Så känns det. Ganska brutalt faktiskt.
De senaste fyra dagarna har jag haft duell i hjärnan. Å ena sidan är det sol och sommar. Uteserveringarna hägrar. Ett glas vin på balkongen.
Som aldrig blir ett glas. Det mynnar i en flaska och ett par 3:5or eller 2 flaskor.
Å så händer dumma saker. Fast det händer inte. Jag gör.
Igår kväll fick jag den eminenta tanken att para mina hundar...
Å ena sidan kan jag tycka att mina dumheter minskat sista tiden.
Å andra sidan beror det på att jag håller mig undan telefonen, och dricker i min ensamhet. Tragiskt.
Jag har formulerat för mig själv. De senaste sagarna. Jag är alkoholist. Minns inte riktigt när jag var nykter ett dygn senast.
Minns inte hur det känns att vara nykter och slöa i soffan.
Minns inte hur en god natts sömn känns. (Fast A viskar, du sover bra med mig) så vet jag att det inte är sant.
Nu ska jag kämpa. Och upprepa som ett mantra. Jag är alkoholist. Det enda glaset jag behöver låta bli. Är det första.
Inget mera trams om måttligt drickande.
Man ska väl för tusan kunna njuta av sommaren med en kopp kaffe!
Man ska väl kunna ta helg, utan att dränka den!
Livet är för kort för att gömmas i vindimmorna.
En dag i taget.