av Javafan

Hej!
Jag är ny här, har läst runt lite och känner att jag måste få bolla lite tankar.

Jag och min fru har varit ihop i 8 år och alltid varit så väldigt kära i varandra, haft ett underbart förhållande och nstan inte bråkat alls.
Vi spelar i band och har åkt runt i sverige och europa och festat tillsammans massor, druckit kopiösa mängder alkohol, rökt cannabis, haft trekanter och what not. Levt rockstar life!

Nu har vi en son på 1,5 år tillsammans och jag har anpassat mig till det, vårt nya liv som föräldrar. Han kommer först, alltid.
Dels var det jag som var gravid med honom så jag var nykter i 2 år bara därför, men jag är av uppfattningen att man inte dricker sig berusad framför sina barn eller när barnen sover i samma hus. Jag har absolut inga problem med att ta ett glas vin eller en öl eller två, men man blir inte berusad.
Min fru tycker att jag är närmast frireligiös när vi pratar om det. Drar upp min barndom och det är säkert för att din mamma aldrig dricker och har en sån sträng syn på alkohol och droger.
Jag själv tror inte det. Min pappa drack öl varje dag, men han drack 2st 3,5% öl, det märkte jag inte av alls och tyckte aldrig att det var jobbigt.
Däremot när han nån gång var full var jag och syskonen livrädda! Jag vill inte att min sn ska växa med den känslan i magen.
Min fru dricker nästan varje dag, och då 3-4 starköl oftast. (Det efter att jag tagit upp att jag tycker det är jobbigt när hon blir full och sonen är hemma, då skar hon ner från 6st till 4st/kväll).

Tilläggas ska hennes historia med alkoholism i släkten, psykisk ohälsa och självmord, som hon också lider av och har försökt flera gånger. Hon har problem med ångest, depression och panikångest och går därför på anti depressiva mediciner.
När jag var gravid med sonen kom hon på att cannabis hjälpte henne jättemycket när hon hade sina djupa dalar och sa själv att hon skulle börja röka lite i medicinskt syfte för att dricka mindre alkohol.
Sen blev det mer och mer, hon drack och rökte samtidigt, hon började röka varje dag, hon både rökte och drack varje dag.

Hon drog ner lite i början när sonen kom men anpassade sig liksom aldrig till att va förälder, jag kände mig som en ensamstående mamma med en tonåring och en bebis. Fick göra allt hemma.

I våras var vi till och med på väg att göra slut när hon hade ensamt ansvar för sonen en natt då jag jobbade nattskift. Vi hade en inneboende då som vi hade ett jättedåligt förhållande till och hade bråkat en del med.
Jag märkte på min fru när vi pratade på tel under kvällen att hon hade en dålig kväll och inte mådde på topp.
Senare ringer inneboenden och säger att frun är stupfull, har fått psykbryt, kastar grejer och är aggresiv.
Long story short, snuten kommer dit, soc blir indraget, jag slänger ut min fru och vill aldrig mer se henne.

Hon skriver in sig själv på avgiftning och slutar med allt, droger, nikotin, alkohol, allt! Vi pratar massor och jag ser en helt annan människa som tackar mig för att jag fick hemne att fatta vad hon höll på med.

Nu några månader senare ligger jag här i sängen och gråter och slits mellan tanken att lämna henne för att hon inte fattar att man inte kan röka och dricka tills man sluddrar när ens lilla barn är hemma, och "är det jag som är frireligiös och okänslig?".

Hur gör man när man har olika åsikter om vad som är okej? Jag tycker själv att det är hemskt att umgås med henne när hon har rökt eller druckit så mycket, hon blir ju dum i huvudet, glömsk, repetetiv, högljudd osv.

Hjälp!
Långt inlägg men det måste ut..

