av Djävulsdansen

Så trött/ ledsen/ besviken
Har varit inne och läst både ofta och mycket. Gråtit när jag läst era berättelser och samtidigt känt någon sorts av tröst i att jag inte är ensam om detta helvete!

Min man är alkoholist och med handen på hjärtat har han varit det större delen av vårt gemensamma liv. För ca 2 år sedan var han på behandling och jag var så lycklig över vårt nya liv! Äntligen kunde jag börja andas och fungera normalt igen. Sedan dess har det blivit en del återfall och varje gång har jag kastats ner i det svarta hålet där det finns ångest rädsla tårar och sömnlöshet.. När han nyktrar till sker någon slags försoning, jag tar hand om och tycker synd om.. Vrider ut och in på mig själv för att han ska vara nykter. Trots att han aldrig gör det samma för mig trots att han ser min bottenlösa sorg och hör hur jag spyr av ångesten hans sjukdom ger mig. De senaste 2 mån har han druckit från och till i perioder. Jag har varit vaksam på minsta tecken och ofta fått en lögn serverad rakt i ansiktet när jag har frågat om han druckit! Blir så arg på mig själv att jag ens frågar. Jag vet ju redan innan att jag kommer bli serverad en lögn. När det varit uppenbart har det hetat att idag är sista dagen, jag lovar och tummen upp. För att sedan upprepas om och om igen. Letar och hittar tomma flaskor överallt. Han drack igår. En vän till oss kom förbi och jag ville bara dö av skam. Min alkoholist också vilket blev en bra ursäkt att dricka idag också. Han kom hem tidigare från jobb och jag var på väg till affären. Han har mage att be mig köpa 6 starköl han behöver trappa ner! Jo den har jag också hört X antal ggr. Jag köper ingen öl varpå han själv kör och handlar 6 öl. Efter en öl är fanskapet redigt full. Såklart har han druckit mer innan han vågade sig in. Detta trots att jag sagt att jag kommer flytta om ingen förändring sker. Jag orkar inte bli bortvald och komma i andra hand mer. Jag klarar inte av fler svikna löfte! Han lovade ( också för 100 gången) att nu var det nog och han skulle ta itu med sina problem och ta antabus igen. Nu sover han ruset av sig o i kylen väntar hans andra öl. Vilket gör att antabus inte är aktuellt imorgon heller.. Hur gör man? Hur och var hittar man styrkan att bryta sig fri och inse att man aldrig hade chansen att vinna över alkoholen?? Hur hittar man tillbaka till ett liv utan ångest, skam och skuld? Jag litar inte ett dugg på honom och är rädd att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Mitt mående går hand i hand med hans och varje gång tilliten och mitt goda mående börjar komma tillbaka så PANG! Det här var inte livet jag drömde om och jag förbannar min egen svaghet. Att jag inte släppt taget tidigare. Var hittar man kraft?

Djävulsdansen
fre, 2016-04-01 - 16:54

Är det 1 vecka sedan min man slutade dricka för denna gången. Ja, jag säger så eftersom jag är rätt säker på att det kommer att upprepas. Brukar vara 1 eller 2 ryck per år tyvärr. Jag är glad att det är över, glad att slippa gråta, böna, be, leta flaskor, gömma flaskor och ta hand om. Min ångest vill dock inte riktigt ge med sig.. Den finns där och pockar extra på min uppmärksamhet när det är dags att sova. På tisdag ska jag till en psykolog för att få hjälp att bena ut saker och ting. Hoppas på en remiss till medberoendeterapeut, kbt eller liknande. Jag behöver hjälp, verktyg och redskap för att ta hand om och läka mig själv. Hjälp att vara förberedd och inte falla så hårt när nästa återfall kommer. Jag hoppas det dröjer.. När jag läser här på forumet ser jag att många lever i relationer där alkoholen tar mycket större plats.. Där det sups varje helg eller ännu värre varje dag ?Jag beundrar verkligen er som orkar och står ut. Det är lätt att säga men jag tror inte att jag hade klarat av att stanna om de onyktra dagarna var fler än de nyktra. Fast vem vet.. Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle stanna i detta heller där varje återfall får mig att gå sönder ?Jag önskar er alla en riktigt lugn och skön helg! Glöm inte bort att DU är den viktigaste personen i ditt liv ?( lätt att säga.. Jo jag vet ?)
Stor kram

