av Anders 48

Ny här, men har läst ett par år! Sitter nu med rejäl abstinens efter ett race på 6 dagar. Varför gör man detta mot sig själv - och vänner som är oroliga. Jag har en gång för tre år sedan legat inne för avgiftning - men lik förbannat så har jag gjort detta ett par/tre gånger om året. Får rejäl ångest, blir rastlös, sover risigt - även om insomningstabletter hjälper en del. Skakig in händer o ben, svettning/frossa, hög puls. Nu har det gått 2½ dygn och det värsta har väl lagt sig. Jag nojjar på det där med dilerium - och googlar sönder mig om NÄR det sker. Nojjig nojjig:-)

Kan ett dilerium komma trots att man känner sig ok. Har varit ute o promenerat och pulsen är normal, inga svettningar. Kan det vara ett mellanrum mellan abstinens och dilerium? Eller hänger de alltid ihop?

Undrar när nästa race kommer, för det kommer väl fler? Varför? Jobbet inga problem - bara sjukskriver mig själv upp till sex dagar - men de börjar väl snart undra när man är sjukskriven 4 ggr per år.

Fantastisk att läsa på dessa sidor - vilka kämpar det finns!!!

Orka
lör, 2016-07-16 - 12:08

Anders du är så otroligt ärlig! Det känns i dina texter och jag gillar att du vill ha en ärlighet i dina samtal och kontakter, det stärker min egen känsla av att jag oxå behöver det. Jag har nått min botten nu. Nu ska jag kravla mig upp. Är nyseparerade med brustet hjärta och mår förfärligt dåligt. Egentligen är det inte alkoholen som är min största utmaning just nu, den har jag haft hyfsad koll på även om jag druckit för mkt ett par ggr de senaste månaderna, utan min utmaning blir att hitta mig själv igen. Herregud! Hur har jag kunnat kasta bort mig så fullständigt!? Jag har ett mentalt väldigt krävande och ansvarsfullt arbete med flyktingar och har haft mitt värsta år inom jobbet någonsin. Jag är ensamstående med en dotter i förpubertet som behöver mig väldigt mkt just nu. För snart tre år sedan sålde jag mitt hem och flyttade hem till mitt ex hus. En kärleksfull och varm man men omöjlig på att sätta sina egna behov åt sidan. Jag trivdes aldrig. Tillslut försvann jag. Borde fan ha sagt stopp för två år sedan! Men Sisyfos, precis som du är jag så duktig jämt, jag ger och ger och har svårt att ta. Och precis som du kan jag inte skriva om jag inte är duktig. Knäppt!
Men nu ville jag få ur mig och jag ville bekräfta er båda, fina forumvänner!
Kram! Orka

Anders 48
sön, 2016-07-17 - 17:14

Sitter här och glor i soffan - efter ett par rejäla cykelturer, både igår och idag. Skrapade just fram 90 kr på en trisslott - livet visar sig från den ljusa sidan:-). Jag känner att "tilltuffsningen" börjar släppa - och någon typ av självkänsla börjar återfinna sig. Känner mig mer rakryggad - och behöver inte smyga runt hörnen längre. Jag är mer än redo att träffa sjuksköterskan i morgon - som ett första steg i den förändring som jag insett att jag måste göra, och vill göra. Min idé är att jag skall få möjlighet att påbörja någon slags terapi - KBT eller psykoterapi - tror att det skulle göra mig gott. Vet inte om läkemedel skulle hjälpa mig nu (alkomedicin menar jag), då jag faktiskt inte har något sug och heller inte är rädd att jag helt plötsligt skulle pinna ner på ICA och köpa mellanöl. Någon som har känt likadant - eller tvärtom, har varit hjälpt av någon gängse medicin?

