ligger suget kvar lite under ytan, hela tiden. Men det är hanterbart.
Ikväll ska jag gå på mitt livs första AA-möte! Är skitskraj ? Men har funderat en hel del senaste dagarna, jag saknar verkligen ett skyddsnät när allt blir för jobbigt. Ställer mig själv så ensam på något vis. Och det är det som kommer bli mitt fall - om jag faller. Så nu ska jag försöka bygga upp lite kring mig, göra tvärtemot vad jag brukar. Det brukar funka.
När jag slutade dricka gick jag 8 veckors behandling med ett års efterbehandling. Saknar det, saknar tryggheten. Och det sägs ju att AA ska vara bra, att det är gemenskap. Så jag ska ge det en chans, trots att det känns läskigt. Kram

Mini

Heja Taesa, du är så stark! Hoppas AA mötet var bra och att du kände att du kunde få lite lugn i själen. Behöver du gå på AA möte varje dag nu så gör det?Du har stöttat mig nu när min sambo tog sitt återfall och jag förstår verkligen att det är enormt starka krafter som är i omlopp men DINA egna krafter är mycket starkare så ge dig inte. Fortsätt kämpa och få ro i själen så går det toppenbra! Kram

Irla2009

Hur har det gått? Du verkar så stark, så seg! Heja dig!
Hoppas du får/har fått den hjälp och det stöd du behöver!
Tänk att du har hästarna! De fina härliga hästarna!
Hejar på dig!!!!
(och så vill jag säga att du är INTE blåst som du skrev från början! Du är ju SMART, för du reagerade på vad som höll på att hända! Så var stolt över det!)

Taesa

Jag är kvar och är alldeles nykter! Skönt! Med gubben går det bra, har pratat en hel del. Han har så vitt jag vet inte druckit något. Jag är iallafall 100 på att han inte druckit när jag varit hemma. Ibland sover jag borta, pga jobbet. Hur det varit då vet jag inte och jag försöker koppla bort det, kan ändå inte göra något åt det just då. Jag har is i magen.
Försöker att inte oroa mig, är så sjukt orolig jämt. Har väl nåt slags sjukligt kontrollbehov också. Inte för att kontrollera andra tror jag, utan för att kontrollera mig själv. Så fruktansvärt rädd att hamna i situationer som gör mig svag och sårbar. Ibland vet jag inte vad som är sant eller osant, ser faror och risker runt varje hörn. Tankar som snurrar... Dricker han nu? Är han ensam? Är han otrogen? Tänk om han har nån mörk hemlighet? Tänk om han är nån slags sexbrottsling? Pedofil? Tänk om han är kvinnomisshandlare? Kan få ihop de sjukaste misstankarna, trots att jag inte har någon anledning alls. Och nej, det här är inte magkänsla, jag är sjukligt orolig och misstänksam. Snudd på paranoid. Fan! Det låter nog löjligt men det är så extremt otroligt jobbigt för jag vet att jag har fel men kan inte hindra tankarna att spinna loss. Dessa tankar finns om andra människor också, inte bara gubben. Men värst med gubben, det är väl för att det är han som står mig närmast, som jag är räddast att bli sviken av.
Har insett hur svårt jag har att lita på folk, gäller verkligen alla människor. Jag har taggarna utåt konstant, utan att visa det får någon. Håller på att trassla in mig totalt i oro och ångest. Väldigt snurrigt, knappt jag begriper själv... Fast egentligen mår jag bra just nu, dom stunderna jag kan lägga ångesten och oron åt sidan för en stund. Funderar seriöst på att kontakta psyk om det där för det är jävligt jävligt jobbigt. Har även så mycket gamla otäcka erfarenheter, antar att det bottnar i det. Och egentligen har jag väl haft denna ångest hela mitt liv i princip, antar att jag dövat och självmedicinerat. Usch, nu blev det jobbigt.
Men som sagt, jag är samtidigt glad och mår bra, väldigt dubbelt. Hästarna har jag ju alltid, mina fina hästar ? Tagit upp det där med att fiska, fiskade mycket förr, tycker det är skoj. Köpt mig det där tältet jag drömt om länge så nu planerar vi (hm, läs jag... ?) semester.
Jodå, livet känns gott, iallafall stundtals och jag är inte törstig.
Nu ska jag ta mig en glass i solen ? Och kaffe och en cigg. Nån last får jag acceptera att jag har.
Kram