av Reimar

Jag har läst här på forumet ett bra tag nu, och jag känner igen mig i mångt och mycket när det gäller min man. Han älskar öl, det började med att han hade ett ölintresse och detta betyder att han köper "lite finare" öl som då i regel är lite dyrare. Många av dem är också betydligt starkare på ca 9%. Han handlar öl för minst 1000 kr i månaden och vissa månader blir det 1500-1700 kr också. Han dricker alltid på fredagar och lördagar, och den veckan han jobbar eftermiddag tar han gärna en öl när han kommer hem också. På helgen brukar det bli ungefär 15 öl och då är det både 5% och dessa 9%. Allt han har handlat hem i veckan tar slut.

Jag upplever det som att han dricker mer när han sitter och spelar dataspel, då jag inte är där. När vi t ex tittar på TV så går det inte alls åt den mängden. Detta tolkar jag som att han smygdricker, men jag märker det förstås ändå. Han blir inte full säger han, men i mina ögon blir han "så äckligt glad". Precis som att han inte kan vara glad utan den förbannade ölen. Jag känner också att vi har vuxit ifrån varandra då vi inte alls har samma intressen. Jag är ganska sportig av mig då jag gymmar och springer. Det enda han vill är att dricka öl och äta god mat - han är duktig på att laga mat och när han grillar så är det så klart med en öl bredvid.

Droppen var häromdagen när vår äldste son på snart 18 år skulle iväg med några kompisar. Det blev ju genast problem om hur han skulle kunna komma hem då det inte går några bussar så sent. Han hade då sagt till sonen att han inte kunde hämta honom för att han själv skulle "ta en öl till maten". Jag själv jobbade, och orkade inte stanna uppe så länge. Han sa till sonen att han kunde ta en taxi hem så betalade han den... Detta accepterade inte jag så jag ordnade skjuts från annat håll. Min man frågade inte ens hur han hade kommit hem.

Jag är väldigt kluven i detta, ena dagen känns det bra, för att dagen efter kännas skit igen när jag hör honom korka upp ölen på löpande band. Han är aldrig elak mot mig eller barnen heller, men däremot är det oerhört mycket "tjafs" som jag är trött på.

Är det jag som överdriver situationen bara för att jag nästan aldrig dricker något kanske? Vet varken ut eller in längre...

carr0barr0
sön, 2016-07-31 - 20:53

Vad tråkigt att höra! Låter verkligen som att han har alkoholproblem! Att sätta alkoholen framför barnen och sin fru är en stor varningsklocka! Du kanske borde prata med din man om ert förhållande och hur ni ska hantera detta. Vill du lösa detta eller är det redan försent? Men kom ihåg att det inte är bara du som ska kämpa för att ert förhållande ska funka! Se till att han få jobba för det och inte få allt så lätt och allt serverat! Hejar på dig!

Reimar
sön, 2016-07-31 - 23:39

Tack för att du hejar på mig! Det värmde verkligen! Jag vet ju innerst inne att det blinkar varningsklockor hela tiden, men sen kommer de där dagarna (som idag och igår) då han bara drack två öl. Det är ju inte så farligt. Eller?

Jag pratade med min son dagen efter att han var på festen, då min man inte kunde hämta honom pga att han skulle ta en öl efter maten (i själva verket blev det 8). Jag sa att hans pappa har problem med sitt alkoholintag, men detta hade sonen redan förstått, och han var märkbart irriterad över att hans pappa inte kunde hämta honom den kvällen.

Ibland vill jag lösa detta så att vi får det bättre i vårt förhållande, men sist jag tog upp det med honom att jag tycker att han dricker för mycket så svarade han bara att "jag blir ju aldrig full" och att "du som är så perfekt" syftande till att jag nästan aldrig dricker, och att jag är aktiv och tränar.

Nej, jag tror att vi har glidit ifrån varandra, vi har varit ihop sen jag var 18 och han 22. Nu är det dessutom mitt i semestern, så jag för dagbok hur många dagar som är öl-fria, sen tar jag inte hänsyn till om han bara dricker en öl, men det gör han aldrig... Får se vad som händer efter semestern.

carr0barr0
ons, 2016-08-03 - 00:45

En som inte kan hantera öl, är all alkohol farligt, oavsätt mängd! Det är mycket som man måste ha i åtanke, genom att du har sonen du måste tänka på också! Vad är bäst för dig och ditt barn? Du måste ta hand om dig och din sons välmående i första hand. Bra att du skriver upp för att få någon slags struktur. på när han dricker! Är det bara alkoholen som gjort att ni har glidigt i från varandra eller fungerar ni inte personlighetsmässigt heller?