Fembarnsmamman
fre, 2016-04-01 - 17:54

Jag förstår precis hur du känner.
Att sakta sakta gå sönder litegrann?
Jag har alltid fått höra av mina närmaste vänner att jag är så stark, visst, jag har klarat mig igenom en hel del men själens sår läker inte riktigt ihop efter
alla gånger man sårats?
Man bryts sakta ner. Men konstigt nog så klarar man det mesta??. Inte kunde jag heller tro att jag skulle utsätta mig och framförallt inte mina barn för det här livet.
Man är allt bra konstig. ?
Min man fick ett "litet" återfall i onsdags, (efter 31 nyktra dagar) så nu börjar vi om från början igen. Vi räknar vita dagar i dygn, så nu är det snart 2 avklarade igen.
Önskar er alla en lugn och skön helg☀️

Djävulsdansen
fre, 2016-04-01 - 19:24

Visst är det märkligt fembarnsmamman.. Hur hamnade vi här? När gick det så fel att vi lät någon annans val och beteende påverka vår vardag och vårt liv.. Var finns handbromsen? Många frågor att brottas med ?
Är så glad att jag hittade hit till forumet. Ni alla ger mig styrka och trots att jag aldrig träffat er känner jag stor samhörighet och skulle vilja krama om er hårt allihopa ?Jag hoppas du snart kan lägga till fler dagar, veckor och till slut månader när du räknar din mans nykterhet ?? Önskar dig med en riktigt härlig helg ?

Ullabulla
fre, 2016-04-01 - 20:54

Kan jag bara säga att jag känner igen mig i all din vånda du beskriver.
Besvikelsen,ångesten att man slår på sig själv.

Vändpunkten var när jag på allvar insåg att oavsett vad jag kände tyckte och tänkte så drack mitt ex varken mindre eller mer.
Jag strödde troligen på stressen mer för både honom och mig när jag gick igång och argumenterade, predikade eller var ledsen.
Det gav oss båda en skuld som inte hjälpte ett smack.
Att försöka förstå,förlåta, gå vidare och acceptera har vi alla härinne gjort till leda.

Men om och när den riktiga insikten kommer till dig annat än på ytan att du faktiskt inte kan göra ett dugg för att påverka hans drickande så har du kommit en bra bit på väg.

Låt det inte bekomma dig en sekund.
Om du sen ska ta ansvar över ditt eget liv och lämna eller stanna kvar kan bli nästa steg.
Men förmodligen är du precis som jag fysiskt och psykiskt beroende av din man,Det är han som är drogen i ditt fall.
Den som gör att du mår bra eller dåligt och så att säga ger dig kickar av negativ eller bra energi.
Du super alltså på honom.

Nu gör jag grova antaganden om dig och ditt liv
Men det tog mig flera månader efter separationen att jag insåg att det var precis så illa ställt det var med mig.
Ju sämre han mådde,ju mer var jag tvungen att försöka agera och hjälpa och påverka för att åtminstone försöka förändra situationen till något bättre.
Jag fick bokstavligen sätta mig på mina egna händer för att inte agera eftersom vi inte längre levde tillsammans.
Ångesten var fruktansvärd när jag inte fick "hjälpa" honom.

Men det är mitt första och kanske bästa råd jag kan ge.
Fokusera på dig själv och ditt liv trots att allt faller runt omkring dig.
Vad kan DU göra för dig själv just idag för att du ska må lite bättre och inte snöa in på honom.
Hur mycket han dricker om han dricker och hur många löften han svikit till både dig och sig själv den här sista tiden.

