Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Min nya bollar ofta vifrågor tillbaka till mig.
Ska vi tillsammans bygga ett liv och hur ska det se ut är en fråga jag ofta ställt sista halvåret.
Jo,ja säger han,men inte nu.
För mycket hänger i luften och är svårt än och jag är rädd att paja detta.

Han har alldeles rätt då både han och jag lever i lite besvärliga konstellationer och det inte bara går att kapa band och tota ihop oss
Detta gör mig både frustrerad och stark.
Stark för att han bollar tillbaka mitt liv till den det tillhör,mig.

Jag blir själv tvungen att se över mig själv,mina vanor min ekonomi mitt yrke osv.
Han brer inte ut sina vingar och tar hand om det,han har nog med sitt.

Exet knäckte sig bitvis på mig,mitt liv och min förmåga att bre ut sig på andras bekostnad.
Dvs jag stal av hans livsrum för att få större plats själv för mina livsverk och drömmar.

Nyttiga lärdomar och jag krymper sakta mitt nuvarande liv för att passa min form,ork och förmåga bättre.
Frustrerad är jag för att jag på något sätt vill att mitt nya liv ska börja.
Men det är ju redan här.
Långt mycket starkare,gladare och i balans är jag.
Räcker inte det i nuläget?
Nej,med den beroendementalitet jag har,så vill jag ha hela kittet på en gång utan att sakta väva in mig själv och min nya kärlek i ett nytt vi som passar oss båda.

Exet har förmodligen nu tappat körkortet.
Han råkade köra på en sten och råkade köra ned i diket och polisen råkade vara där.
Så nu skjutsar hans syster honom till jobbet..
Och som det medberoendesjåp jag är så tror jag på denna historia,tills hans mamma berättar om att systern skjutsar honom.
Först då trillar polletten ned...

Kämpa vidare alla medsystrar och bröder.
Håll fanan högt och ta ingen skit.

Rosa Pantern

Hej! Visst är det lustigt vad mycket som kan råka hända ibland?

Det är fint att läsa din tråd, du är så öppen och ärlig!

Jag är ju lite i liknande situation som du varit, men jag kanske längtar bort mer? Även när karln är nykter, go och exemplarisk kan jag inte släppa det.

Bävar för att det nu är JAG som har det/de nyktra året/åren framför mig, men sedan tillbaka i hans drickande och maktlösheten.

Lite som att jag bara går och väntar in mitt uppbrott.

Roligt att du i a f går vidare, lever, lär och vågar! Ha det gott!

från mig till er alla.
I morgon blir en bra dag som jag ser fram emot.Förväntningarna är lagom och jag kommer att vara så nöjd med att tillbringa dagen med människor jag tycker om och som tycker om mig.

Exet kommer förmodligen att antingen sitta med sin gamla mamma eller med sin bror och dricka.
Det berör mig inte längre mer än att jag tycker det är sorgligt,vilket val han än gör.

Att det blev såhär?
Jag tog mig till slut loss från det värsta stadiet av mitt medberoende även om jag ibland trillar dit.
Trillar dit på min nya relation och knarkar lite väl på den och vill och hoppas mer än vad som är rimligt i nuläget.

Min nya kärlek ska liksom lösa mitt liv,fylla det med hopp glädje och framtidstro och bära upp både sig själv och mig.
Och när jag ser det tydligt,vilket tyvärr inte alltid är fallet så kan jag backa och ta tillbaka ansvaret för mitt liv på mig själv.
Sakta sakta spinner vi en väv av viet som bara är vårt,starkt och bra.

Ibland när jag går lite väl hårt fram med mina frågor och tankar kring var vi är på väg så kommer hans svar:
Men nuet är ju bra,vad är problemet?
Dvs jag skulle gärna skriva ett kontrakt med alla ingredienser som jag önskar att vårt fortsatta liv ska ha och vad vi båda måste bidra med för att det ska bli så.

Dvs ta kontrollen,både över nuet framtiden och honom.
Friskt så det dånar om det :)
Men sen kan jag backa igen och se det han förmodligen ser.

Ett starkt och bra nu och en förhoppning om att vi båda ska ta rätt beslut för framtiden,men att de måste vara förankrade i oss själva för att ett gemensamt liv ska kunna ta form.
Dvs inget tvång,inga förhastade beslut.
Och jag som vill hoppa i båten utan flytväst...

Han kanske är något att hålla i när åskan går ändå.
Han är så ordlöst klok och där sitter jag med alla mina djupa analyser och konkreta förslag och lösningar och han glider liksom ur och undan.
Värjer sig för mina klor och kedjor som rasslar för att få beständighet och trygghet.

