Hej, Jag har dejtat en 30-årig alkoholist i ett år. Ett år med mycket passion och skratt. Förutom detta även återkommande lögner kring supande naturligtvis, men även andra grejer. Ibland tror jag att ljugandet blivit ett mönster i hela tillvaron. Jag har varit supertydlig med att jag inte vill bli ljugen för, men vad hjälper det..?
På en fest i helgen blev han fysiskt aggressiv mot mig. Morgonen efter mindes han inte mkt av kvällen, men efter att jag återberättat delar så blev han otroligt ångerfull och fattade verkligen allvaret i situationen och svor att lägga av med drickandet på studs. Nästa kväll ringde han, full och med ångest och var hetsig och ursäktande om varannat. När jag påpekade hans onykterhet blånekade han.
Lögnerna, osäkerheten, och nu även den fysiska aggressiviteten gör att jag inte vill mer. Trots att han går i aljoholterapi sedan 2 månader. Att döma av många inlägg här så verkar det också svårare att ta sig loss ju längre man väntar....
Jag vill ju egentligen inte detta! Jag vill att omständigheterna ska vara annorlunda, men de påverkar inte jag. Kan jag ge honom en chans genom att säga: " Jag vill vara med dig, men om du dricker en enda gång till så drar jag?" Eller är det helt kontraproduktivt för att han då bara skulle gömma det och ljuga ännu mer, alternativt få mer ångest och större sug? Jag vill inte lämna, men måste om det fortgår....