Reimar
ons, 2016-08-03 - 22:08

Nej, det är inte bara alkoholen som gör att vi har glidit ifrån varandra. Det kvittar nästan vad jag än säger så misstolkar han det, och så blir det tjafs igen. T ex idag var det tjafs om en skitsak, och där var även vår äldste son med. Jag märker ju att han har en viss "distans" till sin pappa för han tog mitt parti. Detta kunde ju inte min man ta på ett bra sätt, utan han tyckte att jag skyddar vår son. Vi har så olika syn på det här med alkohol och välmående. Han säger ofta att han känner sig gammal (han är 46 och jag är 42). Då brukar jag säga att man är inte äldre än man gör sig. Han har inget eget intresse utan han sitter mest hemma och detta irriterar ju jag mig på. Min man säger ganska ofta att han älskar mig, och jag kom på mig själv en gång att jag kan inte längre säga det till honom. Känslorna har svalnat ordentligt, och jag tycker att han är oattraktiv när han sitter och spelar och dricker sina öl och rapar!

Så, nej jag tycker inte att vi fungerar ihop personlighetsmässigt heller längre. Jag går bara omkring och stör mig på honom. På lördag ska vi iväg på en dagsutflykt bara han och jag, och detta ser jag faktiskt inte fram emot. Jag hoppas att vår 14-årige son följer med.

Vi får se när det "brakar lös" här, för det kommer det att göra. Frågan är bara om när...

Denize
tors, 2016-08-04 - 21:33

Hej Reimar
När jag läser dina inlägg så känner jag exakt igen din beskrivning av din man. Det låter som en kopia av min. För mig är det så svårt att reda ut att en person kan vara två olika. På kvällen full och hur dum som helst och sedan nästa dag snäll och go som om ingenting har hänt.
Jag har läst mycket här på forumet och jag känner mer och mer att jag måste lämna. Det är bara så svårt att ta det där steget.
Men om man känner som du beskriver, att man inte ser fram emot att umgås med x längre, då finns det ju inte så mycket kvar av förhållandet.
Sedan ska man ju stå ut med allt ältande och tjafs, samma visa helg efter helg och vissa kvällar i veckan också.
Nej nej nej detta är inte mitt liv längre.och inte ditt heller. Vi är värda att ha lugn och ro, göra vad vi vill och leva våra egna liv.
Det är dags att ta det svåra steget.
Jag känner hur det börjar göra ont inom mig, att jag inte orkar med en helg till.
Vår son som också är 14 år, vill inte vara hemma längre utan är med sina kompisar. Det gör också ont, och jag känner mig väldigt ensam.
Känns som att det är hög tid att göra något.
Jag har inte så mycket styrka att ge dig, men jag hoppas att vi kan stötta varandra att genomföra en förändring.

Tösabiten
tors, 2016-08-04 - 23:06

Det du beskriver Reimar kunde lika gärna vara jag som skrivit. Vi är i ungefär samma ålder. Vi har två barn som är 17 och 19 år. Tyvärr får jag dem inte att förstå att deras pappa har alkoholproblem. För dem är en alkis en som sitter och super ur en påse i en park. De tror att alla dricker lika mycket som han och att det är normalt. Jag försöker prata med dem men de vill inte riktigt inse. Samtidigt kallar de honom efterbliven eftersom han säger och gör så korkade saker. Jag dricker i stort sett aldrig, har kommit att hata alkohol. Det blir en cider eller ett glas vin kör vi har gäster eller är bortbjudna. Annars vill jag finnas där för mina barn. Jag vill att det alltid ska finnas någon för dem oavsett när. Det är alltid jag som kör eller hämtar eftersom han inte kan. Vår yngsta övningskör, men vill inte köra med sin pappa. Han tjatar att sonen ska övningsköra och när han sedan vill, på kvällen när det inte så mycket trafik, då kan pappa inte ställa upp....
Min man dricker nästan bara öl, jag får riktiga rysningar när jag hör dem sprättas upp i tid och otid. Han har också börjat smygdricka i garaget när han tror att jag inte ser. Precis som du skriver har jag tappat mina känslor för honom eftersom han är onykter i stort sett varje kväll. Jag är också kluven. De tillfällen han är nykter så tucker jag om honom, men det är så sällan. Han sköter sitt arbete bra och har aldrig kört full. På så sätt är det ingen annan som vet och det är ensamt, mycket ensamt. Jag är glad för att mina barn finns där, men de har inte riktigt förstått än, så ganska ensam. Därför är det skönt att skriva lite här. Jag följer gärna dig eftersom våran situation påminner om er. Kram på dig! Jag hoppas du vet hur du ska göra efter semestern. Jag tänker likadant. Har ett protokoll med antal öl så länge....