Nog så för ikväll...glad midsommar på er alla.

LenaNyman

Jag tycker du är så bra.
Jag tycker du gör det så bra.
Jag tycker din tråd är en djup källa av självrannsakande visdom.
Kram på dig.

för att jag ändå ställde ultimatum.
På riktigt.
Jag har kastat in hela mitt hjärta i detta och vill så väldigt mycket och kan inte alltid begränsa mig och min vilja.

Han är mer sparsmakad och har ett liv utan att jag är där och fyller upp det.
Han har bra egnakvällar och kan utan problem fylla upp sin dag utan att jag är där och är huvudingrediensen.

Vad gör det med mig?
Jo jag känner mig bortvald och icke räknad med.
Själv känner jag en tomhet och saknad även om jag också söker min egen ensamhet för vilan och ron ibland.
Men det viktiga för mig är viet nuet och den tid vi kan ha tillsammans.

Det är jag som investerar,stannar upp oss när det glider åt fel håll.
Bråkar konfronterar ställer krav osv.
Han lyssnar tar till sig och fortsätter sen precis som förut.
Med att välja sig själv och sitt kanske lite för många gånger för att det ska kännas bra för mig.

Kanske är jag för skadad av mitt medberoende och klarar inte att bli bortvald.

Kanske är det en sund reaktion på en relation där jag investerar (alltför mycket) och får för lite tillbaka.
Jag vet inte,men just nu har vi iaf timeout där jag bett honom tänka och känna efter om han verkligen är beredd att satsa och vilja detta.
För det är jag och är vi inte två om det så hoppar jag hellre av.
Jag tänker inte slösa bort återstående åren med att vara i en relation med någon som bara vill det halvhjärtat.
Då får det hellre göra ont ett tag och jag sen lever ensam.

Eller så är jag helt ute och cyklar.
Han kanske är precis den typ av man jag ska ha för att vi inte ska drunkna i varann i den symbios som jag och exet hade.
Kanske vågar jag inte se vad en frisk man med sunda värderingar och ett eget liv kan ge mig i en relation som bygger på helt andra normer och värderingar än de jag haft.
Jag är inte alltid världens centrum och den viktigaste av alla.
Han har ibland andra prioriteringar och det kanske jag också borde ha..

Rosa Pantern

Hej! Du ser klart, men vet ändå inte vad som är rätt. Du ser nyanserna i ditt dilemma..

Jag känner igen det där lite grann. Att inte veta, se två sidor, tänka, känna ändå inte veta..!

Önskar jag kunnat råda dig, för själv kan jag så längta efter råd i en sådan situation! Men det var Modigt av dig att följa ditt hjärta och ställa ditt ultimatum, rätt eller fel - så kände du!!!

Och vill han ha dig, är du lite extra viktig för honom, kan han kanske tänka sig att kämpa lite för dig?! Är jag överromantisk nu? Kanske det. Men han verkar så sval och kontrollerad. Är det så det är att vara mogen?

Ärligt talat upplever min man mig nu så där lite distanserad. Men när vi träffades var jag ett stort JA, trots farhågor här och där. Jag släppte allt "mitt" hals över huvud, för honom. Det får jag jobba med nu. Det gör ont att separera från intressen och vanor också, så det är kanske klokare att ge saker tid.. Men, i förälskelsen är man inte klok alla gånger.

Kram, lycka till!

Och min spontana känsla bara är - den kan vara uppåt väggarna, det kanske är han för dig, men... - Jag önskar dig en lite känslostarkare man!!

Sval är nog inte rätt ord.
Mycket självständig men ändå väldigt passionerad.Och känslorna är djupa från båda håll.Men jag tror att mitt medberoende och mina rädslor är där och spelar en stor roll när jag går i baklås och går igång på alla cylindrar när han inte levererar till mitt bekräftelsebehov som bitvis är gigantiskt.

Vi har i alla fall haft ett jättefint samtal där jag gjorde en massa värdefulla insikter som han redan har sett
Så blind är han inte och inte okänslig heller.
Men mån om sig och sitt och rädd att tappa huvudet och kontrollen tror jag.

Vi får se hur Ullabulla reder sig med denna tjurskalle till man som inte alltid tycker det är hans uppgift att hålla Ullabulla nöjd :)

till nån sorts förhållandesajt istället.
Samtidigt så ser jag så klart (i efterhand) när jag går igång överreagerar och skapar panik helt i onödan.
Fast det är ju förstås inte i onödan för mig.
När jag märker att jag far iväg i ångest,rädsla ilska osv när egentligen inget värst har hänt så sker två saker i mig.

