Jag sitter här med min dotter på snart 15 månader och jag bara vet att om jag inte slutar dricka nu och för alltid så kommer jag gå under och min dotter kommer få en hemsk jobbig uppväxt. Jag har brutit saker med mitt egna förflutna men har startat en helt ny ond cirkel som min framtida dotter kommer få ha på sina axlar om jag inte gör mitt jobb som mamma och samtidigt tar detta beslut som jag vet är det ända rätta.
Jag har varit inne och läst, vad jag kommer ihåg har jag aldrig skrivit något här men idag gör jag det och jag vill verkligen fullfölja detta.
Har sett många trådar som inte har fått några svar och jag hoppas att det inte händer mig för jag behöver verkligen stöd, och hjälp med svar på alla frpgor jag har. Även om jag någonstans vet svaren.
Jag är rädd för att bestämma mig för att sluta dricka helt men problemet är att jag verkligen inte förstår varför?!
Slutar jag dricka slipper jag ju all skit, all rädsla och jag kommer då verkligen ta steget att vara den bästa jag kan va, samt den bästa mamman min dotter förtjänar.
Jag fattar bara inte, hur djupt går mitt självhat att jag är villig riskera allt för vad, skit och ångest?! Eller har jag ett sådant konstigt enormt ego som gör att jag sätter mig över den verklighet som är att jag Inte kan hantera drickandet?!
Det är som att jag inte känner sug efter det, även om jag ibland kan göra det. Det är mer att jag Bara gör det, och när jag gör det så gör jag det snabbt, mycket och intensivt.
Alltid genom den sociala delen.
Sen jag var 18 i princip men man kunde definitivt se faran i mitt sätt att dricka redan vid 14, 16. Eller Jag kan idag se det om jag ser tillbaka men då fanns där ingen som såg.
Jag träffade min man och vi festade mycket, han hade levt som jag och jag som han. Men ingen av oss ville fortsätta med det, jag var så trött på det.
Ändå kvarstår det faktum att jag på alla 18 år av fyllor ändå inte slutat?!
Vi blev gravida iaf och jag slutade dricka och när hon sen var född och den där ölen vi sa vi skulle avnjuta tillsammans, den var verkligen ingenting jag saknade och egentligen ville ha, så jag beställde den inte men han gjorde. När han hade fått sin så ångrade jag mig och jag beställde även jag min. Men det kändes fel! Fel att sitta där med den ölen och en 4 månaders i vagnen som snart skulle vilja amma. Det blev inga fler där men vi drack fler gånger och mycket och jag tackar gudarna idag för att inget hände!
Min sambo är idag väldigt lugn i sitt sätt att dricka, han gillar kunna avnjuta en eller två eller 5,6 öl hemma till nån match och han förändras inte speciellt mycket. Vissa gånger har jag hakat på ölen och det går inte lura någon, jag dricker inte normalt. Kan tom gå ut i köket och hetsdricka en öl för att iaf få i mig en xtra.
Hemskt!
Det värsta är att jag verkligen glömmer hur det var förra gången jag vaknade bakfull, den enorma sorg, skam, hopplöshet, mörker och smärta alla dessa fyllor orsakat mig, inte bara för spriten och drickandes skull utan just det att jag utsätter mig själv för det.
För jag är inte värt mer än det.
Jag glömmer och jag tror verkligen alltså att jag "denna" gång inte kommer sluta lika illa...?!?! Det är så galet.
Så det är min största rädsla. Läst många trådar här och det verkar som att många bara kan tänka tillbaka på den där hemska dagen och få ny kraft. Min hjärna bara säger eeeh, bara kööör på, vi kör!
Men jag kan och vill inte leva så längre!!
Problemet är att alla dessa år inte har varit tillräckliga för att sluta, varför?!?
Inte ens nu då, när min skatt är här, min dotter som är vårat allt och jag slutar inte...
Det är som att jag ibland inte bryr mig vilket är otroligt egoistiskt och vissa gånger ska jag visa mig själv att jag kan klara det vilket jag oftast inte kan.
Jag dricker inte ofta nu men ändå tillräckligt för att det ska bli för mycket.
Jag knaprade piller under längre perioder, rökte grönt och hasch många år med vissa uppehål och kokain är ju något jag dagligen tänker på. Fortf idag vill jag ringa min kran för jag tänker, varför inte ett gram för att få en dag med lite xtra guldkant på.. jag ringer honom inte så jag måste ju förstå att det ändå är ett stort steg att ta.. men det är så nära.
I lördags var jag ute och det var hemskt, för jag blev hemskt full. Jag ramlade framför massa folk och jag vet inte vem som såg mig.
Jag spydde i sängen i hinken min man fick hämta till mig och ja. Han är inte typen som tröstar och/eller som matar än med sin egna missär, han älskar mig, han vill mitt bästa men mycket är upp till mig och han skulle liksom aldrig lägga sig i.
Jag uppskattar hans sidor och han är ärlig. Han håller med om att det blir för mycket och helt fel.
Och nu har jag äntligen startat denna tråd. Tack den som orkat läsa mitt svammel som det nu känns som men jag tänker inte radera tan postar det som det är.
Känns som jag blottar mig helt ändå inte men jag måste göra detta, börja någonstans.
Jag hoppas verkligen på svar och stöd men samtidigt förväntar jag mig inget alls...
Idag är iaf min andra dag nykter, jag är 35 idag, snart 36. Det är dags att leva lite på andra sidan nu!