Reimar
fre, 2016-08-05 - 00:29

Ensam känner jag mig också. Tänker ofta på vad min mamma sa när hon och min pappa skilde sig för många år sedan -"det är värre att vara ensam i tvåsamhet än ensam i ensamhet". Det ligger mycket i det. De skilde sig dock inte pga alkoholproblem, utan det var mer att de hade slutat att kommunicera och glidit ifrån varandra.

Min man blir ju inte full i den bemärkelsen och inte dum heller, men jag märker ju direkt att han har druckit för mycket då han ibland sluddrar och har svårt att hitta ord och att han blir lite "trög".

Klart Denize att vi ska stötta varandra när vi är i liknande livssituation. Det behöver vi?

Reimar
fre, 2016-08-05 - 01:02

Så skönt att höra att man inte är ensam i detta! Och att du Tösabiten också för protokoll över hans verkliga konsumtion. Jag känner att jag måste göra det för att ha "svart på vitt" när den dagen kommer när jag ska konfrontera honom. Som det är nu så anar han absolut ingenting, så detta kommer att komma som en fullständig chock för honom. Jag har funderat på om jag skulle ha min son där också då, men jag vet inte om det är rätt mot honom, han ska ju inte behöva stå mittemellan sina föräldrar. Men det hade känts tryggt då sonen är en oerhört klok ung man.

Det här med övningskörningen har sonen också sagt till mig att han inte vill köra med sin pappa, men detta har löst sig då min man aldrig frågar honom om han vill ut och köra.

Sen det du skriver att du får rysningar av det eviga öppnandet av öl, så känner jag också.

Det som blir svårt också är att säga att han dricker för mycket öl, för det är just öl som är hans stora intresse. Han dricker också mest öl, men ibland händer det att han köper en whiskey, och de brukar inte vara så länge då jag märker att han går och "smådricker" nästan varje dag då.

Jag räknade ut idag att han har redan handlat öl för 1000 kr sedan lönen den 22 juli, och i morgon ska han köpa hem ännu mer då det ju är den traditionella "fredagsinhandlingen". Sen ska vi till Danmark på lördag och då handlas det både öl och whiskey. Och så hade han mage att klaga på att vi skulle betala 5000 kr till sonens körkort...

Jag är inte säker på att jag kan vänta med att ta detta efter semestern, det liksom "sipprar" irritation från min sida hela tiden - jag går runt som en tickande bomb.

Jag tycker att du Tösabiten ska berätta för dina barn att dagens alkoholister ser inte alls ut som de gjorde förr - dagens alkoholister lever normala familjeliv och är väldigt duktiga på att dölja det för omgivningen. Jag tror att de innerst inne förstår att deras pappa dricker för mycket, men de förnekar det för sig själva. Även om dina barn är så stora så gör de allt för att skydda sina föräldrar.

Det blev ett långt inlägg, men det är skönt att skriva av sig här. Heja oss - för det är vi värda?

Tösabiten
fre, 2016-08-05 - 16:49

Jag vet inte hur man tar bort ett inlägg. Men jag suddade ut mitt då det hade hamnat helt fel. Sedan såg jag att det hade hamnat rätt och då försvann det jag just skrivit. Suck! Inte sa haj på detta!