Orka: Tack! Jo jag försöker, och känner att jag MÅSTE vara helt ärlig och uppriktig här på forumet. Mot mig själv och alla er andra. Annars är det ju på något sätt ingen idé att skriva tycker jag. Om jag måste, eller vill, gå tillbaks och läsa min egen tråd så vill jag aldrig vara tveksam över om det jag skrivit är det jag kände och upplevde där och då?! Känner att det på något sätt är en del av min "egenterapi". Och du, fortsätt skriv - du behöver verkligen inte "prestera" något här - lägg ner alla såna tankar...:-) Jag förstår dock hur du menar - jag känner själv att det tar emot ibland, men det brukar oftast kännas bra när man har skrivit ner några rader. Om man har den önskan! Ibland vill man ju helt enkelt inte - och då är det väl inget krav att man skall krysta ur sig något!

Jättelöjligt, men jag känner att jag kommer att vara lite "mallig" mot den empatiska sjuksköterskan i morgon när jag får berätta att jag faktiskt inte har druckit något på 3 veckor. Som ett barn som vill ha beröm av mamma eller pappa. Jag kan stå ut med den malligheten!

Harmoni och lugn till er alla som kämpar vidare, eller som "fallit" i helgen. "I morgon är en annan dag".....

Sisyfos
tis, 2016-07-19 - 11:02

Ja... Det gjorde jag. Helt onödigt som vanligt. Nu vet barnen eftersom sambon tappade tålamodet och respekten, så nu KAN jag inte smygdricka igen. Hade en så lång period av uppehåll och trivdes då så bra - visst är det ofattbart att man åter tappar fotfästet. Hade jag inte blivit påkommen i helgen, så hade jag tyckt att det inte var så farligt. Inga mängder slank ner, men varför? Varför? Ja, precis som du Orka, så ville jag kanske komma bort från präktiga mammanrollen. Den där duktiga som skjutsar och ställer upp. Helgen var bokad med såna aktiviteter.
Snodde visst din tråd för egna funderingar Anders43, tycker absolut att du ska vara mallig och jag tror ändå att om man samlar ihop de ganska långa nyktra perioderna så är det otroligt bra för själen. Du har ju också kommit lite längre än jag eftersom du är ärlig här och inte försöker skönmåla dig själv. Lycka till i fortsättningen.

Anders 48
ons, 2016-07-20 - 19:57

Sisyfos, du får gärna "sno" min tråd :-). Bara kul att nån läser/skriver. Hoppas att du reser dig igen och fortsätter kampen! !! Själv har jag klarat mig i 3 veckor, men är lite nojig för ett läkarbesök i morgon. Tänker mest på det där med journaler o sånt. Klump i magen inför detta. Jag har ju spärrar från de journaler jag har från beroendeakuten, men är orolig att hon skall börja rota i det. Nojjig Nojjig. ?. Hoppas att det reder sig för dig!!

Heddali
mån, 2016-07-25 - 15:13

Hur gick läkarbesöket? Hur går det med livet? Har läst din tråd och hoppas dina tre veckor fortsätter som du önskar!

Lob
mån, 2016-07-25 - 15:45

Jag trodde inte att det fanns någon där ute som fungerar exakt som jag. Alltså din profil är i princip ett plagiat av min (eller tvärs om :)).

För mig är det även så att kroppen ger mig belöningar redan innan själva drickandet. När fredagen kommer, man vet att man blir själv hela helgen och arbetsdagen börjar lida mot sitt slut, så kommer pirret i magen, nästan som när man är kär. Man vet att snaart, så får jag åka till bolaget och sedan hem i min ensamhet och vara fri som en fågel tillsammans med mina burkar öl.

Vips så är kvällen slut och man har tvärslutat mitt i en SMS-konversation med sin särbo och hon är sur över detta. Tilläggas bör att man kanske kommer ihåg ett telefonsamtal men inte vad som sagts. Märkte hon att jag var full? Vad sade vi? Hur ska jag maskera det här?

