2 år har gått sen jag besökte denna sidan sist. Det måste betyda att jag har haft problem med alkohol lite drygt 3 år. Inte fasen har jag kommit längre. Jo lite, men inte mycket. För 1,5 år sedan ungefär bad jag om hjälp på en klinik och fick det. Tyvärr ligger den en bra bit från mitt jobb, så det blev bara krångligt att åka dit. Jag hade behövt åka dit och blåsa och ta Antabus i alla fall varannan dag, men det höll inte tidsmässigt. Sen rann det ut i sanden och maj sa jag att jag klarar mig själv.
Jomenvisst. Det gör jag inte. Jag hatar mig själv när jag dricker. Jag hatar mig själv efter jag har druckit. Ångesten blandat med kraftiga svettningar på natten är en plåga. Jag är Gastric Bypass-opererad och tar upp alkohol på annat sätt än icke opererade. Före operationen var det säkert 10 år när jag inte drack alls, eftersom jag blev bakis bara jag tittade på ett glas vin. Jag blev så glad när jag efter operationen (inte direkt, lite senare) upptäckte att jag faktiskt kunde dricka lite, att vara social betydde mycket. Nu är det länge sedan det gick för långt första gången.
Tilläggas kan att alkoholklinikerna på senare år sett en väldig ökning av GBP-opererade alkoholister. Ingen vet riktigt varför, men det är tydligen inte alls ovanligt att vara i min sits.
Igår drack jag 2 liter vin och idag är jag "precis som vanligt". Knappt bakis alls. Det är så jäkla skrämmande. Förut brukade gränsen gå vid 1 liter, sen tappade jag minnet och somnade, men nu klarar jag tydligen 2 liter. Fy vad jag hatar mig själv. Jag har Antabus hemma, men mår så förbannat dåligt av tabletterna. Jag får fruktansvärda magkramper och blir lös i magen. Ju senare på dagen jag tar tabletterna, desto bättre. Men jag är som starkast på morgonen, det är då jag skulle vilja ta dem. Tar jag dem då så har jag 4 h med magplågor framför mig.
Jag är en sk fungerande alkoholist. Inte många vet om att jag har problem. Min styvmor vet. Men hon vet inte allt. Hon tror att jag har kontroll. Det har jag inte. Jag blir rädd för mig själv. Det är precis som mina matproblem, precis som om det är någon annan än jag som bestämmer. Den lilla jävel brukar jag kalla "honom". Om han har bestämt sig för att dricka (eller äta) så finns det inget stopp. Det är precis som om jag står på sidolinjen och inte får vara med och bestämma.
Jag vet inte hur jag skall komma ur detta. Jag måste be om hjälp igen. Men jag kan inte lägga 2 h varje dag på att åka in till kliniken. Jag skulle behöva hitta något annat ställe där jag under kontrollerade former kan ta min Antabus. Jag hade velat ha en sån där grej inopererad i armen, men det görs väl inte längre?
Fy vad jag babblar. Sorry för det. Jag tror att det är viktigt för mig att skriva ner hur det är, så jag måste bli mer aktiv här. Eller starta en anonym blogg eller något.
En kram till dig som tog dig tid och läste mitt dravvel. Jag tänker inte läsa igenom det innan jag postar, då raderar jag bara...