av Rosa Pantern

Hej igen!

Min sambo håller sig nykter ännu.
Hade kommit fram till att jag vill separera.

Lite för sent vill han nu bli en bra man och far. Jag har kämpat mig fram till beslutet att vi bör separera.

Nu jobbar han för att bli kvar, och då blir det smärtsamt och svårt att stå fast. Samtidigt känns framtiden otrygg med honom, säg vad händer om ett par år?

Jag verkar cynisk, men vill inte ha samma situation åter. Fast han vill ha sin chans, då han menar på riktigt denna gång, vilket är ett nytt läge.

Jag tar upp samma sak gång på gång här, ännu vet jag inte vilken väg jag kommer att gå. Det tar energi och gör mig sorgsen.

Kommer svaret om vad som blir rätt att dyka upp för mig någonsin, undrar jag - ...kanske när jag ångrar valet?

Nej. Man kan aldrig veta! Men jag skulle behöva en starkare "magkänsla" för att våga, orka, eller komma till ro.

flygcert
mån, 2016-05-09 - 05:31

... har ju ofta känslor, tillit och vilja tagit slut när man väl bestämt sig, ofta efter år av ältande, hopp, försök, besvikelse och vilja. När man bestämt sig så är det som att allt är över, och då utstrålar man den säkerheten och just då är det inte helt ovanligt att ens respektive förstår allvaret och försöker bli nykter....

Kvinna 50
lör, 2016-05-14 - 00:37

där. När man väl bestämt sig går de knappt att ändra. Håller tummarna för att du gör rätt val för dig.

mulletant
lör, 2016-05-14 - 05:51

betyder inte alltid att vara nykter 'på djupet', dvs att verkligen göra valet till förändring utifrån sig själv. Eller snarare inifrån sig själv. Många fler än jag har upplevt det som benämns att 'gå på vita knogar' vilket handlar om ( påtvingad ) nykterhet av utifrånkommande skäl, tex för att partnern hotat att lämna eller att arbetsgivaren ställt krav.
För din del handlar det om att göra dina egna val, det låter som du är på väg dit. Var öppen för din magkänsla och vänta inte för länge. Var rak och ärlig mot mannen, om han verkligen vill vara delaktig i en förändring så kommer du att märka det.

Fortsätt gärna att skriva, det är klargörande för en själv. Lycka till! / mt

Rosa Pantern
sön, 2016-05-15 - 01:03

Hmm... Ja, det tar energi att överväga hela tiden.

Jag har blivit till tvekan nu, hela jag!

Tror faktiskt han jobbar för att vi ska hålla ihop som familj nu. Och nyktert!

Och även om han är fin nu känner jag mig rätt tom inuti.

Tilliten tryggheten förtroendet saknas ändå.

Rosa Pantern
sön, 2016-05-15 - 01:35

Att göra sina egna val, ja...! Jag tyckte jag gjorde det, och det var svårt... Men jag talade om att jag vill vi går isär, och att det handlar om min oro och att jag inte kan släppa det.

Mannen min vill bevisa först att han kommer att vara nykter det riskfyllda första halvåret, och vidare, säger han.

Vi måste samarbeta för att gå isär. Även för att leva ihop i och för sig. Vänlighet föder vänlighet, och kärlek kanske kärlek?? men någonstans känner jag mig lite överkörd.

Trevligt att jag är värd att jobba för, väl, men en olustkänsla finns kvar.

Och hur blir det verkligen om ett par år? Jag vill inte sänka honom nu i sina goda föresatser, inte svartmåla hela hans framtid...

Men inte heller ha tillbaka som det var.

Sorgligt vilken situation, - i hans perspektiv måste han ju få sin chans nu när han nu gör sig värd den!

Och jag har tappat kärleken till mannen jag helst ville ha.

chefen
sön, 2016-05-15 - 11:08

...tror jag man får ta perspektivet att det handlar om vad detta gör med en själv i förlängningen...jag märker på mig själv att all min energi går till oro om framtiden...tankarna cirklar mest kring henne och hennes problem med nån typ av förhoppning om förändring...lyckliga nyktra stunder med en fantastisk person som byts till svart oro när insikten om flaskans makt påminner igen genom flera dagars onykterhet som infinner sig trots alla löften om att nu ska det bli bättre...kärlek är svårt att bryta men förr eller senare blir man väl utbränd och tom...jag komer försiktigt till insikten att jag inte kan investera mitt liv i att leva i detta...livet kan faktiskt vara underbart...och vi lever bara en gång och man ska väl ändå må bra..