Då kanske du får uppleva lättnaden i att problemet faktiskt är hans att bära och göra något åt.
Ditt problem och ansvar är att räta på ryggen,blicka framåt och säga till dig själv:

Nej,jag vill inte stå ut med detta,jag måste skapa strategier för att mitt liv ska få bättre kvalitet oavsett vad min man gör.

Ullabulla
fre, 2016-04-01 - 21:05

Men är du egentligen säker på att det bara är ett eller två återfall per år?
Mitt ex var på ytan nykter i 1.5 år men har efter relationens avslut erkänt att han enbart under det sista året drack cirka 10 ggr med mig i huset.
Och jag märkte absolut ingenting trots min blodhundsnäsa.
Dessutom var han regelbundet i vår stuga och drack under denna tid,men såg till att först prata med mig innan han satte sig och drack.
Det var inte förnekanden från min sida utan helt enkelt en listig alkohlists bravader för att föra de anhöriga bakom ljuset.
Om någon bett mig lägga en hand på bibeln och svära på att han inte
hade druckit det året så hade gjort det.

Så "duktiga" kan de tyvärr vara och det är ofta det som gör de ångestfyllda,deprimerade utbrända osv.
Det tar en sån enorm kraft av dom att dölja sitt missbruk.

Men jag kan givetvis ha helt fel och vara ute och cykla i ert fall.

Djävulsdansen
fre, 2016-04-01 - 21:36

Tack! För att du tog dig tid att läsa, svara och komma med kloka infallsvinklar ?
Du har så rätt.. I att jag är "beroende" av min man, att han är min drog. Mitt mående går hand i hand med hur han mår och om han dricker eller inte. Det tar så otroligt mycket energi att gråta, skälla och försöka hjälpa någon som i stunden varken vill lyssna eller bli hjälpt ?Jag kände mig stärkt efter min anhörigvecka. Trodde jag var stark och kommit till insikt. Men oj vad det är svårt att bryta invanda beteende ? Jag hoppas att lite terapi kan leda mig i rätt riktning även om jag vet att vägen kan vara lång och krokig.. Jag måste släppa taget och låta honom ta eget ansvar. Måste lära mig att jag inte kan bota honom. Det och mycket mycket mer måste jag lära mig ??Precis som du säger vill jag att mitt liv får mer kvalitet oavsett vilka val han gör ?
Jag känner mig ganska säker på att han "bara" dricker vid dessa tillfälle då det aldrig handlar om bara en öl eller två. Det blir destruktivt direkt.. Allt eller inget! Men.. Visst kan även jag ha blivit förd bakom ljuset. Hade vi tex haft en stuga eller om vi pga andra orsaker befann oss ifrån varandra hade jag tvivlat mer och inte varit lika säker på min sak ? Förstår att du har avslutat din relation. Starkt jobbat och jag hoppas verkligen att du har/ är på väg att repa dig ?Har lusläst forumet men har svårt att hålla isär alla personer. Ska kika in på din tråd!
Tack! Stort tack! Önskar dig en riktig fin helg ?