Tösabiten
fre, 2016-08-05 - 17:23

Jag tycker det är så skönt att ha hittat någon här som har det så likt mig. Tyvärr ändå eftersom man inte vill att någon mer ska ha det som jag.
Ja öl är ju min mans passion med. Kan bli whiskey också tills den tar slut....
Tråkigt när det går åt så mycket pengar till öl. Min man åker tillsammans med kompisar till Tyskland och storhandlar. Då kommer det hem 15-20 flak öl! Då tycker min man att han likaväl kan dricka starköl till maten på vardagar för det blir billigare än att köpa folköl på Ica. Jo det är sant, men jag tänker mer på procenten. Han vänner köper lika mycket öl men deras flak räcker säker 6-8 månader längre än hans. Nu är flaken slut och jag såg systempåsar i garaget med öl i. Då köper han 50 cl istället för 33cl och gärna starka som t ex 7,0. Det blir inte bättre vill jag lova.
Jag är oftast också som en tickande bomb. Vissa dagar kan jag inte se på honom utan känna mig arg, andra dagar orkar jag inte bry mig.
Ja mina barn har nog en gammaldags syn på alkisar, men jag kan inte säga så mycket för så tänkte jag också för ett tag sedan. Han sköter sitt jobb, spelar golf, klipper gräset mm. Därför så är det ingen mer än jag som vet. Tvekade länge innan jag insåg att han har problem. Läste mycket här inne och började förstå att min syn på en alkis inte stämde.
Är det någon mer än du som vet Reimar om din mans problem? I så fall vem vet mer? Din familj? Hans familj? Hur berättade du? Jag vill inte berätta för mina föräldrar. De har en gammaldags syn på livet och min pappa har varit mycket sjuk det senaste och jag vill inte att de ska behöva oroa sig för mig också. Jag funderar på att berätta för hans syster. Han har inga föräldrar kvar som jag kan berätta för. Men jag vågar inte. Hur har du gjort? Ja här kom ett långt inlägg till ;). Instämmer, heja oss, vi kämpar på! Kram

Missan
lör, 2016-08-06 - 01:33

Javisst är det skönt att man inte är ensam längre.(trodde det ett tag) Jag tycker du ska berätta för någon. Det var faktiskt min man som berättade första gången för min bror/svägerska.Det är säkert minst 15 år sen) Det var en grillkväll o han var lite halvfull. Jag höll på att skämmas ihjäl o var tvungen att gå därifrån.Han har också pratat med sin bror o han har erbjudit sig att följa med för att söka hjälp( men min man tackade nej.)( Det var också länge sen. Han vet när det är dags säger han själv..... Sen har jag pratat med några vänner. Dom lyssnar men ibland känns det som om dom tycker jag får skylla mig själv när jag inte sagt ifrån från början. Säger det inte men det känns så... Har även pratat med hans mamma och hon har försökt prata med honom men han säger likadant till henne. Ibland kan det gå ett halvår innan nån frågar hur det är igen. Det ät som folk är så rädda för att lägga sig i... Faktiskt så frågade min bror (efter alla år) härom dagen hur det var.... Om han fortfarande drack, tyckte han var så konstig ibland, lyssnade inte o kom inte ihåg saker... Vi pratade länge o det var så skönt. Jag blev ledsen förstås men det var ändå skönt. Han tycker det är dags att jag söker hjälp. Går till doktorn så han kan få hjälp den vägen. Men han måste ju själv vilja... Jag lovade att ta tag i det efter semestern....

Tösabiten
lör, 2016-08-06 - 10:15

Men om han själv berättar för andra så vet han ju om att han har ett problem. Min man förstår inte alls vad jag pratar om när jag säger att han dricker för mycket. Sedan har han inte hållit på så länge som din man i och för sig. Han har alltid druckit, men för mycket och regelbundet har bara varit de 3-5 sista åren. Innan kunde det bli en snefylla då och då när han i och för sig blev väldigt elak, men att dricka dagligen har utökat sakta men säkert de senaste åren. Kanske är det därför han inte själv ser det eller att andra ser det.
Jag har pratat med en väninna, som har växt upp med en alkoholiserad pappa. Hon vet precis vad jag pratar om. Vi tränar hund och joggar lite tillsammans, så vi är inte så supernära vänner, men jag visste att hon skulle förstå. Eftersom vi inte umgås i familjerna kändes det bättre att prata med henne, som inte har någon direkt relation till min man.
Hoppas du tar tag i det efter semestern! Försök hålla dig till den planen! Skjuta på det gör det nog inte bättre! Som jag skrev så är din man i alla fall medveten om att det finns ett problem och kanske kan du få honom att vilja ha hjälp. Håller tummarna! Berätta hur det går!

Reimar
sön, 2016-08-07 - 12:32

Jag har berättat för min bror och min mamma, men dock inte för någon i min mans familj. I hans familj har de inte alls samma syn på det här med alkohol. Både hans pappa och styvmamma har haft, eller kanske har problem med alkoholen. De har t o m varit alkoholister. Detta i sig har ju också en ökad risk för min man att alkoholism finns i släkten. Vi har inte så jättebra kontakt med hans familj heller tyvärr.