SkåneTösen
sön, 2016-05-15 - 11:54

Man har full rätt att lämna den man är tillsammans med oavsett anledning. Man ska absolut inte stanna kvar för den andres skull. Om du inte älskar honom längre behöver du inte vara med honom. Han har ingen rätt att kräva att du ska känna tillit för honom, det är hans beslut om han dricker eller inte oavsett om du lämnar honom eller inte. Helt och hållet hans eget ansvar. Du ansvarar för ditt liv inte hans om det inte känns bra tycker jag du ska lämna honom och gå vidare med ditt liv.
Alla får bestämma över sina egna liv och alla har full rätt att fatta beslut som leder till det liv man vill ha. Låt dig inte manipuleras utan fatta det beslut du känner är bäst för DIG.

Rosa Pantern
ons, 2016-05-18 - 01:05

Ja, tack Skåne Tösen och ni andra! Du säger det så rent och tydligt. Och ja, jag ska försöka välja utifrån det liv jag vill ha!

Men jag segar på nu, utan att komma till skott och prata ut med min sambo. Jag tycker jag varit tydlig med att jag vill separera. Men nu tar vardagen över, och mannen blir alltmer harmonisk (fri från giftet) och visar sina bästa sidor.

Den fina delen som jag väljer bort, med honom, har inte varit alltför stabil tidigare. Det var svajigt! Och jag är fortfarande ängslig över framtida eventuella återfall, samt att jag inte vet vad jag känner inför honom längre.

Värme, kärlek visst, men så uppblandat med övermättnaden på hans labilare jag, och övrigt som var, att jag tror inte jag kan ta honom till mig riktigt.

Jag är rädd för att bli kvar och rädd för att gå, jobbigast ta diskussionen öga mot öga - hur gör vi nu - när vi går isär. Då är det definitivt! Och så fegar jag väl av osäkerheten inför mitt framtida liv.

Skuldkänslor.. Om det blir svårt klara ut vardagen med vår son också, ekonomiskt, praktiskt, sen.... Ja, det var jag själv som valde bort min fina man, som ville finnas nykter för oss.

Ja, så går mina tankar.

...lite i avvaktan på att beslutsammheten ska infinna sig.

Ibland samlar man kraft, ibland dräneras energin.. Men jag vill allt välja mitt eget liv, och inte alltför länge stå mellan hötapparna.

Rosa Pantern
lör, 2016-05-21 - 15:40

Hej igen!
Fortfarande kvar mellan hötapparna - har inte talat ut med sambon! Det är svårt att driva på, svårt att våga steget. (Han vill helst vara kvar och det gör mig också ont om honom).

Min hjärna är besatt av det här och ändå kommer jag inte till skott med någonting.

Känner olust inför tanken att allt bara ska rulla på (som det gör nu) för jag känner att jag vill återta hela kontrollen över mitt liv. Dock, har man någonsin kontroll över livet?

Ifrågasätter jag att leva i relation överhuvudtaget, med det här? Han är mig ju kär!

Men det finns en längtan efter självständighet och kontroll, och en viss oro för framtiden tillsammans, och jag behöver lugn och ro omkring mig tror jag...

Vad är det jag söker?

Rosa Pantern
sön, 2016-05-22 - 08:55

I går blev vi osams också. Han upplevde sig överkörd då jag ordnat barnvakt åt vår pojke. Inte van kunna räkna med honom, och trodde inte ens han brydde sig. Förändringarna går snabbt nu. Bara för någon vecka sedan hade vår son inte ens accepterat att vara själv med pappa.

Rosa Pantern
mån, 2016-05-23 - 02:00

Det är nu allt står på spel. Min man är nykter, men jag har inte tagit emot honom utan stått fast i tvivlet.

Det gör ont, men utöver alkoholproblem som varit är det också några småsaker som stör:

1. Kan jag vara ihop med någon som även i nyktert tillstånd kan kalla en högljudd invandrad familj för "pack"? (- Det handlar visserligen inte om vår relation...)

2. Han slår ner så hårt på barnets gnäll. Brusar upp själv, blir arg... Vår sån bruka tjata om att jag ska berätta historier om hans mjukistiger, gnälligt och ihärdigt! Då kan pappa hota med att slänga bort tiger! (Sonen är 2,5 år!) - Hur blir detta när pojken blir äldre och konflikterna mer utmanande?

3. Det är något med hans (min mans) stimmighet ibland, som inte riktigt passar mig kanske.

Ja, något sådant. Kanske lösbara saker?

Rosa Pantern
mån, 2016-05-23 - 02:00

Det är nu allt står på spel. Min man är nykter, men jag har inte tagit emot honom utan stått fast i tvivlet.

Det gör ont, men utöver alkoholproblem som varit är det också några småsaker som stör:

1. Kan jag vara ihop med någon som även i nyktert tillstånd kan kalla en högljudd invandrad familj för "pack"? (- Det handlar visserligen inte om vår relation...)

