Heej!
Detta är del 1 av min bakgrund, men vill börja min framtids-tråd med att berätta om min historia. Det blir nog en lång text och många inlägg.
Mina första 15 år i livet var fantastiska på alla sätt. Sen hände nåt, vet inte vad, men mamma spårade ur och började dricka. Slutade med skilsmässa och jag ville bo kvar hos pappa men mamma var ett nervvrak och hotade med självmord om inte jag och min bror flyttade med. Tror mer att det handlade om underhållspengen hon skulle få och slippa betala om vi bodde hos henne. Därefter följde några helvetiska år. Mamma blev väldigt elak när hon drack, hon kunde slåss och brukade riva sönder mina skolarbeten, hon kunde stå med handen full med piller och låsa in sig i ett rum och hota med självmord. Hon var aldrig lika elak mot min bror, honom behövde hon hålla sig god med för att få hjälp med praktiska saker, med bilen och dylikt. Minns en gång när jag gick i nian och jag fick ringa ambulans för att mamma krampade. De på sjukhuset tog in mig i ett rum och "läxade upp mig". Det var ju mitt fel att mamma mådde dåligt och de rekommenderade mig att gå om nian. Till saken hör att jag hade goda betyg i skolan och det var bara mammas sätt att ursäkta sitt drickande.
Nånstans här började också pappa dricka, han var mer av en periodare, och var aldrig elak när han drack, han var sig själv fram tills att han slocknade. Därför upplevde jag aldrig hans drickande under denna period som ett stort problem. Soc blev inblandade och mamma åkte på behandlingshem 2 ggr. Det hjälpte inte alls. Sen kom en soc-tant hem till oss varannan dag för att övervaka att mamma tog sina antabus-tabletter. Men jag såg att mamma med nagelfil filade ner treotabletter och stoppade dem i en antabus-tub och på så sätt lurade Soc-tanten att det var en antabus-tablett hon tog. När jag försökte berätta detta för soc så mer eller mindre skrattade de åt mig. Men de insåg också att det var lönlöst att fortsätta hjälpa min mamma, istället försökte de hjälpa mig att leva med en alkoholist. Det gick ju inte så bra, så när jag fyllde 18 fick jag en lägenhet av Soc. Strax därefter träffade jag min nuvarande man. Berättar mer om det i "del 2" så det inte blir så galet mycket för er att läsa på en gång. :)

Du berättar att de första 15 åren av ditt liv var bra. Sen blev din mamma sjuk och hon till och med hotade flera gånger att ta sitt liv. Livet i ditt hem handlade inte om dig som det låter utan hennes mående. En lång tuff historia där det låter som att din mamma mådde dåligt men att du och säkert alla runt omkring mådde minst lika dåligt och påverkades mycket av hennes mående. Ingens fel någonstans men mycket olyckligt att behöva ha det så.

Du fick höra att det var ditt fel att din mamma mådde som hon gjorde, måste varit svårt att höra. Din pappa började också dricka och även om han inte var elak var han inte heller ett stöd för dig. Jag kan tänka mig att efter att ha gått igenom såhär mycket har du en hel del skinn på näsan och en stor erfarenhet av livets onda sidor redan som barn.

Du skriver att det kommer en del 2, antar att det handlar om nu, hur du har det just nu och hoppas du snart kommer att skriva det och berätta här, om du inte valt att hitta ett annat sätt att få stöd kring det redan.

Modigt och starkt av dig att ta steget att berätta här.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Loriis

