Kortromanen Dr Jekyll och Mr Hyde kan nog inte förklara situationen bättre.
Jag har många gånger känt mig som att jag blir som en annan människa när jag dricker, när man dricker för mycket -Vilket är de flesta gångerna.
Jag säger elaka saker och yttrar saker som jag inte alls står bakom i vanliga fall, jag sårar människor som betyder som mest för mig.
Jag slutade dricka i februari då jag blev så sjukt less på att jag vid flera tillfällen känt mig tvingad att dricka vid tillställningar även om jag verkligen inte har velat. Det förväntas av en att man ska dricka och när man tackar nej så kommer frågan om varför -som om man var sinnesrubbad eller så klart om man är gravid. Gravidfrågan har varit en jobbig sådan då jag är så jäkla osäker i min kropp och har då hellre tagit emot alkohol bara för att slippa dessa spekulationer och med det det höga risken för att jag tagit ett glas till, ett till och ett glas för mycket.
Jag var rätt rädd att sluta dricka, vad skulle det innebära när jag väl yttrat orden till mina vänner? Då är det ju kört sen, då kan jag inte vända om och dricka vid tillställningar igen utan att se ut som en som inte klarar av att sluta dricka.
Jag tog iaf det steget och det gick bra, över förväntan men några enstaka tillfällen som jag kände mig jäkligt svag men jag kom över dem genom att sova istället.
Midsommar kom och jag skulle rodda ihop allting för ca 20 gäster, på ett ställe som känslomässigt var riktigt jobbigt, jag var sjuk och deppig pga andra känslosamma saker som hänt under de senaste månaderna.
Midsommar gick trots all stress bra jag hade ju alla vänner där som visste om att jag hade slutat dricka. Sen kom midsommardagen när vi (jag och min man) var ensamma och jag bröt känslomässigt ihop, drack dock inte men ungefär samma effekt med att jag kan bli jäkligt otrevlig mot folk yttrade sig -mot både min man och en nära och kär vän.
Men så kom måndagen, 4 månader och 7 dagar sedan jag drack sist, så tänkte jag tanken "Ett glas med whisky går bra, det har gått bra så länge. Jag förtjänar det efter allt det här".
Ett glas? Det var samma glas men det fylldes på om och om igen tills jag inte minns mer.
Mr Hyde gjorde en storslagen entré och började åter igen såra och bråka med människor som jag älskar. Mr Hyde försökte även fysiskt ta död på Dr Jekyll genom att tycka att självmord var en bra idé, något jag absolut inte vill och jag är mer rädd än någonsin. Det skulle lika gärna kunnat varit slutet för den riktiga människan för att den odrägligt fulla var så förbannad över att så sällan få komma fram nu.
Vad Fan håller jag på med?! Den personen jag blir när jag dricker är längre från den jag egentligen är än någonsin, den personen sårar folk i min omgivning så mycket att jag går sönder när jag inser vad som har skett.
Jag kommer att stå kvar ensam om det fortsätter, känner paniken och ångesten växer inom mig. Jag har nu förlorat en kär vän, en vän jag inte riktigt vet vad jag ska göra utan men jag förstår varför, att utstå så mycket skit jag slängt på honom ska ingen behöva göra.
Jag måste sluta, det kommer aldrig gå bra med bara ett glas. Tänk om Mr Hyde vinner över Dr Jekyll? Då finns det inget gott kvar.
Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till, hur ska jag lyckas med så mycket ångest över det jag nu förlorat? Det kommer inte att göra att jag får tillbaka den personen. Är rädd att tanken "Äh, skit samma. Nu spelar det ju ingen roll längre, lika bra att fortsätta dricka" ska vinna över viljan att bli en stark, renare och bättre människa.