av Hjärtat

Hej!
Jag har blivit kär i en alkoholist. Jag har försökt avsluta relationen otaliga gånger då jag inte accepterar hans drickande. Men, efter varje gång har jag sökt kontakt igen. Han erkänner sitt beroende för mig. Vi är kring 50 år. Inte sambo, ännu, men talat om det. Jag har barn hemma. Hans barn bor hos sin mamma.

Jag är faktiskt mer på än han är. Jag har märkt att mitt humör följer hans drickande. Mår väldigt dåligt när jag följer min hjärna istället för hjärtat. Därför har jag till slut kapitulerat och är villig att gå in i relation fullt ut där jag vet att jag inte kan påverka hans nykterhet. Men jag vill finnas stark vid hans sida. Jag måste försöka! Jag älskar honom. Inte redo att ge upp kärleken.

Nu till dagens problem...
Vi har av olika anledningar bara träffats irl ett fåtal gånger de tre senaste månaderna. Hållt oss till mess och telefon. Jag vet att han älskar mig men jag ger honom bla dåligt samvete och han känner sig misslyckad. När vi setts har han varit nykter och det har varit lika bra som alltid.

För en och en halv vecka sedan åkte han iväg ensam på semester. Han höll sig nykter de första dagarna. Insåg ju längre veckan gått att alkoholhalten i blodet ökade. I lördags blev jag rädd att han skulle missa anslutningsbussen till flygplatsen. Han kom iväg. Jag skulle hämta honom på flygplatsen. Får mess att flyget är försenat. Ok, jag kollar innan jag åker hemifrån.
En dryg timme senare mess att han missade planet (!). "Hjälp mig härifrån!" Ringer honom, han har dåligt med batteri kvar. Jag märker att han inte är klar i huvudet. Efter telefonsamtalet får jag ett sista sms..."kommer nog aldrig hem". Efter det finns inga livstecken från honom. Hans mamma har inte hört något. Resebolaget har inte hört något. Jag ringde flygplatspolisen. De sa att de inte behövt hjälpa någon. Det fanns tydligen en man som varit full och som befann sig på flygplatsen men de kunde inte göra något. Är man full och vuxen så får man ta konsekvenserna...

Kände initalt att det var rätt tänkt. Låt honom sova av sig ruset. Men nu börjar jag bli riktigt orolig... Så lång tid ska det väl inte ta? Sista livstecknet lördag kl 17

Någon som varit med om liknande? Vad råder ni mig att göra. Hur ska jag förhålla mig till det?

Orolig!

Mysan
tors, 2016-01-07 - 15:55

Jag var särbo med en man som din i ca 1års tid....varit ensam i ca 4,5 månader nu o tackar dom högre makterna varje dag att jag orkade bryta vårt förhållande.

Snälla snälla du, läs om och om igen vad du själv skrivit....vad hade du själv rått den kvinnan att göra om du va hennes bästa vän?

För din skull, dina barns skull LÄMNA denna man fort...!!!!!!
Du klarar dig bättre utan oro för honom.
Han klarar ju inte ens ta hand om sig själv el sina barn så NÄR el HUR ska han någonsin kunna finnas där för dig, när du behöver honom?????

Jag lärde mig en dyr läxa ska du veta....önskar inte dig samma sak.

Stor KRAM// Mysan

Hjärtat
fre, 2016-01-08 - 00:43

Jag vet att det finns en sanning i det du skriver Mysan... Tack för den omtänksamma kramen. Jag vet så väl... Alla mina väninnor säger det också och är oroliga för mig... Men, jag har inte kommit dit ännu. Jag ser fortfarande ljus i tunneln. Det är ju pga kampen som jag skriver här. Ni förstår...

Det är för tidigt att säga hur det kommer bli. Jag och kärleken har en väldigt lång resa framför oss. Hur lång förstår jag ännu bättre efter att att ha läst på forumet och på många andra sidor.

En förändring har skett hos honom. En ännu större förändring har skett inom mig. Jag kan bara förändra mig själv och hur jag lever. Vare sig jag är ensam eller i relation så måste jag leva hälsosamt och vara ärlig mot mig själv.