Måste angett en felaktig epostadress så fick bli medlem på nytt.
1993 (20 år gammal) födde jag min son. Många fina år följde med min nya lilla familj. 1997 blev min man frihetsberövad under en månad (pga ett bedrägeri hans bästa vän begått, min man var aldrig inblandad och blev aldrig dömd).
För mig var det tungt att plötsligt bli ensam med en 4-åring. Hade precis blivit befodrad på jobbet och fick svårt med sömnen. Bad min mamma komma över och sova en natt och ta sonen så jag kunde ta en sömntablett och få sova ut (hade aldrig bett henne om hjälp tidigare). När jag vaknade på förmiddagen hade hon druckit upp alla våra starköl och var stupfull medans hon såg efter sonen. Satte henne i en taxi hem och sedan hade vi ingen kontakt på 6 år.
Hade fin kontakt med min bror och våra familjer var goda vänner och umgicks ofta. Födde min dotter i september 2003. En vecka efter fick vi veta att hon var svårt hjärtsjuk. Bara några dagar efter det beskedet berättade min min att han träffat en annan och skulle flytta omgående. Han åkte på semester med sin nya och lämnade mig ensam med sjuka dottern. Min brors fru blev ett stort stöd för mig och hjälpte mig att komma ur sängen varje dag i min extrema ångest. En dag när hon var hos mig istället för sitt jobb, så ringde hennes jobb och frågade om hon kunde komma. Hon var kurator på en skola och det hade uppstått problem med en elev. Hon skulle komma tillbaka senare. På kvällen får jag ett första samtal från min mamma på 6 år. Hon berättade att min bror omkommit i en bilolycka. Han hade haft oturen att möta en gammal dam som somnat vi ratten. Min mamma och jag hittade tillbaka till varandra. Hon fortsatte dricka men inte lika destruktivt och inte lika mycket. Min man och jag hittade också tillbaka till varandra till slut och hänger ihop än idag.
I min sista graviditet fick jag en väldigt extrem foglossning som satt i långt efter förlossningen. Fick smärtstillande men efter ett tag ville de inte skriva ut mer, men jag hade skapat ett beroende och var tvungen att skaffa tabletter på egen hand. Gick till oseriösa läkare och beställde från nätet. Var uppe i mycket höga doser mot slutet. Men till slut insåg jag problemet och sökte självmant hjälp på beroendemottagning och fick hjälp med nertrappning och blev fri från detta beroende.
Min mamma blev väldigt sjuk i diverse olika sjukdomar och behövde min hjälp i hemmet varje dag i några år innan hon fick hemtjänst. Här fick vi väldigt fin kontakt. På min semester 2009 fick jag ett samtal från sjukhuset att min mamma åkt in för hjärtinfarkt och avlidit på sjukhuset. Stod ensam med att ordna med hennes begravning och dödsbo. Här gick det riktigt utför för min pappa. Även om de varit skilda i många år tror jag han tappade livslusten efter min brors och mammas bortgång. Och som han söp!! Fick ofta bryta sig in hos honom för att köra honom till beroendeakuten när han hade delirium. Han bostad var alltid i total kaos och helt nedbajsad. En gång fick brandkåren komma när han skulle koka korv och slocknat på fyllan. 2011 kom polisen till mitt jobb. Pappa hade omkommit i en trafikolycka, bara 1 kilometer från platsen där min bror omkom. Han hade frontalkrockat med en lastbil och hade inget bälte. Jag tror min pappa valde att att avsluta sitt liv. Stod återigen ensam med en begravning och dödsbo. Kvar i livet hade jag nu bara en släkting, min morbror, han hade aldrig några egna barn så jag upplevde honom lite som min pappa. Han hade svårt för det känslomässiga och visste inte hur han skulle kunna hjälpa mig med min mammas och pappas problem. Han var dock ett stort stöd praktiskt och ekomoniskt. Var alltid engagerad i mina barn och väldigt stolt över dem.
På en kickoff med jobbet 2013 fick jag ett samtal från min man. Min morbror hade ramlat på tomten och avlidit. Återigen stod jag ensam igen med begravning och dödsbo. Och inga kvarlevande släktingar.
Såklart har jag min egna lilla fina familj till hjälp, men dessa 3 dödsbon på 4 år har satt sina spår. Återkommer med del 3.
Ursäkta långt inlägg men känner stort behov av att berätta min bakgrund innan jag kommer in på min framtid.
Kram till alla er kämpare! ❤️

Svartvit

Förlåt om jag avbryter innan din del tre men fy så fruktansvärt!! Började gråta när jag läste. Herregud så stark du är! Så otroligt orättvist att livet ser ut som det gör, men jag beundrar verkligen dig! Hoppas verkligen du kommer få/har det bättre trots alla motgångar. Kommer läsa vidare såklart i nästa del ville bara berätta att du verkar som en fantastisk människa som klarat all denna skit :( styrkekramar i massor!! ❤️

Hej Loriis!

Vilken livshistoria du delar med dig av, helt otroligt vad du varit med om. Det är svårt att inte påverkas av det du skriver och jag tror att de allra flesta självklart hade blivit märkta på något vis genom att ha upplevt så mycket sorg som du gjort. Samtidigt vittnar din berättelse om en tydlig styrka hos dig, trots förluster och motgångar har du inte gett upp utan tvärtom kämpat vidare och på något sätt orkat ta dig framåt. Det tror jag är en egenskap som många beundrar!

Så klart har dina erfarenheter påverkat din nutid och på olika sätt bidragit till att du blivit den du idag är, jag förstår att det är viktigt för dig att berätta om vem du är för att du också ska kunna bli så begriplig som möjligt för andra. Jag gissar att du redan tidigt tvingades till att ta mycket ansvar både över dig själv och andra, det verkar också vara något du behövt göra även fortsättningsvis. Även om dina erfarenheter varit smärtsamma många gånger har det kanske också nånstans mitt uppe i allt kunnat ge dig ett självförtroende i att det faktiskt inte finns mycket som du inte klarar av. Du verkar också ha en förmåga att förlåta och börja om genom att ge relationer en ny chans, en stor tillgång. Du har även en egen familj som är mycket värdefull för dig, säkert har de, genom att finnas, kunnat vara en skäl för dig att fortsätta ännu lite mer i lägen som annars hade känts ännu mer tröstlösa. Fint att ni har varann!

Jag får intryck av att du kommer att ha mycket konstruktivt att bidra med här i forumet och säkert kan dina upplevelser och erfarenheter utgöra ett gott stöd för många andra. Samtidigt som det säkert kan fylla en god funktion för dig också att sätta ord på tankar/känslor och dela det med andra.

Önskar dig en fortsatt fin sommar och åter igen välkommen hit!
Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

Loriis

...att veta att ni läser och faktiskt bryr er om vad jag skriver. ❤️
Del 3 kommer bli den jobbigaste delen att skriva om. Hittills har det mestadels känts som att jag drabbats av saker som jag själv inte kunnat påverka.
Del 3 kommer handla om mig själv och min egen relation till alkoholen, som dramatiskt har förändrats de senaste 2 åren. Så mycket skam, självförakt och andra jobbiga känslor. Hualigen!

Oj, vad mycket du har fått klara av på egen hand. Du har ju inte hunnit berätta allt än, berätta om du vill tycker jag. Du kan stanna lönge och berätta lite i taget om det känns för mycket med allt på en gäng. Jag har berättat det jag skäms mest för i andras trådar. Lite fegt kanske, men sån är jag. Det är bättre att du stannar och skriver lite än att tröskeln för att ta itu med del tre blir så hög. Och återigen vilken fantastisk stark människa du verkar vara som både kan förlåta och gå vidare. Se på dig själv med respekt för det du klarat och tar du itu med alkoholen med samma beslutsamhet så kommer det att fungera tror jag.