Hej alla, då är man ny här sedan igår.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men känner att jag vill dela med mig lite av min historia.
Jag har druckit vin sedan jag var cirkus 15 år och jag älskade det på en gång. Helg efter helg kunde jag inte sluta dricka när första glaset var nere. Flera tillfällen blev mina vänner arga över hur jag betedde mig på fester.
Allt eftersom tiden gick började alkoholen ta mer och mer plats i mitt liv och jag var tvungen att "skuffa undan" annat som var viktigt för mig för att få tid till att dricka. Mina vänner uttryckte sin oro ett par gånger men det gick inte in. Jag var förälskad i alkoholen.
Mellan 17-21 har varit perioden då jag druckit som mest. Det blev precis varje helg. Hittade jag ingen fest, ja då söp jag ensam. Som 17 åring. Det är svårt att förstå nu. Under mina fyllor har jag spytt, pissat på mig, gapat och skrikit på vänner och till och med bett folk att slå mig (!).
När jag var 20 (1 år sedan ungefär) träffade jag min nuvarande sambo. Vi hade det jättebra till en början trots att jag drack ständigt. Vi tycker om att gå ut och dansa på krogen och innan vi gått ut har det blivit 5-6 glas vin och jag är alltid måttligt berusad och har roligt när vi är ute. Men det kan inte stanna där, för när vi sedan kommer hem på natten fortsätter jag att dricka när min sambo har gått och lagt sig. Jag lägger mig inte förän klockan blir närmare 5 på morgonen och då ligger jag HELA dagen efter för att jag känner mig totalt överkörd. Min sambo har blivit arg många gånger över mitt agerande och jag lovar hela tiden att jag ska dra ner på supandet.
När vi bott ihop i cirka 4 månader blev jag dömd för rattfylla och blev av med körkortet. Inte ens då gick det upp för mig att "fan, ta dig i kragen och kasta alkoholen åt helvete". Utan det är nu 1 år senare. Efter den här helgens fylla slog det mig bara. Vill jag dö i missbruket eller vill jag leva sunt och må bra. Min hälsa är försämrad och jag är nedstämd och orolig varje dag, tills fredagen kommer, då det är "okej" att dricka. Jag kämpar mig igenom veckorna för att på helgen kunna bli full och bära mig åt fullständigt absurt. Så sent som i söndags, när jag varit kalasfull både fredagen och lördagen berättade jag för min sambo att jag vill sluta dricka, pronto, och han stöttar mig i det. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag har sårat min familj mer än jag någonsin kommer att förstå och jag vill att jag och min sambo ska vara lyckliga och ha det bra och det kräver att alkoholen ska ut ifrån vår lägenhet och det NU. Det finns inga ursäkter kvar, jag tänker inte kasta bort mitt liv mer, jag har bestämt mig.