Vi har trevligt när vi ses, om det ändras så tänker jag nog om.

Även om det inte låter så, så gör han mig till en bättre människa när vi träffas. Han tar fram personen jag tycker om i mig. Han har aldrig varit riddaren på den vita springaren. Egentligen har han inte gett mig något materiellt under den tiden vi umgåtts. Jag har låtit honom påverka mitt mående. Han kan linda mig runt sitt lillfinger och jag blir glad. Han får mig att skratta.

Jag tror på honom. Jag tror att han kommer bli nykter en dag...

Till historien kan jag berätta att några av de viktigaste personerna i mitt liv har klarat många, många år som nyktra. Fantastiska människor som till en början aldrig trodde att de skulle lyckas. Men, de tog det dag för dag... De gick bort för tidigt men de firade 35 resp 41-åriga AA-födelsedagar innan de lämnade oss. Båda hade nått botten, flera gånger innan de lyckades. AA-födelsedagarna firades alltid stort.

Jag tror på kraften och kärleken!

Hjärtat
lör, 2016-01-09 - 09:33

Skrev ett långt "försvarstal" igår... Tänkte efter och skickade det inte.

Era inlägg får mig verkligen att tänka till! Åh vad svårt det är!

Hittade igår kväll en gammal mess-tråd mellan mannen och mig i början av vår relation. När jag inte visste hans verkliga problematik med alkoholen. Det var spännande läsning. Vår dialog lät precis som nu. Han förnekade att han drack, han höll sig undan och jag ställde "ultimatum". Så länge vi hållt på med denna katt- och råttadans...

Djävulsdansen fortsätter.

Om han tar initiativ till att träffas idag så fortsätter jag. Om han hittar på någon ursäkt, så ska jag stålsätta mig att inte höra av mig förrän han bevisligen visar i handlingar att en förändring är på gång.

Ni ger mig styrka!
Jag är en stark och kapabel kvinna!

Mysan
lör, 2016-01-09 - 12:09

Själv läser jag mina egna trådar jag har skrivit just nu....ojojoj va mycket jag glömt/förträngt....

Bra du gör samma med era mess!

Om jag förstått det rätt är det mer du som varit aktiv och velat träffa honom än han som bett om ditt sällskap???

Håller du med mig om att du vill va nr1 för honom???
Sannolikheten att du någonsin blir det är liten....
Det här med mamma, inte ta hand om sina barn...inte sig själv heller för då hade han inte missat flyget hem!!!!
Det är flaskan som kommer som nr 1-2-3-4-5-6-7.....osv sen när han mår så kass av alkohol att han håller upp ett litet tag DÅ hör han av sig pga ångest, svårt va ensam...you name it....

Jag vidhåller att fundera om han kan/ skulle prioritera dig o DINA behov någonsin???
Stark kvinna kan oxå behöva hjälp ibland....o fråga dig vem du är stark för?

Kram Mysan

Hjärtat
lör, 2016-01-09 - 18:02

Jag försöker vara stark för mig själv, Mysan. Jag orkar inte falla igenom. Jag inser nu att han inte kan prioritera andra än sig själv, just nu. Han svek sina barn häromdagen, idag har han brutit ytterligare ett "löfte" till mig :-(.

Jag ska vara stark och inte låta hans val styra hur jag agerar, och ändra mig hela tiden. Han har inte hört av sig på hela dagen fast vi hade bestämt att träffas idag. Igår hittade han på någon ursäkt för att inte träffas. Det gör ont! Ja, jag är den som oftast varit drivande i vår relation. Han pratar mycket om allt vi ska göra men det har tyvärr väldigt sällan blivit som vi bestämt. Inser nu, igen, att vår tid inte är nu. Den kanske finns i framtiden men nu är han inte kapabel :-(

Jag tror fortfarande att en alkoholist kan bli nykter och få ett fantastiskt liv. Min älskade är inte där ännu och jag orkar inte längre vara med på resan.