Ångesten är så stor dagen efter, att man vill ner under ytan igen och 4-5-6-dagars-karusellen har dragit igång. Av någon underlig anledning lyckas jag alltid krångla mig ur alla de här konstiga händelserna som min särbo ifrågasätter.
Nu vill jag i första hand dra ner på drickandet till "normala" nivåer, som gör att jag inte riskerar varken min särbo eller mitt eget välbefinnande. Går inte det, måste jag sikta på att sluta för gott.

Anders 48
mån, 2016-07-25 - 18:17

Tack Heddali som frågar.....! Jo, jag tycker att det går rätt bra - dagarna rullar på, och jag är inte sugen på att dricka något. När jag kikar i kalendern så är det faktiskt nästan en månad sedan jag satte tillbaks korken igen. Tror att det var den 26 eller 27 juni. Läkarbesöket var inte någon "hit", med ett stolpskott till läkare som nästan fick mig att dra mig ur fortsättningen. Nåväl, jag har iaf fått igång samtal med en beroendesköterska som känns jättebra. Hon var oerhört empatisk och förstående - raka motsatsen till läkaren jag träffade. Jag hoppas att kunna få till samtal/terapi gnm denna kontakt. Vet inte i nuläget hur det blir med det - eller när? Om inte det blir av så har jag nog tänkt att få till en terapikontakt på egen hand - och betala ur egen ficka. Inte billigt - men jag tror att det är nödvändigt. Hoppas att det går bra för dig......

Compa: Jo, jag har faktiskt också lyckats "ta mig ur" dessa situationer de flesta ggr - men nu är det f-n nog för mig. Det har fått för stora konsekvenser i både privat- och arbetsliv. Jag vill annat! Jag vill hitta den/det som är jag på riktigt - har liksom tappat bort mig själv i det här destruktiva förhållningssättet till alkohol - och det går ganska långt tillbaks i tiden om jag skall kika i backspegeln och vara ärlig mot mig själv. Hoppas att du finner ett sätt att dra ner på drickandet - och slipper ha dessa fyllerace i dagar som vi båda tycks ha en förmåga att "hamna i".

rabarber
mån, 2016-07-25 - 21:26

Glad jag blir att höra att det går så bra! Att sköterskan är en bra person som du har förtroende för. Det är ju jätteviktigt! Gick du vidare och påtalade det första stolpskottet till läkare? Jag har också träffat på en och annan. Som liksom hånfullt tittar på en med ngn form av förakt. De behöver inte säga så mycket, det känns i hela rummet. Man är ju pytteliten som det är. Å andra sidan har jag en underbar husläkare. Hon är mig närmast, så det är viktigast.

Fortsätt på denna väg! Hoppas också att du får en bra terapeut! För mig var terapi onekligen avgörande!

Heddali
tors, 2016-07-28 - 12:31

Blir glad av att höra att du haft en vit månad! Tycker det är väldigt bra kämpat! Jag har tyvärr inte lyckats alls med att sluta, bara dra ner men det är väldigt upp och ner. Jag har dragit ner men är ändå fixerad vid att dricka, jag lyckas avstå men har istället kraftigt ökad ångest och olustkänslor, grubblerier...så dricker jag lite typ efter nån dag-inte mycket- men tillräckligt för att få in en mjukar lugnare känsla och jag surfar på den så länge det varar... Denna jobbiga månad har iaf gett mig insikter om att jag hr mkt större svårigheter att sluta än jag trodde och jag svajar fram och tillbaka mellan mina goda föresatser och mina dippar. Men jag klänger mig kvar här och har en intensiv tankeprocess, snart så kan jag förhoppningsvis omsätta den till verkstad också!

