Ny här...och desto mer jag läser av era inlägg desto mer börjar ett strå av obehag att stegra sig...tack att ni delar med er av erfarenheter!

Relativt nyseparerad från en lång relation har jag landat i en ny relation med en kvinna som verkar ha ökande problem med vin pimplandet...hon var ärlig och berättade i inledande skede om att hon hade lite problem och visst blev det ganska friskt med vin i tidigt skede när vi umgicks..lite som två tonåringar trots att vi båda närmar oss 50...men hur det utvecklats känns rätt illavarslande...

Nu åker en bag in a box fram varje gång jag är på tjänsteresa borta från hemmet och är jag inte på plats vid helger så pågår det drickande i flera dagar...det är som om hon blir en annan människa och jag vet inte om det övh går och lita på henne då det är mest tomma löften och uttalanden om att denna gång ska det inte drickas som varit temat under senare tid...vi har en bra kommunikation i nyktert tillstånd men det känns att även fast vi diskuterar problemet och hon säger att hon inte vill ha det såhär och att hon jobbar på problemet...så händer inte mycket...tvärtom känns det som blir värre...i nyktert tillstånd känns det som jag är det viktigaste..men när kung alkohol gör inträde verkar jag bli snabbt tvåa...

Börjar själv märka att jag får en klump i magen och tänker mycket på hur det ska bli denna gång när jag lämnar bostaden...det börjar krypa in grubblerier under skinnet på mig och det känns allt annat än klockrent...

Känner mig rätt rådvill och jag har ingen att prata med om detta så det är väl därför jag gör en liten skrivelse här och försöker se om jag kan hitta någon solskenhistoria med ett lyckligt slut ...eller har jag hamnat på en resa som inte har lyckliga slut...börjar bli orolig för det...och för första gången kryper en förnimmelse av maktlöshet in i mig...ovanlig situation för mig minst sagt... tror jag behöver tänka till här nu på allvar...eller?

Ursula

Det var bra gjort av dig. Du har gett henne en stor möjlighet att få ordning. Jag hoppas innerligt att hon använder sig av den.
Jag önskar dig en bra söndag.

....gått käpprätt åt skogen...men det var ju nästan väntat....hemskt o se kraften i detta...trött...

Rosa Pantern

Hej! Ja det är kraftfullt och oberäkneligt, beroendet och så driften att dricka. Tragiskt också. När det är dag att lägga av går inte att veta, oavsett ultimatum.

Själv står jag med ena benet utanför vårt gemensamma ännu. Och maken är nykter ännu, sedan två månader. Han har planer för framtiden på yrkesområdet, som torde kräva hans nykterhet. Och så är han förpliktigar att gå till hälsocentralen och ta sin antabus.

Här valde han nykterhet p g a tvång. Hot om indraget körkort var nyckeln till förändringen, ett reellt faktum och inga känslor att bedöma där!

Men två månader är två månader. Och jag vet inte vad jag ska tro. En viss procent tar inte återfall...

Och vad har hänt med oss, mig och vår relation?

Vägen fram är inte alltid lätt, men det finns mycket gott och fantastiskt också!

Sköt om dig!

...just nu är livet i gungning...det är väl bara att krypa till korset och medge att jag gång på gång trott att den underbara personen jag är engagerad i haft viljan att ta steg för att komma tillrätta med situationen som hon är väl medveten om...har låtit mig manipuleras och lyssnat på övertygande deklarationer som visat sig innehållslösa...och inser att situationen suger all energi ur ens liv...samlar kraft att hantera detta..
Hoppas allt bra med er där ute!

Hjärtat

Kraftkram till dig också. Du behöver det, precis som jag.

Vet att vi tar oss ur detta på något sätt. Tar bara lite längre tid än det kanske brukar göra.

Inte varit aktiv på ett tag då jag haft fullt upp i huvudet av gissa vad... exakt... att försöka hantera situationen som skapas av missbruk i en relation... men såg att jag varit medlem här i 5 månader o 3 dgr ...så tänkte bara lufta några lösryckta osammanhängande reflektioner från fronten...

För er som undrar och ännu inte insett detta....alkoholen vinner matchen...no question about it....de mönster som missbrukaren är inne i kan vi som finns omkring inte förändra...och det blir inte bättre...tvärtom....det går neråt...har försökt allt...men får till slut inse att alkoholen har större dragningskraft än en själv...

Insikt nådd att det handlar om att överleva själv utan att tappa bort sig i nåt som är destruktivt och osunt...och det är ett val man själv gör...ingen annan...så det är bara att fråga sig vill jag leva i ett helvete eller i harmoni...svaret borde vara givet...men det kräver energi att ta sig framåt...och det är det som rinner ur en i en destruktiv relation...men små steg...

Tror definitivt att det vore bra att prata med någon och sluta kämpa ensam...svårt för mig tyvärr...har ett inbyggt motstånd att kontakta rådgivning eller gå i grupper...vet inte varför...känns som jag behöver någon som sitter i samma sits att prata med med...men kämpar i ensamhet...säkert nåt problem jag själv har...