Jag kommer dock uppdatera er om hur det går. För jag inser att bara för att jag är stark idag är jag det inte imorgon...
Kram!

(Bergodalbanan går väldigt fort ibland)...

Mysan
lör, 2016-01-09 - 18:12

Känner igen vad du skriver....
Läst i ditt första inlägg att du har hemma boende barn, TÄNK mer på dom än på honom.

Och att en alkoholist kan ha ett fantastiskt nyktert liv tror jag oxå, frågan är om dom är 'samma' män som vi föll för från början då...?
Dom manipulerade och ljög oss att älska dom, dom är nog inte samma män nyktra även om dom inte ljuger.
Och min erfarenhet av mitt x är att manipulera va hans personlighet, drack han inte 'missbruka' han ngt annat....fick mani liksom.

Jag ÖNSKAR dig styrka att hålla dig från denna man du älskar, älska dig själv och dina barn främst, sätt han i sista rummet för det är där ni är.

Ta en dag i taget, andas...tänk på alla svikna löften...tänk på dina barn så ska du se att du kommer kunna låta bli höra av dig till honom.

Bamse kram

Mysan
lör, 2016-01-09 - 22:45

Att jag är ledsen för din skull att du blivit kär i en fullblods alkoholist.

Jag har oxå förlåtit, vridit mig in o ut för att hjälpa, velat förstå...trösta.
Gått på tå....ställt ultimatum när jag kunnat.
Vi jobba på samma firma, han gjorde bort sig på jobb när dom låg ute...drack efter jobb och höll ett helt vandrarhem vaket den natten.
Avvek från jobb på fm och fann sin tröst på systemet.
När jag 'äntligen' fick fatt på honom skulle han ta tåget till Lund från Kalmar, han blev dock avslängd i Osby.
Trogen som man är kör jag 15 mil för att hämta en IDIOT som jag ber lämna min bil två gånger pga han blir aggressiv även mot mig...
Han ringer sin chef och säger upp sig...ja en jävla soppa blev det.
O jag vände mig ut o in för hans skull, räddade hans jobb tills han på jobb sen bad dom fara åt helvete för att han inte blev placerad där HAN ville...

Han klara inte av att jag efter semestern jobbade från 04.30 till ca 22.00 fem dagar i veckan i två veckor och inte va sexsugen utan bara sjukt trött...trött pga jobbet men även pga honom.
När han påstod att jag va otrogen för att jag inte va sugen, bara ville sova då bröt jag med honom.
Blev så förbannad att jag skulle kunnat, ahhh ja sånt skriver man inte...
Detta va den 18 augusti, kommit många sms efter det, han har dykt upp en gång hos mig utan att hört av sig först, letat upp mig på jobb en gång och har koll på om där är mer än min bil på min uppfart.

Detta är ett litet klipp hur mitt år med en alkoholist va...finns SÅ mycket att berätta.

Dom urholkar oss, känslomässigt-psykiskt och tillslut får vi fysiska symtom för att kroppen pallar inte!!!!!
O förmodar du har ett jobb och behöver försörja dig och dina barn...dvs sjukskrivning är inte så lockande....

Sköt om dig, ta till dig att vi vill dig väl...även om det låter hårt i dina öron och som att man generaliserar alkohlisterna...möjligt kanske för deras beteende verkar va väldigt lika även om dom är olika odrägliga onyktra.
Min tro är att för en alkoholist ska sluta dricka och bli helt nykter kräver en styrka hos dom som väldigt få har...väldigt få.

Kram

Hjärtat
ons, 2016-02-03 - 19:33

Jag har inte varit så emotionellt engagerad i min "vän" längre. (Kallar honom inte längre min älskade). Blir lättare att förhålla sig till saker då.

När jag började ta avstånd började han engagera sig desto mer. Spännande hur vi är funtade. När han insåg att jag verkligen var på väg bort vaknade han. Han har även hållt sig nykter längre perioder än tidigare.