Li-Lo
fre, 2016-08-05 - 10:01

Välkommen och tack för din generositet att dela med dig. Ditt inlägg pekar på något viktigt dvs. inre värden. En del värden förändras medan andra är mer fundamentala. Att bli förälder får oss ofta att djupdyka och tydliggöra för oss själva vad som är viktigt. Vad vill vi ge detta nya liv? Vilken kultur vill jag förmedla? Vad som gällde innan föräldraskapet kanske inte längre är giltigt. Det handlar så klart också om vad man förmår och vad man har med sig i bagaget det är olika lätt eller svårt att anpassa sig till den nya situation som föräldraskap innebär.

För dig har det blivit tydligt att du och din partner har olika syn på vilken alkohol/drogkultur som ska gälla i er familj. Du är klok som tar din oro på allvar. jag ska inte gå "moraltant" på dig (eller er andra) nu samtidigt är det viktigt att veta att för barn är det nästan alltid skrämmande att se en förälder påverkad oavsett. Även mycket små barn märker. Dessutom skapar det ibland konflikter mellan föräldrar vilket barnet naturligtvis känner av.

Jag tycker du är modig som skriver här och vågar lyfta frågan med din partner! Ibland tar det tid innan en tråd tar fart, fortsätt gärna att skriva och berätta hur tankarna går och vad du gör.

vänligen Li-Li
Alkoholhjälpen

Javafan
lör, 2016-08-06 - 23:36

Vi kom in på ämnet ikväll igen. Hon skulle ut med några kompisar, peppade hela dan, gjorde sig i ordning och drack några öl och rökte lite weed hemma innan men kom aldrig iväg pga struliga kompisar och sånt.
Jag hade sett fram emot en stilla kväll själv men det gick ju åt helvete. Hon kom in till slut och försökte få till att vi skulle mysa ihop men jag känner mig så avtänd och inte sugen på att umgås med henne alls när hon är full.
Vi har pratat så mycket om att man ska säga direkt när man har nåt man tänker på så jag sa så fint jag kunde att jag liksom tar lite avstånd från henne när hon är full.
Och så var vi igång, som vi brukar. Hon säger att hon bara får en massa skit och kritik från mig och att det bara osar negativ energi. Hon känner sig som en stor skit som alltid gör fel och bla bla.
Jag försökte hålla det så sakligt som möjligt att det enda jag pratar om är att jag tycker att hon dricker för mycket, det har inget med hennes person att göra.

Vi lyckades iallafall fortsätta prata och inte höja rösten åt varandra föe mycket, en del tårar men vi fortsatte iallafall en stund.
Hon tog återigen upp att jag kanske skulle tänka en liten liten ynka gång på ifall det är jag som har fel och att det beror på min uppväxt och min mamma, fan vad trycker på mina knappar när hon säger så men NEJ, det är inte så!
Jag tycker bara inte att man dricker sig berusad framför barn. Och jag tycker inte man röker weed varje dag bara för att man har semester. Man anpassar sig till att man har fått barn.
Jag fattar inte varför hon är med mig om jag nu inkräktar så mycket på hennes frihet.

Anyway, vi kom fram till att vi ska ta kontakt med den terapeut jag har gått till några gånger i våras, som vi också gick tillsammans till två gånger. Det rann sen ut i sanden av olika anledningar.

Jag hatar dessutom att prata om våra problem när hon är full och stekt.
Hon tycker inte att hon blir personlighetsförändrad när hon dricker.
Fan, jag känner mig som så elak och störig när hon säger att hon hela tiden går runt på tå runt mig för att hon tror att jag är arg på henne hela tiden.
Är det nåt man blir arg av är det väl när nån tror det hela tiden?

Hon sa också att den gången när vi höll på att göra slut (jag gjorde faktiskt det då men vi stannade tillsammans, jag sa åt henne att vi inte kan leva tillsammans längre och hon flyttade till sin mamma ett tag.) det väckte tanken i henne att det var nåt som kunde hända, så nu har hon distanserat sig från mig för att inte bli för sårad ifall det händer.

Summan blev iaf att hon tycker fortf att jag är frireligiös, orättvis, sur och försöker förändra hennes personlighet, och jag tycker fortf att man inte ska dricka framför barn. Jag har inga problem med att man dricker ibland men inte varje/varannan dag så man blir full.