Jag berättade för mamma och min bror för bara två månader sedan. Det var mest för att höra om det fanns anledning till oro, för jag hade ju blivit van vid att min man drack öl varje helg. Då fick jag det bekräftat att det inte är något normalt drickande. Jag har räknat på det nu i efterhand och hans veckokonsumtion uppgår till ca 15-16 öl i veckan och detta motsvarar ca 75 cl sprit. Då har jag inte tagit hänsyn till att en del av ölen är betydligt starkare än 5%...

Igår var vi iväg i Danmark. Sonen ville inte följa med så det blev bara han och jag. Det blev faktiskt en riktigt bra dag, utan en massa drickande. Detta får mig ju att bli väldigt kluven då han sedan några dagar också har slutat att spela datorspel, det är framförallt där som han sitter och korkar upp ölen. Så denna helgen har varit riktigt lugn ur ölkonsumtionssynpunkt. Det känns dessutom som om jag inte har samma koll längre om hur mycket han dricker. Han drack bara två öl under kvällen igår, men han drack säkert någon till efter att jag gått och lagt mig (vi lägger oss aldrig samtidigt av någon anledning).

Så nu är det två veckor kvar av semestern, och fortsätter det i detta för tillfället "lugna" tempo, finns det överhuvudtaget anledning till oro?

aeromagnus
sön, 2016-08-07 - 21:35

Känner igen mig mycket i det du skriver då jag själv som alkoholist gjorde precis som din man. Klagade på utgifter men köpte vidlyftigt a till mig utan att blunda. Att sätta sina behov före sina barns vittnar om ett starkt beroende. Anser han själv att han dricker för mycket? Anser han att an an hantera a?

Reimar
fre, 2016-08-19 - 01:12

Längesen jag skrev här nu. Igår kväll hände något som jag tyckte var obehagligt. Min man skulle gå och lägga sig tidigt då han kände att han plötsligt blev trött när han satt vid datorn. Han kom in till mig i TV-rummet och sa detta. När han sedan skulle gå upp till sovrummet på ovanvåningen så säger han att han känner sig "konstig" och att "han håller på att bli sjuk". Därefter dimper han i golvet och tappar medvetandet i ca 30 sekunder. Han trillar inte direkt i golvet utan han håller i spjälorna vid trappan så han hänger i dem. Jag springer dit och skriker "nej nej" och tar tag i honom. Han håller så krampaktigt i spjälorna så jag får dra loss honom så jag kan lägga honom ner på golvet. Där ligger han en lång stund innan han ens kan sätta sig upp. Han blev alldeles kallsvettig, skakig ett kort tag och väldigt yr.

Han fick i våras reda på att han lätt kan få blodsockerfall (han har inte diabetes). Han behöver alltså äta ofta och regelbundet för att undvika detta. Jag frågade honom igår om det var längesen han åt, och det visade sig att han bara hade ätit frukost, en tidig lättare lunch samt en mindre "middag" vid 15-tiden. Efter detta drack han "en öl" på eftermiddagen (75 cl 9%). Jag var inte hemma sen förrän på kvällen och då såg jag att han hade druckit upp ytterligare två öl som stod i skafferiet som egentligen var mina, men detta ville han inte riktigt kännas vid och pratade bort.

Jag vet att han blir väldigt darrig och måste äta nästan på direkten för att att undvika dessa blodsockerfall, men det var första gången han svimmade. Jag läste på nätet och såg där att man kan få ett plötsligt blodsockerfall efter en längre tids missbruksperiod. Alkoholförtäring sänker också blodsockret.

Detta var ju det första jag tänkte på så klart. Jag har ju fört "dagbok" över hur många ölfria dagar han har haft under de 4,5 veckorna (32 dagarna) han haft semester semester, och det är bara 6 dagar (då har jag räknat med kommande helgs ölande fredag och lördag). Räknar med att han är ölfri på söndag då han ska jobba förmiddagsskiftet nästa vecka.

Detta blev ytterligare en "varningsklocka" för mig. Vad tror ni om detta? Jag var så nära att att "släppa bomben" igår och började att diskutera lite, men han var trött och lite yr så han hade inte tagit det till sig.