Djävulsdansen
fre, 2016-04-15 - 19:01

Inte ens 3 veckor har gått och nu är det dags igen ? Har ju tidigare varit förskonad med 1 eller 2 återfall per år så det här är verkligen galet. Börjar min man sjunka längre ner i sin sjukdom? Min magkänsla sa redan igår att mannen hade druckit.. Självklart nekade han. Skickade ett sms imorse och skrev att jag inte hade lust att genomföra helgens planer om han drack idag.. Tomma ord och löften.. Igen! Redan för någon timme sedan frågade jag och fick ett nekande svar. Vid middagsbordet var det så uppenbart att jag inte visste om jag skulle skratta, skrika eller gråta. Är så in i helvete trött på den onyktra människan, rödmosig i ansiktet och släpigt tal. Så trött ? Så trött och uppgiven att jag inte ställer frågor, ställer till en scen eller letar gömställe. Och då har det gått långt.. Just nu är han noll och inget för mig och tankarna på ett eget boende dyker upp.. Ett hem utan svek, lögner & alkoholgömmor. Ett hem med skratt, kärlek och tillit. Mitt hem, min trygga zon.. Har fått remiss till Kbt ??Hoppas få hjälp att bli fri från det jävliga medberoendet. Hoppas få läka och hitta tillbaka till mig själv. Om det blir med eller utan min alkoholist får tiden utvisa!
Sköt om er alla ni som kämpar ?

Ullabulla
fre, 2016-04-15 - 22:06

att han kanske inte alls bara druckit 1-2 ggr per år.Han kanske inte orkar dölja det längre helt enkelt.
Bubblan håller på att spricka.
men hur det nu än är med det.
Fortsätt ta dina steg åt det håll du vill gå med ditt liv oavsett vad han väljer att göra,
Det är den enda vägen.Sitt inte stilla passivt och låt livet/spriten ta kommandot över dig.

Djävulsdansen
fre, 2016-04-15 - 22:19

Tack ?Ja.. Vem vet? Det kanske är så.. Jag vet varken ut eller in längre. Så många lögner och brutna löften. Vet att du har rätt men vet inte var jag ska hitta styrkan att ta kommandot över mitt eget liv ?Förbannar mig själv att jag är så jävla förlåtande, omhändertagande och naiv. Som låter mig luras gång på gång på gång. Som ställer ultimatum utan att någonsin verkställa! Så dumt!
Jag har ju gett honom så många chanser som han förbrukat. Varje gång han dricker gör det ont! Fysiskt ont! En käftsmäll hade antagligen varit mindre smärtsamt. Jag väljer honom om och om igen
Han väljer bort mig om och om igen
Men långsamt, långsamt ett steg fram och två tillbaka hoppas jag snart få näsan ovanför vattenytan och finna kraft och mod att välja bort den som väljer bort mig. Kram

Ullabulla
lör, 2016-04-16 - 06:48

Bakom den här förlåtande attityden.
Ingen vettig människa förlåter de dumheter som den drickande gör mot en.
Men vi gör det minsann.
Och varför det?
Kanske för att vi tror att vår storsinthet någonstans ska nå fram till dom och "bota" dom.
Eller att de ska förstå att utan oss går deras liv ännu mer i kras.

Eller att vi helt enkelt gömmer oss själva i de dimridåer som godhet skapar och slipper stångas med verkligheten.
Dvs förlåter vi en gång till så har vi både alkoholistens och släktingars stöd att vi faktiskt är så starka att vi orkar förlåta och stanna kvar.
Men egentligen gömmer vi oss ifrån det liv vi egentligen kan leva.

Som tar så mycket kraft och energi från oss som vi i dagsläget inte har att skapa det här möjliga alternativa livet.
Precis som alkoholisten gömmer sig i sin egen ångest, bakfylla och inte heller orkar skapa sig tillräcklig kraft att reda upp sina egna liv.
En ond cirkel som varken den drickande eller anhöriga verkar ta sig ur av egen maskin.

Djävulsdansen
sön, 2016-04-17 - 10:53

För er omtanke och era goda råd ?Jag tar dom med mig på min resa ?
Den enda otroheten som existerar i mitt fall är kärleken till alkoholen... Inga andra kvinnor. Men det hade kanske varit lättare att skrämma bort en annan kvinna än att försöka tävla med alkoholen ☺️
Stor kram ?