Vi ska resa bort tillsammans. Jag hade till en början förhoppning att vi skulle göra det som älskade, nu har jag ändrat inställning till att jag reser ensam, men kanske kommer ha sällskap. Jag räknar med att han kommer falla dit och dricka alkohol och det vi planerat inte gäller.

Tråkig inställning, men nödvändig om man umgås med någon som har alkoholproblem. Jag tänker inte låta hans alkoholintag förstöra min efterlängtade resa.

Det var länge sen jag var inloggad här men jag läser på forumet regelbundet. Tack för att ni delar med er av era berättelser!

etanoldrift
tors, 2016-02-04 - 11:26

Nej, Mysan, förmodligen är de inte samma män.. Men vi måste komma ihåg att vi inte heller är samma personer som vi var den gången vi möttes..
Många förbiser att vi själva utvecklas.. För att "lyckas" i en ny relation utan alkohol, så måste vi själva titta på vilka mönster vi bär med oss..
Det är ju inte alltid en dans på rosor, även om den beroende blir nykter?
Det är många förhållanden som spruckit även sedan alkoholisten blivit nykter..
Och ibland kanske de hade spruckit ändå? Människor växer ju ibland ifrån varandra..

Hjärtat
sön, 2016-02-14 - 11:20

Och jag har behov av att skriva av mig. Veckan har varit fylld av ångest.

Mannen och jag träffades förra helgen och numera slutar nästan varje tillfälle vi ses med att jag gråter och har ångest och vill fly från allt. Gissar att det är samma anledning som mannen dricker.

Han har tagit ett återfall nu till helgen. Det gör ont i mig och jag vet inte om jag orkar vara med. Problemet är att vi precis ska åka iväg på den efterlängtade resan. Jag har sån ångest. Kommer jag klara av att vara stark och göra det jag vill om han fortsätter att dricka under resan eller kommer jag bli handlingsförlamad och vänta på att han orkar göra något.

Jag mår så dåligt inombords. Bara gråter.

Ska sova en stund. Sen ta en promenad och därefter baka en kaka till mig och mina älskade barn. (Ni som varit oroliga för dem, kan jag säga att de är vuxna eller nästan vuxna).

Kram!

Det enda jag vill göra är att älska och bli älskad och känna mig älskad ?

Hjärtat
sön, 2016-02-14 - 11:35

Anledningen till dagens ångest är detta, väljer att förklara mer detaljerat. Igår åkte jag hem till honom eftersom jag kände för att träffa honom fast jag visste att han var bakis. Som vanligt hade han stängt av mobilen så jag kunde inte berätta att jag var på väg.

Det första jag hör är svordomar. När mannen kommer, så säger han inte hej utan han går in i köket och öppnar kylskåpet och dricker "vatten"...

Min ångest steg till skyhöga nivåer direkt och jag säger att jag går direkt och räknar med att jag får resa ensam. Eftersom jag är så upprörd inombords väljer jag att stanna en stund för att rida ut ångesten. Ångesten klingar av. Vi samtalar. Han är ångestfylld över att han dricker igen. Han är söt och omtänksam. Efter en timme väljer jag att åka hem till min ensamhet. Jag frossade i onyttigheter och grät framför tvn. Fortsätter att må dåligt. Och nu befinner jag mig i ovan inlägg "alla hjärtans dag"

Hjärtat
mån, 2016-05-02 - 19:42

Det är nu två och en halv månad sedan jag skrev senast. Vi åkte på den efterlängtade semestern som blev precis som vårt förhållande är, dvs upp och ner.

Han var nykter på nerresan. På kvällen ska vi ta en "dricka" före maten. Jag börjar med en juice men han väljer öl. Ok, en öl är ingen fara. Strax efter slinker öl nr två ner. Jag dricker fortfarande på min juice. När han sedan kommer med en GT reser jag mig och lämnar baren. Jag vill inte titta på när han tappar kontroll. Det gör han med råge! Han kommer efter till hotellrummet med en GT i handen. När han går in på toa dricker jag upp den. Han blir rasande arg! Går genast ut och kommer in med en ny. Jag lämnar rummet och går till restaurangen och äter första semestermiddagen ensam. Mot slutet av måltiden dyker han upp. Det är tydligt att han hunnit dricka mer än en drink sedan jag gick. Han äter inget utan tar så klart flera GT.