Frågan är - när är "rätt" tillfälle?

Ursula
fre, 2016-08-19 - 13:58

Hej Reimar,
rätt tillfälle är idag, när ni båda kommit från jobbet. Dvs så fort som möjligt innan det har hunnit sjunka in hos honom och han hunnit normalisera händelsen.
Min man råkade ut för något liknande för ett par veckor sen: han hade legat på soffan och vilat, sen reste han sig upp snabbt och häftigt och gick i väg, snabbt, varpå han svimmade, dråsade i golvet. Han kände av yrseln vid ett par tillfällen efteråt. Han vägrade att gå till doktorn, sade att det var blodtrycksfall, och det kunde det ju ha varit. Även fast jag tycker att det kunde väl doktorn få komma fram till.
/Ursula

Reimar
sön, 2016-08-21 - 21:34

Idag var då dagen som jag konfronterade min man angående hans alkoholvanor. Jag hade förväntat mig ramaskri från hans sida, men det blev hur lugnt som helst. Han var medveten om att han dricker alldeles för mycket, och påpekade då att det har blivit lite mycket under semestern. Jag påpekade då att visst, det har det, men även ölhävandet varje helg är inget som är normalt och sunt. Han sa även att han hade funderat på att dra ner, och när jag frågade varför han inte gjort det så visste han inte, han hade bara skjutit det på framtiden. Han var inte medveten om hur mycket han dricker en vanlig helg, så det informerade jag honom om. Jag sa att JAG har full koll på vad han dricker, och jag har haft det ett långt tag.

Han föreslog att han skulle dra ner på drickandet. Jag kontrade med att det räcker inte för mig. Jag frågade om han kände ett sug, om han var beroende alltså, men detta förnekade han. Jag svarade - Bra, bevisa det genom att inte dricka något under en månad. Klarar du inte det är du beroende.

Nu återstår att se om han kan hålla sitt löfte.

Ursula
tors, 2016-08-25 - 17:19

Hej,
nu har det gått några dagar sen du 'släppte bomben'. Hur går det? Hur mår du?
Ursula

Javafan
lör, 2016-08-27 - 17:14

Hej! Jag känner också igen mig precis, förutom aty min "man" är en fru ;), hon röker också weed och vår son är 1,5år.
Skulle kunnat vara jag som skrivit allt.
Jag har redan släppt bomben en gång i våras, hon fattade inte. Lite senare efter en helt sjuuuk natt tog jag sonen och drog över helgen, sa att jag ville att hon var borta när jag kom hem.
Hon flyttade till sin mamma. Efter några dar skrev hon in sig på avgiftning och slutade röka både nikotin och weed, samt slutade dricka.

Höll i sig ca 6 veckor, tills jag sa att jag inte har nåt problem med att man dricker en öl eller två till maten och så länge hon kan kontrollera det är det ju inget problem. Det kändes innan som att jag liksom hade bestämt att hon inte får dricka, som att jag var mamma till en arg 15-åring, ville bli av med den känslan.

Sen dess har det eskalerat till att nu vara joint förata som händer efter jobbet, sen 4 starköl, inte varje kväll men minst 3-4 ggr/vecka.
Hatar den personen!!

Reimar
mån, 2016-08-29 - 22:20

Nu har första helgen gått utan att min man har druckit någon öl. Han har två öl hemma som han inte har rört, och det går faktiskt över förväntan. Eller??? Jag vet ju inte hur det går efter den här månaden han inte ska/får dricka något. Risken är ju att han faller tillbaka i gamla vanor efter den här månaden. Jag tycker att han är mer irriterad än han brukar vara, allmänt tråkig är han.

Jag trodde att det skulle komma följdfrågor som t ex om jag har berättat för någon om hans problem, men ingenting. Det är precis som att jag går och väntar på att där ska komma något när som helst. Det kändes bra att faktiskt ta upp hans problem med alkoholen, det var som att en sten släppte. Det borde kännas bra, men nu känns det bara som att jag går och väntar på hur det ska bli. OM han klarar denna månaden, tror han att det räcker för mig? Det känns mest som att han gör det för min skull - inte för sin egen. Kan han på eget initiativ ta "vita helger" då och då?

Så mitt räknande av flaskor har övergått till grubblerier om vad som händer efter denna månaden. Jag tänker ju som du Javafan - jag vill inte vara "mamma" till min man och komma med förmaningar.

Svårt det här...