Djävulsdansen
tors, 2016-04-21 - 19:57

På eget initiativ ( eller ja efter lite gnäll och skäll ☺️) började min man ta Antabus i måndags ?? "Problemet" är att han tar dom på morgonen innan jag hunnit upp. Jag har alltså ingen koll på om han verkligen tar dom eller om det är ett sätt att undvika konflikter och få husfrid ? Mitt problem är mitt enorma kontrollbehov. Jag litar inte längre på honom och letar hela tiden tecken på att han är onykter ?Som ikväll.. Ser han inte lite slö och tilltufsad ut.. Har han kanske druckit? Hur gör man? Släpper kontrollen och låter ansvaret vara hans? ( trots att det inte dämpar min oro) Elller säger jag som det är och ber honom ta dom så att jag ser? Jag vill ju inte vara hans morsa.. Men alla svek och brutna löften har satt sina spår och jag undrar om det någonsin är möjligt att få tillbaka förtroendet och lita på en beroende ?Tacksam för era tips och synpunkter ?

Djävulsdansen
tors, 2016-04-28 - 18:39

Att bara resa mig och gå.. Precis som jag misstänkte skulle han inte klara av att ansvara för antabusen på egen hand ?Han dricker! Inga mängder men det räcker för att jag ska se och känna obehag.. Något i hans röst förändras och blicken lite frånvarande. I måndags såg jag det.. Tog upp det med honom i tisdags varpå han lovade att ta antabus i min närvaro hädanefter. Men igår när det var dags var det blankt nej. Han mår inte bra av antabus. Får muntorrhet!!! Jag trodde jag skulle gå rakt av. Visste inte om jag skulle explodera av ilska eller gå sönder av sorg. Jag har gett honom allt och lite till i över 20 år. Tagit hand om, skyddat och varit lojal. Dansat denna förbannade djävulsdansen. Så till den milda grad att jag har tappat bort mig själv.. Kan inte ta ett danssteg utan honom! Har ångest, sover dåligt, tidigare varit sjukskriven pga detta, käkat antidepressiva och ska snart påbörja kbt ?Allt detta pga någon som inte ens vill stå ut med lite muntorrhet för min skull
Jag måste skriva för att inte glömma hur jävla tokigt mitt liv är
Sakta börjar jag förstå och förlika mig med tanken att det faktiskt är så att han inte vill sluta dricka. Att han är så sjuk att han inte ser konsekvenserna. Inte ser hur dåligt vi andra mår. Imorse när jag tog upp saken tyckte han att jag överdrev!! Det är detsamma som att mina känslor inte är viktiga och sanna. Det är bara han, hans behov och den jävla alkoholen som räknas! Men.. Bit för bit bryter jag mig loss ??Det var tex ett tag sedan jag letade flaskor vilket är ett stort steg för mig. Jag har insett det lönlösa.. Det finns alltid mer!! Så den energin kan jag lägga på annat. Jag är snart redo att erkänna mig besegrad och ge upp. Vandra vidare utan honom. Jag vet att han älskar mig, jag tvivlar inte på det, men besattheten av alkoholen är starkare än kärleken till mig. Känslan av att vara bortvald är så stark att den gör fysiskt ont. Förnedrad, kränkt och väldigt, väldigt ledsen står man ensam kvar med en önskan om att vara den som blir vald. Men i en relation där alkohol finns blir man sällan vald, där blir man bortvald.
Kram på er alla ?

Djävulsdansen
tors, 2016-04-28 - 19:47

För att du genom dina inlägg hjälper mig att förstå och komma till insikt ?
För att du hejar och tror på mig ?
För att du är så klok

