Ett beslut som mognat, beslutet om att nu får det vara nog. Nu har jag bestämt mig.
Det här är jag: Kvinna, någonstans mellan 45 och 50. Gift, vuxna barn som bor hemma. Har ett bra jobb, en passion i livet som också är min stora hobby. Alla förutsättningar finns för att må bra, varje dag.
Hur mitt Problem började: Jag har nu i efterhand förstått att jag använde alkohol som medicin när jag drabbades av utmattningssyndrom redan för 10 år sedan. Det fick min trötthet och min ångest att dämpas, jag mådde bättre korta stunder. Jag lyckades resa mig och alkoholen blev återigen en tillfällig vän på besök vid festliga tillfällen. Men den där väggen har ju genom åren kommit rusande både en och två gånger till och min vän har för varje gång blivit mer och mer till en ovän. Och h*n stannade kvar som ständig gäst vid mitt bord.
Här är jag nu i livet med Problemet: Mitt drickande har de senaste åren eskalerat, från helgnöjet till varjedagbelöningen. Eller varjedagtrösten. Eller varjedagavvilkenjävlaanledningsomhelst. Nu har det nått den punkten att det börjar göra att jag undviker aktiviteter och situationer där jag inte kan dricka, det börjar påverka livet så fruktansvärt negativt. Jag ser en härjad person varje morgon i spegeln som jag inte känner igen och som jag vill ha bort ur mitt liv. Jag vaknar oftast avtrubbad och med ångest över att det är så. Och just ångesten vet jag efter att läst på detta forum är något vi alla delar. Skammen och ångesten. Jag inbillar mig att mina vänner inte känner till mitt Problem, tänk om de visste? Jag skulle dö av skam om de skulle veta hur illa det är. Men jag hoppas att en dag kunna berätta.
Min dröm om att bli av med Problemet: Jag är avundsjuk på människor som är nyktra så gott som varje dag. Som inte är berusade eller ens lulliga vardagar och söndagar. Eller fredagar... hur bär de sig åt? Men jag vet ju varför det är skillnad på mig och dem, de har inte tillbringat de senaste 10 åren med att bygga upp en relation, ett kärleksförhållande med en stygg vän. Men jag vill bli som dem. Jag vill inte behöva döva mig, jag behöver det inte egentligen. Jag vill komma i säng i normal tid med inget starkare än te i blodet. Vakna tidigt, med solen helst. Jag vill ta en morgonpromenad med min hund. Jag vill dricka kaffe på verandan innan alla andra är vakna. Jag vill inte ha ont i magen eller huvudet av den där speciella jävulska anledningen. Jag vill leva igen.
Att bestämma sig: Förra helgen hade vi en liten fest, inte så liten egentligen och ja där fanns alkohol av den typen jag tycker om. Öl, vin och bubbel. Men jag hade lovat att köra framåt natten och (tackålov) har jag hittills aldrig tummat på det faktum att alkohol och ratten absolut inte hör ihop. Så det var vatten och läsk som gällde. Och kan man tänka sig, jag hade jätteroligt. Var en trevlig värdinna, spirituell, öppen och jätteglad. (!!!) Jag körde bilen som utlovat, lämnade av mina passagerare och åkte hemåt igen. Festen var över. Då, redan i bilen, började jag tänka, finns det något vin kvar tro? Bara ett litet glas, det kan jag unna mig. Och så blev det... fast jag kunde visst unna mig fler när allt kom omkring.
Så när morgonen kom var jag i alla fall bakis. Trots att kvällen börjat så bra. Då bestämde jag mig för att börja söka efter hjälp på allvar och hamnade här...
Jag kände direkt att det kanske kan funka, med all peppning och goda råd är det gott om. Jag läser så utlämnande historier att jag gråter, både för er men också för mig och igenkännandet. Har tittat på AA och deras 12-stegsmetod, men pratet om Gud i deras olika steg stör mig mer än jag kunde ana. Jag tror inte jag kan finna hjälp där. Jag vet att det finns alkoholmottagningar inom landstinget där jag bor men jag känner mig själv så pass väl att jag vet med säkerhet att jag skulle finna 100 anledningar att inte åka dit, varje gång. Min hjälp måste vara lättillgänglig alla dagar i veckan, annars kommer det inte gå. Så pass mycket känner jag mig själv. Och vad är mer tillgängligt än internet, jag har det alltid med mig. Jag kan läsa när som helst och var som helst. Bara att skriva detta känns bra, så förlösande.
Ser jag mig som en alkoholist? Njae, jag sköter mitt jobb (speciellt efter lunch, morgnarna har ibland varit sådär). Hänger inte i centrum. Dricker aldrig starksprit. Men så många effekter av det jag faktiskt dricker och de val jag gör stämmer överens med sjukdomen. Så förmodligen är jag det.
Jag är livrädd för att aldrig kunna dricka mer. Jag har ju haft det här förhållandet så många år nu, kommer jag kunna leva utan min bästa vän? Kan jag tänka mig en midsommarafton utan mitt käraste sällskap? Jag är inte riktigt där än, men jag vill dit. Jag vill göra slut.
Och apropå göra slut och förhållanden. Mitt största hinder de här senaste 2 åren till att jag inte har tagit tag i mitt beroende är för att min man har exakt samma problem. Med den skillnaden att han inte vill avstå från sin vän för någon anledning i världen. Han kan inte tänka sig avstå för att köra bil tex. utan finns bilkörning som ett måste en kväll. Då blir det jag eller våra ungdomar numera.
Det finns alltid alkohol hemma. Det har gjort att även om jag har haft de bästa föresatser en vanlig onsdag att avstå, när jag hör hur första ölen öppnas. Ja, det blir ju inte lättare som alla kan förstå. Jag skyller absolut inte ifrån mig, mitt problem är mitt och ingen annans.
Jag har talat med min man otaliga gånger om att jag vill minska eller till och med sluta, men han vill inte och kan inte tänka sig att inte ha alkohol hemma. Inte ens för min skull och för att jag vill.
Tror ni att det överhuvud taget går att lyckas för mig med dessa förutsättningar? Jag vill ju inte behöva skilja mig och flytta då jag i grund och botten trivs i mitt äktenskap. Eller i ärlighetens namn så är det i huset och med livet här som jag trivs. Kommer jag lyckas sluta ändå, trots att ölen pyser upp varje eftermiddag?
Jag kan inte få honom att sluta om han inte vill själv. Men jag skulle önska att han själv insåg hur mycket han försakar och hur bra han skulle kunna må om han kom till samma insikt som jag har gjort.
Idag är det fredag och jag vill, nej jag måste, tillbringa eftermiddagen, kvällen och natten utan min fredagsvän. Jag får ångest här och nu, jag längtar redan efter h*n. Men det måste finnas ett sätt att stå ut, att göra något annat som inte är så förknippat med Problemet. Det måste bara.
Så ikväll sitter jag förmodligen och läser alla berättelser och råd här. Förhoppningsvis finner jag styrkan. Eller förresten, jag kommer att finna den!!!
Man kan inte lyckas om man inte ens tror på det själv.
Kram på er alla fina människor där ute som jag delar så mycket med men inte känner.