Anders 48
sön, 2016-07-31 - 11:19

Ja, nu har jag då skrapat ihop en månad nykter. Känns väldigt bra. Dock så har jag en lite molande, lågintensiv oro/ångest i kroppen. Har inget sug att dricka - och kommer heller inte att göra det. Dock så skall jag få ett "godkännande" av en läkare för att få börja arbeta igen. Anledningen är att jag i mitt läkarintyg har inskrivet panikångest/ångest - vilket inte fungerar med det arbete jag har. Jag måste få en "OK"-stämpel i rumpan - och jag hoppas att jag får det någon gång nästa vecka:-) Vill börja arbeta - för att detta inte skall bli en låååång sjukskrivning, som jag tror kan bli destruktiv efter ett tag...... Det är lite rörigt eftersom det är min husläkare som skrivit intyget enligt vad jag har berättat. Han vet inte om mina turer med beroendevården - och därför så är ju det som står på intyget inte helt "med sanningen överensstämmande". Blir lite rörigt när flera läkare är inblandade - men detta hade ju aldrig hänt till att börja med om jag inte hade haft problem med alkoholen. Men det kommer nog att ordna sig vad det lider.... Rabarber: Hoppas att det "rullar på" för dig på bästa sätt!!! Jo, jag berättade om den tossiga läkaren för min "pratkontakt". Hon lyssnade och uttryckte att det var väldigt bra att jag berättade - men var också väldigt professionell då hon inte på något sätt visade om hon själv hade samma, eller andra tankar om denna läkare?! Kändes bra att få det ur sig - och jag lät henne förstå att ett sådant agerande (läkarens) antagligen skrämmer bort folk som behöver hjälp! Heddali: Häng kvar - du tänker ju, och klurar över situationen - rätt som det är så öppnar verkstaden på riktigt:-)

Jag är fortfarande lite handlingsförlamad efter 1 månad. En månad sedan hemkomst från Beroendeakuten. Fast när jag kikar på det "finstilta" så är det ju inte riktigt så. Det är de små detaljerna man måste försöka se: Småpratet med kassörskan på ICA, att kunna koncentrera sig på en hel film på tv, att läsa hela morgontidningen, att ha aptit, att hälsa på grannarna i trapphuset med rak rygg och blick, att förnimma den "fuktiga" doften efter ett sommarregn, att släppa in solen i vardagsrummet - istället för att "vippa" persiennerna och hälla upp ett nytt glas vin. Att se, titta på sig själv i spegeln - inte undvika till vilket pris som helst - och konstatera att man inte ser "överkörd" ut. Så helt handlingsförlamad är jag ju inte - men dammsuga kan vänta en vecka. Ingen brådska.......

Anders 48
ons, 2016-08-03 - 17:50

Så oerhört skönt att jag idag fick ett OK från min läkare (kopplad till arbetet) att börja arbeta igen! En väldigt tung sten som föll från mina axlar. Jag hade målat upp ett "worst case scenario", där jag skulle "tvingats" till att berätta allt om anledningen till att jag varit sjukskriven - och att jag varit inlagd på beroendeakuten. Jag har absolut inte ljugit för läkaren - jag har bara inte berättat HELA sanningen. De har ett annat journalsystem - och kan inte ens se att jag har en spärrad journal från någonstans. Vilken lättnad! Dock så fortsätter jag med mina samtal med beroendesköterskan - och hoppas att jag skall få möjlighet att träffa en terapeut för att kunna prata om hur jag agerar och reagerar, för att förhoppningsvis slippa att dras ner i drickaträsket igen?! Känner mig så beslutsam och bestämd. Inget dricka, och inget sug på 1 månad o en vecka:-) Det får f-n vara nog nu! All styrka till oss/er som kämpar vidare - dag efter dag!!!

Sisyfos
ons, 2016-08-03 - 22:13

Kul att du fick din stämpel, Jag tycker också att du är OK för övrigt! Och bra att du fortsätter samtalen, alkoholträsket är ett jäkla elände. Dit villvi inte igen.

Krumeluren
tors, 2016-08-04 - 01:19

Grattis Anders!!
Så underbart! Skönt att få släppa stenarna från axlarna! Man behöver faktiskt inte alltid berätta allt!
Fortsätt kämpa, du har varit fantastisk duktigt nu!
Kram!