Dels ser jag hur förändrat mitt beteende är pga mitt medberoende som hängt med sen barnsben.
Rädsla för övergivenheten,rädsla att allt bara är på låtsas.
Och framför allt känslan av att inte duga,räcka till och måsta prestera ännu mer när egentligen sakta farten och känna in och reflektera är det enda som hjälper.
Men jag kan inte just då.

Just då måste jag få agera ut och prata och få feedback och reaktioner från den det berör.
Dvs jag vill ha min bekräftelse på att jag finns och är viktig.

Sen lugnet när jag inser att det var inte på riktigt,det var bara i mitt huvud allt skedde,så kommer friden.
När han som för tillfället pallar med mina utspel bara står där helt lugnt,sträcker ut armarna och säger-Men jag är ju här,vad är problemet?
Hoppas hoppas att vi båda har styrkan att hitta nya strategier för Ullabulla så hon inte behöver göra såhär.

Jag förstår ju att du är rädd,att det är spöken från förr som kommer till dig säger han..
Och själv står han bara kvar där i myllan.Springer inte efter,försöker inte överkompensera.
Tokbekräftar mig inte utan bara väntar ut mig..

Ska gå tillbaka nästa gång jag laddar och samlar argument för att denna relation är dödsdömd.Ska gå in här och läsa och visa för mig själv att såhär är det,på riktigt.
Just nu i alla fall..

Rosa Pantern

Jag behöver nog också en förhållandesajt:-/ ... Tänker, vad kan man egentligen begära av ett förhållande, hur bra skulle det kunna vara, finns det något/någon för mig som jag skulle må bättre och trivas bättre med? Eller är jag ovanligt dålig på tvåsamhet, vilket jag faktiskt tror. Längtar efter ensamma stunder...

Nåja... Du berättar att din uppväxt skapade bekräftelsebehovet hos dig... Funderar på hur det gick till för dig!? Min man hade också missbrukande föräldrar, och jag frågade honom om han blev medberoende som barn. - Ja, säger han, jag skyddade dem och dolde och ljög, men det var ju mycket för att man skämdes, säger han. Bekräftelsebehov? Nej det kunde han inte säga.

Han har väl skapat sig andra strategier, utmärkande för honom är att han alltid står i centrum i ett sällskap t ex. Där har vi det kanske, bekräftelsebehovet!

Vad skulle hända med honom om han låg lite lågt en gång, lät andra leda samtalet och ta mera plats än honom? Vad skulle han känna då? Mindervärdeskänslor eller liknande ?

Eller är jag ute och cyklar nu, är det ett naturligt personlighets drag han har, när han söker platsen i centrum?

I relationen vill han ha det väldigt mycket "allt gemensamt", sammanflätat. Det är mera jag som ser till att skapa små personliga "öar".

Lite eget filosoferande här.. Söker utefter väggarna efter dörrar på glänt, som kan leda mig någonstans.

Är det fortfarande bra med nya kärleken?:-)

Jag behöver närhet och självklarhet som huvudingrediens i en relation.
Det får jag för det mesta men inte alltid.
och det är detta alltid som stökar till det för mig.
Jag kan ibland sträcka ut handen och han finns inte där.
Jag får söka mitt eget stöd och det är alltid inte så lätt är man är tillitsskadad i grunden.

Och ja,jag söker symbios union och vill nog egentligen inte ha så mycket av ensamlivet,
mer än för reflexion och vila.
Jag trivs väldigt bra i tvåsamheten även om den förstås ska tillåta varsitt liv med egna intressen.

Men när intressena(fyllan,arbetsnarkomanin mm) tar för stor plats och trycker bort tvåsamheten så kommer jag i darrning.
Antingen får jag vänja mig vid att vara nummer två då och då eller så går jag vidare.

Nej just nu är jag i obalans igen och på rätt vaga grunder.
Så jag försöker hålla mig på min kant och ska låta honom komma efter.

Det här djäkla gummibandet som är i början av en relation och som jag personligen tycker är så tung att hantera.

Jag tycker inte om att ha strategier,spela spel osv.Jag är för gammal för det..