Kan fortfarande känna hur abstrakt det är att befinna sig i detta...

Ny dag med nya utmaningar...och möjligheter...blicken framåt!

Hej chefen! Man har väl rätt att vara anonym när man söker hjälp!? Såna ställen måste finnas. Jag tycker absolut inte att man ska vara ensam i en situation som din (vår). At prata, prata, skaffa distans är absolut nödvändigt. Vad jag har märkt så förändrar det definitivt situationen för alla inblandade, detta grävande underifrån, som jag kallar det. Man säger alltid att man inte kan förändra missbrukaren, utan man måste ta hand om sig själv. Ja, det måste jag primärt göra, men det är i sig en förändrande kraft också för omgivningen. Vi är ju sociala varelser och en fjärils vingslag i Sydamerika fortplantar luftvågor...
Tills vidare har vi det här utmärkta! forumet att släppa loss på! Jag lovar att du kommer att bli väl mottagen!

/D.

Tack för ditt inlägg!
Ja man har säkert möjligheten att vara anonym men det är inte där skon klämmer...mera att verkligen möta personer som förstår en...
Och gällande det du säger om att förändra missbrukaren...jag önskar att det vore möjligt...är det? För mig verkar ekvationen rätt omöjlig...jag trodde länge att när man har insikt i sitt problem och inte förnekar det så vill man förändra...men kraften i A är större än ord o tankar uppenbart...

Stinis71

Bryt upp - kraften som sugs ur är inte värt det.
Lögner, löfter om vartannat.
Finns det barn?

...varför lyssnade jag inte på er och alla de fina råd jag fick...nu sitter jag här...ute i sumpmarkerna...allt gick käpprätt åt helvete...
Har inte varit inloggad igen på ett bra tag...men kändes dags att avge rapport i något som visat sig väldigt värdefullt på denna site...frånsett allt fantastiskt stöd och insyn som man får genom er och era erfarenheter...men detta funkar ju faktiskt som en dokumentär av ens egen resa och genom att blicka in här kan man se bakåt i tiden och bli påmind om tankarna och var man stått...som är ju fantastiskt bra...och samtidigt inser man var man står...och undrar hur det gick såhär...kunskapen finns ju här...jag var ju så förnuftig för länge sedan...
Som sagt ...jag trodde på orden...trodde att kärleken skulle övervinna...trodde att hon nått sin botten varje gång hon sa det...men...det visade sig att många av er hade rätt...lögner...svek...förmodligen manipulation...magont...ja ni vet alla klassiska koncept...
Jag steg rakt in i ett medberoendeskap så det bara stänkte om det...trodde jag såg vad som hände med mig...är en stark person...eller trodde jag var det...läste..samlade information...förstod..men ändå fick jag inte stopp på det...under denna tid drogs jag ner i medberoendet till den milda grad att jag nu sitter här och mår inte särskilt bra...starkt påverkad...trots att jag lyckades först ta mig ur det gemensamma boendet och till slut då få nån typ av avslut på relationen...för att nu sitta här o konstatera hur ont det tar...hur jobbigt det är att försöka bryta det som hänt med mig...få bort känslorna...komma på fötter...sjönk ner djupt i medberoendets sumpmarker och det är inte att leka med!!
Vet inte riktigt vad jag vill få sagt men känns bra att bara spy ur sig lite i det hela...
En sak vill jag dock få sagt till er bröder och systrar där ute...ta er ur innan det är för sent...att leva i detta påverkar på ett sätt som kan bli riktigt illa för dig i slutändan...en stor risk att gå under själv dvs... Det hjälper inte att kämpa och försöka...alkoholen vinner...och det blir värre o värre...visst kan förändringen komma när botten är nådd men fråga dig om du vill resa med till botten och ifall du kommer att klara att ta dig upp...och hur har det påverkat dig och vilka sviter du fått av det. Jag trodde själv att detta är hanterbart men av erfarenhet nej...

Kämpa på ...eller närmare bestämt ..kämpa er ur!

Puuuust...nu är jobbet att återbygga livet

Sköt om er

Hjärtat

... när du kom hit till forumet.
Jag blir ledsen att höra att mått dåligt. Jag vill bara säga att du är inte ensam... Jag trodde att jag var fri... Men så var det ju tyvärr inte.
Vi finns här för varandra!
Ta hand om dig! Du är den viktigaste person i Ditt liv.

Tro på kärleken,hoppet oss själva.
Kanske framför allt den tid och tilltro vi satt till detta då vi kanske borde förstått för länge sen.
Var det skulle sluta och hur det skulle gå.
Men vi människor är både anpassningsbara och trogna.
Trogna den vi ser lider och den vårt hjärta håller kär.

Varför skulle vi annars stanna och hoppas.
Förändring tar tid och kraft som vi kanske inte har.
Att stanna kvar och hoppas kan vara ett enklare alternativ trots att det är betydligt plågsammare.
Men vi orkar inte alltid göra det som är bäst för oss i längden.
Hellre gör vi de minut eller veckovinster vi köper oss genom att just hoppas.
Det gör oss inte dummare,bara mänskligare och sårbarare.