2. Han slår ner så hårt på barnets gnäll. Brusar upp själv, blir arg... Vår sån bruka tjata om att jag ska berätta historier om hans mjukistiger, gnälligt och ihärdigt! Då kan pappa hota med att slänga bort tiger! (Sonen är 2,5 år!) - Hur blir detta när pojken blir äldre och konflikterna mer utmanande?

3. Det är något med hans (min mans) stimmighet ibland, som inte riktigt passar mig kanske.

Ja, något sådant. Kanske lösbara saker?

mulletant
mån, 2016-05-23 - 05:47

är att du fortfarande är osäker och att det förutom alkoholen handlar om värderingar och det är 'djupa' saker. Det som du beskriver om lillpojkens tiger gör ont i mitt hjärta att läsa - förstår att du skaffade (annan) barnvakt som du skrev om tidigare. Jag skulle råda dig att stå fast nu och ge er alla mera tid. För din del är det viktigt att utforska vad 'stimmigheten' handlar om, vad som inte riktigt passar dig. Du ska inte leva med honom för att det är synd om honom, det blir ingen bra balans.
Tankar i all hast om morgonen / mt

Rosa Pantern
tis, 2016-05-24 - 02:04

Tack mt, för ditt svar! Du känns som en varm och klok person, och dina ord känns riktiga för mig.

Satt just och googlade på måfå och stötte av en händelse på begreppet "högkänslig person".

Ja, då föll några pusselbitar, som handlar om mig som person, på plats. Jag tar in mycket, rakt in, och behöver också tid att återhämta mig.

Nu har jag vanligtvis fullt beting med sonen och arbete, och söker lite egen tid så här på nattimmarna.

Jag måste väl söka det som inte tar min energi, utan få till det som ger energi. Ro.

Ja, jag behöver väl förståelse från min man också, om vi ska fortsätta ihop. Han har ett annat temperament, utåtriktad, pratsam, "lättsam", intensiv. Han förstår mig inte utan vidare, det har jag redan märkt.

Det handlar om honom, det här, men också om mig till slut. Vi hade kanske kunnat vara en bra match, nyktert, eller så är det här skiljelinjen mellan oss.

Rosa Pantern
fre, 2016-05-27 - 01:39

Det är en del kring att separera också.... Bostadsbristen t ex. Och undertiden har vi en fungerande och rätt trevlig vardag, och nykterhet som ännu består!

Men jag vill ta över vår gemensamma lägenhet, köpa ut honom innan det blir ekonomiskt omöjligt för mig, då priserna nu rakar i höjden.

Även om vi skulle vandra vidare tillsammans, skulle det lugna mig att jag äger lägenheten. ..ifall vi skulle få vidare problem i framtiden med alkohol eller relation.

Rädd han tycker det är osjyssta villkor för honom, att han inte går med på detta.

Jag kommer definitivt förstöra den goda stämningen med att ta upp det, riva fram konflikten igen...

Ursula
fre, 2016-05-27 - 07:40

Det var interessant detta om högkänsliga människor. Kanske man är så, FÖR känslig?
Angående punkt 1 i ditt inlägg #13, så undrar jag om inte det att kalla andra människor för 'pack' hör till sjukdomsbilden? Sen måste man hålla med mt, det skär i hjärtat om sonen och tiger och makens hot. Vad är det som gör om något hör till en sjukdomsbild eller hör till personligheten?
Bara några funderingar på väg till jobbet...Ha en bra dag!

Rosa Pantern
lör, 2016-05-28 - 19:47

Mirakel sker, typ... Idag berättade min man/pappan själv en historia om mjukis-tigern, istället för att få ett argt och okänsligt utbrott på tjatet/gnället!

Jag tog även upp att jag vill köpa ut hans del av lägenheten, och han lyssnade utan att snoppa av mig med arga kommentarer och protester!

Är det kanske nån typ av tillfrisknande vi ser, nu efter snart två vita månader? Ett jämnare humör...

!!!

Rosa Pantern
lör, 2016-05-28 - 22:57

...jag känner inte min man helnykter. Vem blir han? Vem KAN han vara?

Är det permanent också mån tro?

Håller med dig Ursula, man kan undra vad som personligheten och vad som är sjukdomsbilden.

Förvirrande.

Men förändring till det bättre är ju glädjande!

Det går kanske att utvecklas om man vågar och vill, även om man passerat 50.

Ursula
sön, 2016-05-29 - 07:25

Ja, det är förvirrande.
Apropå att din man lyssnar utan arga protester tror jag hör till ett tillfrisknande. När humöret är normalare. Jag ser det som att alkoholen inte längre är och förstör i 'humörområdet' i hjärnan.
Ja, förbättring är glädjande, i vilket fall som helst.
Ha det bra idag!