Mitt bekräftelsebehov vet jag inte var det föddes egentligen.
kanske av att ha en narcissistisk mamma som bara såg sina egna behov.
En pappa som när han var hemma gav mig allt och bekräftade mig på ett jättefint sätt.
När jag är i ro och trygghet så är jag en superpartner :)

Men sen for han iväg på spelningar och annat och lämnade mig i mammas usla omsorg.
Hon blev sedermera tablett och alkoholberoende och även pappa som slank med på alkoholbiten.

Så att jag levde med exet i 20 år är ingen tillfällighet.
han behövde mig på väldigt många plan och jag honom.
Så den symbios vi skapade tillsammans var på många sätt god och hel och faktiskt sund även om det inte låter så.
Men på andra plan så bildades ju en maktbalans som han hela tiden förlorade eftersom jag hade övertaget pga att jag stod ut med nån snefylla här och där.

Han var inte beroende i egentlig mening.
Han smög lite här och lite där men kunde långa perioder hålla upp helt eller dricka normalt.
Men ramlade dit ett par gånger per år och drack alldeles för mycket.

Det var de fem sista åren jag tycker att det eskalerade och blev mer och mer otrevligt när han drack och nu efter separationen (för två år sedan så har det gått väldigt snabbt utför med honom.
Så det finns kanske inga riktiga facit för oss medberoende eller för den som dricker för mycket heller.
Jag har svårt att känna igen mig i berättelserna om slagsmål misshandel hot osv.Det fanns överhuvudtaget inte med i bilden.

Men jag blev sakta men säkert sjukare och sjukare i medberoende.
Gick igång,skulle kontrollera och styra upp så att det blev bra igen.
Förlät drog upp strategier osv.
Dvs var on top av allting utom själva alkoholbiten som jag förstås inte kunde kontrollera.

Jag fick mer och mer psykiska problem,började jobba alldeles för mycket.Flydde in i att bli besatt av saker för att slippa tänka osv.
De problemen har nu flytt sin kos mer eller mindre,men separationsångesten och tillitsskadan sitter kvar som ett smäck..

Rosa Pantern

Hej, vilken insikt du har! Intressant att höra dina ord om det här. Känner igen bitar här och där, från mitt eget liv.

Pusselbitar faller på plats som jag inte tänkt på tidigare. Som att man kan bli besatt av saker som flykt! Det var givetvis min mor en gång, det som jag sett som ett lite tokigt personlighetsdrag hos henne.

Nej, naturligtvis var det en flykt, det ser jag nu. Hon lever inte längre och historien där är passerad, men jag sänder henne min förståelse nu.

Så att vara tillitsskadad.. Jag är det också, till den grad att jag inte sökte nära relationer. Min man nu, har ett lite tvingande sätt, och kanske kärlek. Och så är han helt bekväm med tvåsamhet och obekväm utan. Så det har jag nog ändå att tacka för, att jag befinner mig i den livssituation jag gör nu, med honom och en älskad liten son till slut.

Tillitsskadan hos mig ser ut så att jag inte kan ge mig själv något värde just i andra människors liv. Däremot har jag lärt mig umgås och trivas med mig själv, vilket naturligtvis ändå inte räcker hela vägen!

Nej, det finns inga facit! Sorgligt med ditt ex.

Jag gillar inte heller det där med strategier och "spel"/utspel, usch!

Förr brukade jag dra upp allt dåligt med mig när jag träffade en ny bekantskap/kille. - Säg att jag är bra ändå, typ, och bli inte besviken när du upptäcker det där själv...! - Inte heller så smart, kanske. Men det gjorde jag.

Att agera si och så för att få fram det eller det resultatet/reaktionen, nej huva ligen! Känns som ett distanserande sätt. Vad vill man ha?... Nej, bara lära känna varandra.

Självklarhet i en relation låter tryggt och bra.

Den ska finnas där av säker kärlek.

Det är så man önskat sig det! - Säker kärlek! - Inte ovilja (eller rädsla för) att stå själv.

Början på en relation kan vara både vacklig och spännande. Det där, att det finns inga facit! Och man satsar sitt hjärta, som man kanske vill vara lite rädd om.

Att vara nummer två en stund... Orka med den tiden, om det bara är en inledning... Klart det måste vara jobbigt! Om du liksom har ditt hjärta där hos honom ändå.

Tack att du berättade! Ha det bra, kram

för att knyta tillbaka kontakten med min medberoendeterapeut.
Någonstans är jag på väg att bli frisk
Men på många plan är det så lätt för mig att trilla dit.
Denna sommar har jag många gånger suttit och mått riktigt dåligt över inbillade och verkliga oförrätter.
Grottat ned mig och lagt alldeles för mycket kraft på trivialiteter som jag inte haft kontroll över.