Jag lämnar honom i restaurangen och går och lägger mig. Kl 03.30 kravlar han ner i sängen efter att jag varit tvungen att öppna dörren åt honom. Han lyckades inte få nyckeln i nyckelhålet. Självklart var han mycket bakis hela dagen. Jag lyckades få honom att lämna rummet för att de skulle kunna städa.
Resterande dagar drack han mindre för varje dag och de två sista dagarna hade vi mycket trevligt och han drack enbart ett par glas vin till maten.

Efter resan eskalerade drickaperioderna igen. Han hade köpt 4 flaskor starksprit på planet som tog slut mycket fort. Jag ska erkänna att jag spädde ut flaskorna för att minska konsekvenserna. Normalt håller han sig till vindunkar och extra stark starköl. Vet att det brukar gå överstyr när han börjar dricka starksprit.

Vår relation har så klart blivit lidande. Han får skuldkänslor av att han dricker för mycket. Han kontaktar kvinnor på nätet och träffar dem istället för att åka hem till mig, eftersom jag ställer krav.

Problemet är att jag älskar denna man och hans drömmar. Nu har jag återigen ställt ett ultimatum och han är troligtvis borta från mitt liv ett litet tag. Men, det gör så väldigt ont!

Varför blev jag kär ii en alkoholist? Jag tror inte att följetongen upphör.

Hjärtat
ons, 2016-05-04 - 17:42

I kväll har jag chansen att dra. Att släppa honom ur mitt liv. Jag har gett honom ett ultimatum. Slut på fina ord och visa i handling... Vet inte hur det går... :-(

Hjärtat
tors, 2016-05-05 - 13:03

Under hela gårdagen gav jag honom chans på chans att skapa ett trevligt minne och en fantastisk helg att bygga upp en ny framtid på.

Till slut gick han med på mitt "tjat" och sa att vi kunde ses. Jag ville att han skulle bjuda på middag. Han kontrade med att vi kan gå på restaurang. Men, eftersom kvällen var så fin sa jag att jag kommer över och så handlar vi "take away" och äter ute i trädgården. (Jag ville inte fixa mat - så bekvämt det hade varit för honom). Precis när vi bestämt att jag ska åka till honom kommer en av mina stora söner hem och säger att han är sugen på grillat. Sonen har köpt mat och sätter på grillen. Jag messar mannen direkt och meddelar de ändrade planerna. Frågar om han vill komma till mig istället. "Ja", svarar han - "Stanna, jag kommer, cyklar över."

En timme senare har han fortfarande inte dykt upp. Jag ringer och inget svar. Vi börjar äta utan mannen. En stund senare får jag ett mess "sover". Jag upprepar återigen mitt ultimatum. Träffas vi inte ikväll så finns jag inte längre i ditt liv. Jag får till svar att han "ser fram emot semestern med mig i sommar" . Nästa meddelande är att "bilen startar inte..." Bra att bilen inte startar, du ska inte köra onykter. Ta cykeln istället, svarar jag. Inget svar från hans sida...

Han behövde agera och sluta snacka. Han är så duktig på att förföra mig med sina ord. De få gånger vi setts sista tiden slår mitt hjärta volter och huden blir elektrisk av hans blotta existens. Så smärtsamt!

Han kom aldrig igår.

Tidigt imorse (natt) blockerade jag hans nummer från min telefon. Varje minut sedan dess vill jag avblockera men kämpar emot, minut för minut. Om han vill ha kontakt så vet han var jag finns. Jag vill inte läsa om hans drömmar och fina ord som aldrig blir sanna. Han behöver ta tag i sitt problem med alkohol. Jag kan inte rädda honom. Jag måste bli stark och hitta min egen väg, utan honom.