Ursula
tors, 2016-04-28 - 21:36

Att vara tillsammans med en missbrukare är att bita i gräset, mest hela tiden.
Jag känner igen mig i din beskrivning t ex när du ser hans brist på sjukdomsinsikt. Det är så enormt kusligt. Min man hade sjukdomsinsikt ett tag, åtminstone är jag rätt övertygad om det. Då var han kapabel att ringa mig när han kände att han var i farozonen. Men den förmågan försvann!! Hur den nu kan försvinna??? Jag kan se var i processen min man befinner sig innan han får sitt återfall. Han är frånvarande, inte med, i sin egen värld, lättirriterad. T ex om jag ställer en fråga och han inte hör (därför att han inte lyssnar) fräser han till svar när jag upprepar frågan. Han är upptagen med sitt och man känner att man STÖR. Annat som jag känner igen, att han förminskar ens känslor vilket smular sönder en. Fast nu bryr jag mig inte, jag har slutat räkna med honom. Tyvärr. Just nu är jag 'kall'.
Har du sett den där gamla filmen 'Gasljus' med Ingrid Bergman? Hennes make där? Hur han får henne att tvivla på sig själv?
Det finns mycket att säga.
Frågan är varför man sitter så FAST?

Ursula
tors, 2016-04-28 - 21:50

En sak till: hur stor dos av Antabus tar din man? Min man tog (jag tror han har slutat att ta dom) 1/4 av en 400mg tablett om dan. Då får han inte biverkningar.

Djävulsdansen
fre, 2016-04-29 - 16:41

Det är skönt att ventilera med folk som faktiskt förstår vilket elände man befinner sig i ? Han tar eller ska ta 1 tablett var 3 dag. (200 mg)
Vad gäller hans biverkningar ger jag allvarligt talat blanka fan i dom?Det är inget mot de skador alkoholen ger både honom och oss som tvingas leva tillsammans med honom. Imorse fick jag ett sms.. På måndag skulle han plötsligt börja ta antabus och gå på sinnesromässa. Han ringde mig på jobb under fm och berättade att han kompade ut. Behövde rensa tankarna lite genom att spela golf samt ringa läkare ang nytt antabusrecept. Men.. Mig lurar man inte så lätt längre. Jag visste och blev därmed inte så förvånad när jag kommer hem och hittar honom bra i gasen. Just nu känner jag bara ilska avsky och ja sorgligt nog rent äckel. Den packade åsynen har jag fått nog av! Just nu önskar jag honom långt långt bort.. Hoppas han sover resten av kvällen så jag slipper se eller höra honom. Hans löften om bättring betyder i stunden ingenting alls. Ena stunden ska han söka hjälp och ta antabus och minuten efter super han som en tok. Jag tror att han har förlorat förståndet på riktigt. Så.. Ja! Snacka om att sakna sjukdomsinsikt ? Bor du tillsammans med din man Ursula? Bra om du verkligen inte bryr dig och låter livet fortsätta oavsett vilka val han gör. För varje återfall, varje lögn och varje svek närmar jag mig och jag känner att jag snart är där på riktigt.. Där hans problem faktiskt är hans och inget jag ska städa upp efter/ ta ansvar för. Där han själv får resa sig efter varje fall.
Jag önskar jag kunde påskynda processen..
Kram ?

Djävulsdansen
fre, 2016-04-29 - 20:08

Han har sovit sedan jag kom hem halv 4 och kommer upp halv 8
"Har du tänkt på nån mat"
Öh!? Har du tänkt på att jag skiter i om och vad du äter!!??
Berättar för honom hur fruktansvärt idiotiskt det är att låtsas som ingenting.. Det och något i stil med draåthelvetedittjävlafyllesvin ?
"Kan du köra och hämta mat"
Han får sig en redig känga till.. Orden vill inte sluta hagla. Jag vill att han ska veta hur intensivt jag hatar honom just nu!! Honom, mannen jag var så förälskad i förra helgen ? Fan ta honom som blåser mig om och om igen. Och fan ta mig som tillåter det!!!

Ullabulla
fre, 2016-04-29 - 20:22

att reagera och agera på honom,hans drickande och uppförande.
Vad händer med dig då?
Tänk dig att du är i din egen kropp och helt enkelt låter hela denna kaotiska situation rinna av dig.
Fokusera utåt,bortåt utan att för den skull fly.
Är det möjligt,om så bara för en kvart?