Hej igen!

Min sambo håller sig nykter ännu.
Hade kommit fram till att jag vill separera.

Lite för sent vill han nu bli en bra man och far. Jag har kämpat mig fram till beslutet att vi bör separera.

Nu jobbar han för att bli kvar, och då blir det smärtsamt och svårt att stå fast. Samtidigt känns framtiden otrygg med honom, säg vad händer om ett par år?

Jag verkar cynisk, men vill inte ha samma situation åter. Fast han vill ha sin chans, då han menar på riktigt denna gång, vilket är ett nytt läge.

Jag tar upp samma sak gång på gång här, ännu vet jag inte vilken väg jag kommer att gå. Det tar energi och gör mig sorgsen.

Kommer svaret om vad som blir rätt att dyka upp för mig någonsin, undrar jag - ...kanske när jag ångrar valet?

Nej. Man kan aldrig veta! Men jag skulle behöva en starkare "magkänsla" för att våga, orka, eller komma till ro.

Rosa Pantern

Konstigt att det inte händer någonting i min hjärna! Ingen bestämd känsla att ja, vi fortsätter, eller nej, vi går isär!

Fortsätter att skriva i desperation, men ingenting händer!

Köpa ut vår lägenhet var ju ingen bra idé om vi ska fortsätta ihop, då sambolagen gäller...

Ja, jisses!!

Ursula

Det är samma för mig på ett sätt men inte fullt ut. Jag har inom mig bestämt att vi ska fortsätta. Jag är gift utomlands och av olika orsaker utesluter jag separation. Jag måste få det till att fungera bara. Maken går på AA och han tycker det är jättebra. Jag har inte den minsta lust att gå hos psykolog eller nåt annat, har gjort det i hundra år, känns det som. Det räcker för mig. Däremot kan jag tänka mig att gå på Alanon för att få VÄNINNOR, för det vill jag ha. Jag har det lite ensamt med en jävla ALKIS. Så det så!
Kram från Ursula

Rosa Pantern

Ja, kanske försöka fokusera på nåt annat. Det som skulle få mig att bli helare, må bättre.

För närvarande blir min man alltmer harmonisk, nu med rätt exakt två månaders nykterhet.

"-Skulle jag kunna få komma fram här" sa han idag, då jag var i vägen i köket, istället för att få ett raseriutbrott...! Tror inte jag hört det förr.

Ja det är verkligen inte till personens fördel att befinna sig i dryckes-karusellen!

Låter klyschigt kanske, men jag behöver nog hitta mig själv igen. Allt är inte guld och gröna skogar trots allt.

Funderar på oss som par, han dominant, kan avbryta, bryta in, köra över lite och står upp stadigt för sitt race.

En man som är trygg med sig själv, och som "vet var skåpet ska stå", kan man också säga.

Och jag som är försiktig men självständig, och hatar att bli tillsagd vad jag ska göra och vill bestämma själv, styra över mig själv.

Var tar mitt liv vägen, när någon annan dirigerar hela tiden och jag inte hinner med?

Har levt mycket ensam, kanske är det därför jag känner mig lite kvävd, vet inte.

Men jag har också hört "att gräset sällan är grönare på andra sidan, utan bara annorlunda."

Rosa Pantern

Väja TILL, istället för att välja bort...välja till något GOTT för mig, istället för att genast välja bort vårt förhållande...när vilja till nykterhet nu tycks finnas. Kanske det...som det nu ser ut?

MEN...egen tid för mig är ännu minimal, då lillen behöver mig. Vad kan jag få plats med??

Mannen kan lätt ta för sig av sitt. Men lillen är mitt dyrbaraste på jorden där jag ger och ger. Min mans fjärde barn men mitt enda.

Det finns glädje för uppgiften (med barnet) men LITE utrymme för själviska intressen nu...!

Ordna upp och trygga ekonomiska förutsättningar, inför eventuell framtida separation, det ska/vill jag göra!!!

...kommer att kännas bra, lugna min oro. Kanske leder det till inre frid som också gör det bättre mellan oss, vem vet?

Och så försöka förgylla Vägen, vart den må bära. Det lär ju vara "vägen som är mödan värd", som Är livet...

Rosa Pantern

Håller på att reda ut och avtala om ekonomi, trygga mig inför en eventuell separation, och det går väl bra! Min man är inte helt omöjlig! Han hade kunnat sätta sig helt på tvären.

Har också bokat tid hos en samtalsterapeut som står utanför våra myndigheter. Hon jobbar med "kreativt läkande"...

Hur som helst känns det då som att jag då tar ett steg tillbaka från detaljerna i mitt fokus, och kanske får syn på något mera...

Och till sommaren gifter sig min bror, fest och återseenden i antågande. Känner mig gammal, men också rik - rik... på ett liv av kamp, smärta, sorg, ensamhet och förtvivlan.

Och så ett ögonblick av genombrott, en tid av det oväntade, otänkbara, och då föddes min son - helt frisk och med stora
möjligheter....

Det är då livet är fantastiskt, helt mirakulöst.