Jag har ägnat gårdagskvällen och hela förmiddagen åt att läsa Ullabullas tråd. Det har tagit tid att återhämta sig. Hon har gjort en resa utan dess like och jag kunde också läsa om den kamp hennes alkoholist för. Jag känner igen mig i hennes berättelser. Om hoppet, berg-och- dalbanan, om alkoholistens återkommande återfall. Hon mår så mycket bättre idag än när hon var fast i hans klor. Det ger mig styrka att jag fattat rätt beslut. Detta som jag utsatt mig själv för sedan jag träffade min alkoliserade vän är inte sunt. Jag kan få något mycket bättre. Det kanske tar ett, två eller tio år. Men, jag vet att jag inte kan fortsätta som jag gör nu. Jag har bara makt över mitt liv. Låt mig göra de kloka valen, minut för minut.

Hjärtat
tors, 2016-05-05 - 14:30

Det gick inte :-(
Jag är inte tillräckligt stark. Jag var tvungen att avblockera honom. Jag står inte ut med att inte veta om han skriver något. Meddelanden han ev skrivit är försvunna. Han vet inte om att jag inte fått dem. Jag tyckte det var skönt att veta att jag inte behövde kolla telefon efter mess från honom men det smärtade för mycket att det han skrev skulle vara förlorat.

Skit också. Nu ska jag göra mig iordning för att hitta på något trevligt på egen hand. En framtid utan sällskap, bara att börja direkt. Å andra sidan hade han inte följt med iallafall. Han hade prioriterat a... :-( Vilken miss att bli kär i en person med grava alkoholproblem.

Hjärtat
fre, 2016-05-06 - 09:29

1 dag utan kontakt. Fast tankarna finns där hela tiden. Jag är sjuk i huvudet. Hur kan en person förvrida mitt huvud så mycket.
Jag har läst gamla konversationer med honom. Så många gånger jag "hotat" att det var sista gången. Förstår varför han slutade respektera mig. Jag var full av tomma meningslösa ord. Precis som han har varit.
Nu tar vi ytterligare en dag utan kontakt.

Jag ska läsa lite till här på forumet och försöka bli stärkt i mitt beslut till 0 kontakt!

Ullabulla
fre, 2016-05-06 - 13:28

så många timmar som gått åt till meningslöst ältande och grottande.
Skulle blivit många halsdukar om jag gjort något vettigt istället :)

Hjärtat
lör, 2016-05-07 - 02:20

Väljer att kopiera in ett svar från en annan tråd, som jag skrev på kvällen den 4 maj, innan jag hade tagit mitt slutliga beslut. Jag vill ha inlägget i min tråd som en påminnelse...

Jag kan bara stärka dig genom att berätta att du inte är ensam. Min vän beter sig på samma sätt. Han träffar andra kvinnor och vågar inte träffa mig eftersom jag ställer krav. Det gör ont! Jag känner dock att för varje gång jag är inloggad här och skriver desto starkare blir jag. Jag får styrka från era berättelser. Jag får styrka att se att jag inte är sjuk utan det är personen som missbrukar som är sjuk och förvrider mina tankar.

Vad som än händer är det aldrig hans fel. Det är alltid mitt fel. När han tog strypgrepp var det mitt fel eftersom jag provocerade honom. (Jag polisanmälde och han åtalades för det.) När han var med andra kvinnor var det inte som jag trodde... När han skriver till andra kvinnor, på fyllan, framför mina ögon är det mitt fel och jag är sjuk i huvudet när jag kontaktar dem senare på kvällen och berättar att de just haft kontakt med en sjuk man som är upptagen med en annan kvinna. Allt är mitt fel...

... och ändå fortsätter jag älska denna man! Det är sjukt!!! Jag älskar den nyktra omtänksamma mannen. Tyvärr ser jag honom vid allt färre tillfällen. Jag kämpar varje dag med att idag är sista dagen vi hörs. Jag misstänker att vi är lika beroende av dessa sjuka män som de är beroende av sin älskade alkohol! Ger dig styrkekramar i massor för att du ska slita dig loss från din man. Gå inte sönder, utan ta hand om dig istället.