Dvs jag har stora problem att släppa kontrollen över bitar av mitt liv där jag inte ska ha någon kontroll.
De handlar inte om mig och mitt liv utan om andras vilket ju innebär att jag inte ska vara där och bry mig och rota.

När jag klarar att bryta mina egna tankemönster så känner jag att sansen återkommer till mig.
Men sen någon eller några veckor senare så är det klippt igen.

Så nej,frisk är inte Ullabulla än på långa vägar tyvärr.
Sommaren kanske är speciell på det sättet.

Det är då många sociala relationer prövas,många kontakter som borde upprätthållas eller lyser med sin frånvaro.
Man känner att man inte utnyttjar sommarens fulla potential och måendet hänger med trots att solen skiner.
På något sätt är det enklare när vardagen lunkar på och ingen förväntar sig så mycket..

Nåja,jag analyserar reflekterar och tar beslut,alltid något :)

Har jag på allvar börjat säga ifrån.
När mina gränser passeras och jag känner mig kränkt eller inte lyssnad till.
Att till sist känna inifrån och ut att jag är en människa som är värd att respektera.

Efter incident med min nya kärlek så brann jag av helt då han valde att lägga skulden på mig för hela situationen fast jag försökte vara saklig och argumentera.
Men visst var jag arg och överreagerade över den situation som blev.
Men just att jag i efterhand stod på mig istället för att svälja acceptera och gå vidare med klumpen i magen.

Det gick så långt att vi tom bröt i några dagar.
Sen satte vi oss då ned och pratade i två kvällar och la alla korten på bordet.
Jag med rädsla pga djupa sår och han med sin otillräckliget pga det liv han lever som ställer stora krav på honom.
Men kärleken den finns där och gjorde att vi kunde mötas i ett lugn och samförstånd.

Detta scenario hade inte varit möjligt för några år sedan.
Antingen hade jag brutit för att aldrig mer gå tillbaka eller så hade jag tagit all skuld på mig själv och fortsatt leva i konflikt med mitt känsloliv.

Tack Sverige för att hjälp finns att få när man inte mår bra.
Utan min medberoendeterapeut som pekar på vad jag gör fel och varför jag borde hålla fast vid min nya sunda man så hade jag inte klarat denna kris.

Rosa Pantern

Hävdade också min känsla idag, gentemot sambon. Man kan säga att jag gjorde en "Ullabulla" då:-).

Nu vet jag inte vart det hela landar ännu. Han for hemifrån förut och vi är inte så bra på att tala med varandra, som du och din käraste tycks vara.

Och jag känner mig som en kärringjävel som inte är värd någon kärlekspartner överhuvudtaget!

Ja, faktiskt.

Men jag visade lite hur jag kände, och det var ingen lögn och - förutom ett överilat tillmäle i ordväxlingen - ingenting han borde kritisera mig för. ..tycker jag då!

sätta gränser.
Och det kan man ju ibland klara rätt bra.
Jag lämnar dig om du inte söker hjälp.
Jag skiter i dig på festen om du blir för full,eller vad det nu kan vara.

Men att istället sätta den gräns som är passerad för längesen när man är med någon som dricker blir omöjligt.
När gick gränsen för vad som är acceptabelt?
Vad hände med en som gjorde att man flyttade gränsen då man märkte att den klevs över gång på gång?

Jo man urholkas och självvärdet och tryggheten i att man har rätt till vissa grundläggande saker i en relation sätts ur spel.
Det är ok att bli skälld på i fyllan.
Det är ok att ta hand om en människa som är bakfull,självömkande och inte kan utföra ett vettigt handtag på flera dagar osvosv.

Någonstans där så passerar man nog både sin egen och den drickandes gräns.

Det är inte längre ett respektabelt liv man lever och det man kanske en gång såg som självklart i en relation har för länge sen smugit ut genom bakdörren.
Och samtidigt försvinner då också stora delar av ens känsloliv,drömmar ambitioner och sunt förnuft.

Men när det sakta kommer tillbaka,när man vågar sätta ned foten och stå kvar vid det så byggs man sakta upp igen.

Jag har precis hittat en ny ingrediens i min nya kärlek.
Han ser mig.

Inte arbetsmaskinen,älskarinnan vännen eller någon annan roll jag spelar eller försöker spela.
Utan han ser faktiskt mig,under alla lager som jag med åren lagt på mig själv för att kunna fungera och tro att jag duger.
Han låter min duktiga flicka vara där,men bekräftar henne inte.