När jag hade det som svårast tänkte jag som ett mantra, "man måste våga tro, på det oväntade"...

Och det kom!

Rosa Pantern

Den som missbrukar alkohol lär i grunden göra det p g a oförmåga att identifiera och sortera sina känslor. Det resulterar i ångest känsla.

Lösningen är då att bli bättre på att hitta och uttrycka sina känslor direkt i stunden.

Min sambo upplever mig som sluten, kanske jag också borde bli bättre på detta.

Å andra sidan har jag delat med mig av svåra känslor till honom, men inte känna mig väl mottagen.

Som när jag krockat (lätt) med bilen jag själv köpt oss och var förkrossad, och fick en utskällning på det.

Eller andra svåra saker från mitt förflutna som jag berättat och han sedan inte vet om/minns.

Han är själv utåtriktad, social, inte rädd för att träda fram, arbetsledartyp, lätt för att få kontakt och ta kontakt.

Men det var någon som sade att personer med just dessa egenskaper ofta har svårt att komma andra människor nära.

Funderar på det. Ska nog fråga honom hur han känner om det. "Nej, det är inga problem för mig" säger han kanske, som lite från ytan...

Man kan vara rädd för att gå på djupet om man som min sambo själv haft alkoholister som - föräldrar....?- biologiskt sätt, men de brast ju i föräldraskapet något gruvligt! som han berättat om hur han hade det som barn.

Resan går vidare, okänd destination...

Rosa Pantern

Det är så konstigt, jag vet inte vart kärlekslängtan och den stora attraktionen till Honom tog vägen..?

Han är nykter, slog in på den vägen och vill att vi är en familj, och är "bra"..! Men jag orkar inte riktigt med kärleksbiten. Tröttas av jobb, och som ansvarigaste föräldern till den lille busen. Men hur blir det här?... Kommer kärleken igen?

Trasdockan

Så väl det du beskriver. Jag är i samma sits själv men har mot min känsla men med förnuft (och för att det inte var så praktiskt besvärligt) separerat till slut. Det finns inga råd att ge, du kommer själv att känna vad som ska göras när tiden är mogen. Alla bitarna måste falla på plats.
Kram!

Rosa Pantern

Fem månader nykter, har han nu bakom sig. Mera engagerad i sitt jobb nu, det blir mer än heltid. Ingen behandling ännu. Är rädd han kommer prioritera sitt arbete högre, men det återstår att se. Borde ju kunna kombineras. Annars är det väl bra.

Jag har fortfarande hand om hela omsorgsbiten för vårt barn. Men jag försöker skapa mig lite egentid, för jag behöver det såå! Har återtagit min vilja där, åtminstone i tanken. Vill inte kapitulera för alltid på den punkten..

Rosa Pantern

Hej alla!

Mitt förhållande stapplar p g a jag ger allt för barnet och min sambo saknar värme och kärlek, säger han.

Det ligger något i det, absolut....

Jag säger att jag blir stött av hans hårda attityd och otrevliga sätt, men han tycker jag borde veta att han inte menar något illa egentligen.

Där står vi.

Hårda nypor fungerar inte i alla lägen, tänker jag.

Faktiskt är han ju ganska klok ibland, har varit med ett tag och nästan alltid levt i förhållanden.

Men jag undrar ändå hur jag ska se på det att den utlovade behandlingen aldrig kommit istånd.

Återfallsprevention skulle det handla om.

Han intresserar sig destomera för sitt arbete och det går bra.

Så vårt relationsproblem tycks inte handla om alkoholen längre.

Vi skulle kanske behöva "skakas om" så att alla torn och bräckliga konstruktioner rasar, och sedan bygga något nytt klokt och hållbart. - En bild jag fick!

Känner att jag alltid har en lilltå utanför vårt förhållande, att jag inte är alltför säker på framtiden tillsammans, att jag vill ha riggat för en utväg ifall jag känner att det inte är detta jag vill längre.

Låter inte särskilt lojalt, men så är det tyvärr.

Rosa Pantern

Tack, jag vet inte... Vi har olika syn på vissa saker i vardagen kring barnet. Han får utbrott över barnets gnäll, vilket kan få mig ur balans.

Så längtar jag tillbaka lite till ett självständiga liv, det här med familjeliv/längre relationer är rätt nytt för mig. Jag är osunt bra på att leva för mig själv, men har svårt att släppa det ändå, och finna mig tillrätta i det nya familjemönstret som innebär ett ständigt samspel.

Ömsesidiga irritationer och utbrott...

Förväntade mig nog kärleken som en jämn ström av välvilja och förståelse.

Våra sammandrabbningar påverkar mig och mina känslor rätt mycket.

Men det är iaf nyktert ännu, så det är ju bra.

Rosa Pantern

Ingen annan kan (förstås) känna hur jag känner eller välja åt mig. Jag måste vara den som håller i rodret för mitt eget liv. Vissa stunder känner jag att detta vill jag inte ha. Sedan är det bättre igen, och jag ifrågasätter mig själv och min längtan bort.