Heddali
tors, 2016-08-04 - 10:12

Att få vanliga rutiner, jobba på och få annat att tänka på låter som en bra plan, skönt att du fick ok! Bra kämpat, du tar kontrollen själv över ditt liv nu!

Anders 48
tors, 2016-08-04 - 10:52

Tack för era kommentarer! Jo, det känns kalasbra - att jag har lagt de formella och praktiska "formalia" bakom mig. Nu kan jag fortsätta att nysta i nutiden och framtiden. Vardagsrutinerna är viktiga - och att gå till jobbet igen kommer säkerligen att förstärka känslan av "vanlighet". Tror att det är bra! Går på semester om ett par veckor - och känslan av att gå från jobb till semester är stärkande - istället för att sjukskrivning glider över i semester. Detta är självklart något som man kan fundera över när man väl känner sig redo att arbeta. Hade det inte varit läge för det, och man hade varit i början av tillnyktrandet/återhämtningen så är man nog bara glad och tacksam om man slipper "oket" att arbeta ett par veckor - och istället skulle känna en lättnad att få gå från sjukskrivning till semester. Den här gången så befann jag mig inte där på "kartan". Säkert någon annan som är där - och då tycker jag inte att man skall skynda sig tillbaka till jobbet, bara därför att.....-man behöver tid att återhämta sig/läka/bli sig själv igen. I morgon så skall jag träffa beroendesköterskan igen. Har bara gått en vecka sedan sist - och hon uttryckte att jag kunde avboka om jag kände att det var för kort tid emellan besöken, och jag inte hade något speciellt att prata om. Samtidigt så sa hon att jag självklart är välkommen ändå. Jag går dit - tar varje chans känner jag. Vill prata om detta, mycket. Hon är proffs, och hon kommer säkert att ringa in någonting som vi kan prata om. Jag litar på det. Sen går vi båda på semester - och det kan kännas bra att boosta sig med ett samtal då vi inte kommer att kunna träffas på några veckor..... Stor kämpakram till er alla som kämpar och våndas. Det skall bli bättre, eller hur....!!!!

Sisyfos
fre, 2016-08-05 - 00:17

Ta chansen! Tycker att det hjälper rätt mycket att prata med någon oavsett om vad. Och när någon arbetar med att lyssna ska man passa på att prata om sig själv och sina funderingar. Jag tycker inte jag tar så mycket plats annars för det mesta, så de få tillfällen som jag haft i såna situationer har varit guld värda. Lycka till nu!

Anders 48
fre, 2016-08-05 - 14:43

Jo, jag tog chansen - och som jag trodde, inget problem att hitta något att prata om. Hon plockade direkt upp saker som vi pratade om förra veckan, och sen var samtalet igång. 45 snabba minuter senare så kände jag mig glad och lättad över att jag gick dit. Jag har redan från början signalerat att jag vill fortsätta "behandlingen" med att få träffa en psykoterapeut under lite längre tid. Idag så tog jag upp det igen - och fick positiva signaler tillbaks - och att chansen att jag skulle kunna få det är stor, även om hon inte kunde lova. Det skulle vara så skönt - och en möjlighet att kanske tillfriskna och minska risken för att hamna i träsket igen. Det skulle förhoppningsvis ge mig en stabilare grund att stå på - och verktyg för att möta motgångar och psykiska påfrestningar i framtiden. En stor fördel om terapeuten är knuten till beroendevården är ju att jag slipper förklara just alkohol/beroendebiten ingående för terapeuten. Det kommer att finnas en förståelse för det redan från början. Om man däremot träffar "terapeuten vemsomhelst" så måste jag ju själv förklara den delen - med en ovisshet om/hur denna terapeut relaterar till den "delen" av problematiken. Jag hoppas verkligen att jag får som jag vill - jag håller tummarna.