Han bekräftar mitt sanna jag med sin värme i blicken och oftast när jag vågar blotta mig och visa hur svag jag egentligen är.

Och det skrämmer skiten ur mig.Ska han verkligen tycka om de mörka vrårna och den kärlekstörstande,nej utsvultna människa jag är.
Eller ska han inse vilken fälla han trillat i och dra sig ur medan tid är?

Så går de icke uppbyggliga tankarna.
Däremellan syster duktig och syster värdelös så finns då lagoma Ullabulla som kan se var hon nått och som kanske,men bara kanske är värd att hålla fast i.

Och min något tilltufsade nya kärlek står fast och kvar.
Fortsätter bygga på sig och sitt och låter mig fladdra mellan dessa ytterligheter att vilja släppa honom eller älska honom till döds.

Det kan inte vara så lätt att vara i relation till en tillfrisknande medberoende heller,trots att vi tror att vi är så djla bra :)

du kommer att backa och ta tillbaka allt du sagt vilket inte alls är omöjligt.
Så har du faktiskt i flera timmar stått på dig och växt.
Men det är ju det som är det svåra.
Att stå på sig och inte vika ned sig för husfridens skull.
Eller för ilskans skull,eller det dåliga samvetet.
Utan bara enkelt uttrycka sin egen ståndpunkt utan ilska eller annat.

Lycka till.

Nyförälskelsen har ramlat ned till en fin vardagslunk och jag är fortfarande särbo.
Många gånger vill jag flytta ihop för att liksom slippa jobba med mig själv och mina egna problem.
Gömma mig i relationen för att slippa fortsätta framåt på min egen väg.

Men jag behöver hitta min egen väg som bara har med mig att göra.
Hur vill jag att mitt nya "nyktra" liv ska se ut och vad ska det innehålla förutom den relation jag är i.
På så många plan så fyller jag mitt liv med framför allt kärlek.
Det är min drog som håller mig uppe,
Att behöva och vara behövd av någon.

Självklart ska det vara så.
Är man i relation så ska den få mycket fokus,annars blir det ju inte så bra.
Men att lägga nästan alla ägg i samma korg för att slippa leva i verkligheten och liksom knarka på förälskelserus håller inte i längden.

Och det är så tungt när jag måste vara ensam med mig själv och inte har någon att luta mig mot.
Visst finns han där och både lyssnar och ger stöd i min resa.
Men de innersta tankarna och de svåraste känslorna måste jag hantera själv.

Exet dricker vidare och jag har pga ett rop på hjälp haft lite kontakt med honom.
Han är förtvivlad och vill så gärna att vi ska börja om igen.

Jag ser både mannen jag en gång föll för,han finns där under spritdimmorna.

Jag ser också att det inte längre finns viljan hos mig att lyfta upp honom.Mina argument är slut och min förmåga räcker inte till.
I samtal med barnen så känner jag samma sak.
De har också någonstans gett upp.
Jag är rädd för att han nu bara har några år kvar innan hans kropp säger tack och hej.

Det är en stor sorg att se att han inte klarar att resa sig upp.
Men det är på ett annat plan skönt att känna att det problemet inte längre är mitt att axla.
Tänk att det som med hjärnan ramlade på plats för många år sedan.
Och känslomässigt fullt ut först nu,över två år efter brytning av relationen.
Märkligt hur hjärnan,känslolivet och medberoendet fungerar..

Mitt eget liv rullar som sagt på,inte alla dagar med glädje och nyfikenhet.
Även den grå vardagen med alla sina småsaker står där och vill ha sitt.

Jag är inte lugn glad och trygg alla dagar.
Men många av dom är jag det.

Jag fortsätter önska alla lycka till som påbörjat sin egen resa ut ur medberoendet.
Det är tufft och inte kul alla dagar och resan är lång och mödosam.

Jag skulle vilja säga att den är lika tuff som att släppa alkoholen för en beroende.
Lika lätt att trilla dit och gå igång och inte se mönstret.
Även om en droppe sprit är ju rätt tydligt att den hamnar fel.
Vi medberoende har nog en mer glidande skala som kanske inte är så lätt att hitta av alla gånger,förrän vi redan handlat felaktigt.

Vad stark du är UllaBullan. Vad fint och insiktsfullt du skriver. Du har kommit så långt. Modig är du som inte tar den enkla vägen och kastar dig in i ett nytt förhållande på det sätt som du beskriver. Modig och stark.
Kram till dig